Det känns så. Som om IBS är en slasktratt där man hamnar när vården inte vet vad de ska göra med en. När tarmarna bråkar - oavsett hur. Rätt skrämmande faktiskt. Jag skulle kunna räkna upp minst tio personer i min närvaro som lider av sk IBS. Dessvärre är dessa personer väligt olika. Lider av magproblem, ja - men allt från nervösa magar som yttrar sig som IBS symtom till mer kroniska varianter där diarréer blandas med förstoppning. Då menar jag av den mer "traditionella" förstoppningstypen.
Dock är det ingen av dem som har det som jag. Det skiljer sig hästlängder. Inga IBS preparat fungerar på mig, inga av de undersökningar som skall visa på IBS har stämt. Ändå sätter man en IBS diagnos på mig - tillsammans med allt annat jag lider av - och skriver till en sk "mkt svår" framför ordet IBS. Dock klingar IBS ganska tafatt när man går in lite djupare på vad jag faktiskt lider av. Det känns rätt sjukt!
Genom alla år med magsbesvär har jag inte träffat någon som lider av samma grej som jag - inte förrän nu. För några veckor sedan. Det finns fler som jag men vi är inte speciellt många. Vi är nog ganska unika, om än på ett mindre positivt sätt. Vi är svårbehandlade. Väldigt. Får sällan några resultat av mediciner (om man räknar bort biverkningarna vilka är många och ganska frekventa!) och reagerar sällan som vi "ska" - enligt rapporterna och forskningen vill säga. Blir sällan trodda förrän vi lyckas överbevisa eliten. När vi väl gör det och lyckas göra oss själva hörda är det antingen för sent, all energi har tagit slut eller så har vi blivit klassade som psykfall. Lätt att putta in folk i fack när de blir jobbig att ha att göra med. När man inte längre vet vad man ska göra med dem? Sverige lever, i viss fall, kvar på den tid när obekväma människor/patienter blev klassade som psykiskt instabila. Hade vi haft den tidens mentalsjukhus kvar hade jag, med all säkerhet, säkerligen varit där nån gång.
Som tur är har jag sett till att vara påläst i mina kontakter med vården och det är det rådet jag vill ge alla andra i samma sits. Oavsett vilken diagnos ni kan tänkas lida av, stå på er. Man känner sin egen kropp. Känns något fel ÄR det oftast fel. Är man inte nöjd med den diagnos eller behandling man får skall man söka vidare, second opinion och inte ge sig förrän man fått de svar man behöver. Nu babblar jag på .. men jag är så trött på att man ska behöva bråka sig till den vård man förjänar och har rätt till för att bli bättre. IBS har blivit den nutida slasktratten för alla tarmbesvär där man inte kan hitta någon direkt orsak till varför de uppstått. IBS är så mycket mer. Många hamnar här utan att förtjäna det. IBS är en jävlig diagnos att få, oavsett om man lider av den eller inte för den orsakar SÅ Mycket lidande. Men att få en diagnos som inte stämmer är nog snäppet värre än att hamna där av rätt anledning. Chanserna att få hjälp minskar ju drastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar