Smällare - ett sattyg

Jag har en ganska negativ relation till smällare måste jag säga. Har aldrig gillat dem och aldrig riktigt förstått meningen med dem. De orsakar olyckor varje år, de skrämmer både djur och barn och de kostar en massa pengar dessutom. Pengar som bara smälls upp. Dessutom skräpar de ner - folk har ju inte vett att ta med sig skiten hem igen...  efter nyår, påsk och alla de där högtiderna ligger
skräpet där och ser allmänt otrevligt ut. Nej, jag skulle lätt skippa det här med fyrverkerier, vilket jag också gör. Lägger hellre pengarna (och tiden) på vettigare grejer.

I ett land som älskar förbud så mycket som Sverige hade jag gärna sett ett förbud mot, eller åtminstone restriktioner vad gäller användandet av smällare. Några timmar på nyårsaftonskvällen och likaså under påsk men det här smälleriet flera dagar i rad under dygnets alla timmar? Nej, det har jag svårt att förstå mig på.

Igår satte det igång under kvällen, vilket resulterade i två hyperventilerande vovvar som hållit oss vakna under större delen av natten. Vet att det kommer bli bra mycket värre idag och ändå har jag gett dem lugnande... det hjälper inte!! Tränade med åsk/fyrverkeriskivor flera år, men det hjälper inte heller...  de känns skillnad på det där...

Önskar att lite fler tog hänsyn till våra fyrbenta vänner och la de där pengarna på vettigare saker. Jo, det kan vara kul med smällare för vissa, det kan jag förstå. Allt kul är dock inte nödvändigt och det skulle lätt gå att byta ut smällartraditionen mot något annat... 

Årets näst sista dag...

Idag har jag varit hos barnmorskan för sista gången innan det är dags för basprov på måndag följt av kejsarsnitt på torsdag. Eeek! Tiden springer verkligen iväg just nu, även om jag inte kan påstå att jag har något emot det - just i det här sammanhanget. Önskar just nu inget hellre än att hela operationsgrejen var över, bebis var ute och allt (med facit i hand då såklart) gått bra. Inga komplikationer, inget strul med katetrar eller borttag av dem (en av de stora nackdelarna vid den här typen av operationer huuu) inga blodproppar, upp på bena fort, hem igen lika fort, inget strul med Olivia som skall vara hos mamma som får hjälp av en väldigt snäll moster  och inhopp från min bror etc etc. Allt sånt där. Oron finns där, det går inte att komma ifrån men samtidigt önskar jag inget hellre än att allt vore över just nu.

Hälsan är inte vad den borde vara, orken finns där inte heller och någon sömn ska vi inte prata om. Det känns mest som en lång, jobbig nedräkning just nu. Kan ju inte ens gå ut och ta en normal promenad pga fogarna som håller på att ta kål på mig.

Hur som helst Allt verkade bra hos barnmorskan idag i alla fall. Inga låga hjärtljud, inget dåligt hb, inget lågt blodsocker (åt precis innan jag gick dit ;-)) och inget strul på något annat sätt heller. Kommer nå min matchvikt från förra graviditeten med lite råge tror jag. Låg på 56,4 med kläder nu och sist var det runt 57. Får hoppas jag inte går ner alldeles för mycket vid snittet bara, sist rasade tio kilo på direkten och med mina hårt förvärvade kilon är det väl inte jättebra för att lägga på mig är inget jag har direkt lätt för. Däremot blir jag gärna av med den stora hårda kulan på magen för med den kommer jag vare sig i kläder eller kan röra mig ordentligt. Bebis är tydligen ruckbar men ligger väldigt långt ner pga mitt bäcken och mitt blygdben (något sådant sa barnmorskan) så det är väl inte så konstigt att det känns som jag har en stor bowlingbolll mellan benen urgh...

Ser fram emot att slippa alla mediciner mot sura uppstötningar, sprickor i ändtarmen, tarmar som inte får plats...  och hoppas innerligt att mitt vanliga dåliga jag kommer kännas "bra" i jämförelse - i alla fall ett litet tag. Jag hoppas dessutom magen inte tar lika lång tid på sig med att reagera som den gjorde förra gången för det var ett mindre helvete då...

Idag skall jag försöka få klart de sista förberedelserna inför nyår, vilket innebär resten av städningen (det går i slowmotion nuför tiden.. urgh... ser fram emot att låta maken sköta den biten när jag är nyopererad - *ler snett* - eller kanske inte.. för jag kommer ändå vara frustrerad över att inte kunna göra det själv...  ) potatisrulltårta, eventuellt lite sås...  efterrätten är ju redan fixad och kvällens middag kommer inte bli så avancerad. Jag tror jag har läget under kontroll faktiskt och det känns rätt bra med tanke på omständigheterna! 

Middag hos mammsen.

I eftermiddag har det blivit dags för middag hos mammsen och en liten träff med brorsan och hans familj. Har haft sån förbaskad otur vad gäller att träffa dem på sistone, så peppar peppar är alla friska och krya ikväll...   det var samma visa förra året. Först var det vi, sedan dem. Det är nog inte meningen man skall planera så mycket runt jul ;-)

Hur som helst. Har haft ännu en jobbig dag rent mag/fog/smärtmässigt. Känns som det kommer vara så här eller värre tills det är dags för bebis att kika ut. Inte för att det är speciellt lång tid kvar, men i min värld känns det just nu som en evighet. Det gör on att gå, det gör ont att stå, det gör on att sitta, att försöka slappna av ger mig sammandragningar och något som liknar en kraftig mensvärk. Att ligga ner gör att magsyran åker berg och dalbana genom strupen trots att jag käkat omperazol i en sisådär tre veckor nu. Det är inte kul helt enkelt. Kroppen protesterar på alla vis den kan. Att gå på toa är ett rent helvete. Ska inte ens prata om det. Jag hoppas innerligt det blir betydligt bättre när bebis kommit ut. Åtminstone trycket nedåt borde ju lätta mer eller mindre direkt. Då är det bara resten kvar... "bara". Återhämtning från en stor operation, att få igång en redan överjävlig tarm, läka fysiskt och psykiskt, ta hand om två barn och två hundar på det. Ja, det blir nog en enkel match *lite ironiskt*. Nä, men skämt åsido, Jag är ju inte ensam. Tack och lov för det.

Har i alla fall funderat ut en nyårsmeny till på onsdag. Känns gött att ha den biten avklarad. Maken handlade idag eftersom jag insåg häromdagen när jag själv handlade att det fick bli sista gången. Kändes som jag skulle gå av och höll på att inte ta mig ur affären. Det är inte värt det.

Nåja. Det blir god mat i alla fall. Hoppas bara magen är med på banan. Oxe med potatisrulltårta och rödvinssås till köttätarna och förhoppningsvis en fin fiskbit med samma tillbehör till mig. Maken lyckades få fatt i den sista flaskan vinbärsmust på systemet häromdagen, vilket blir lite lyx för min del som inte kunnat dricka något på en sisådär nio månader nu ;-) vinbärsmusten är alkoholfri men det bästa alternativ till vin som jag hittils testat. De där alkoholfria varianterna kan jag klara mig utan. Fy fan säger jag bara. Visserligen finns det några mousserande varianter som funkar men de där röda substituten är rent avskyvärda. Där har de något att jobba på. Vinbärsmusten slår dem med hästlängder.

Hur som helst. Förrätten skall mamma laga så det blir lite spännande att se vad hon valt. Efterrätten kommer bli en favorit i repris i form av hjortronparfait med nötflarn. Har visserligen gjort den två år i rad, men det är skit samma. Den är så förbaskat god att den lätt går ner i år igen. Har trots allt bara gjort den till nyår. 

Tredje gången gillt?

Det har varit några jobbiga maghuggdagar för min del på sistone. Halsbränna, magsyra och en känsla av att bli kvävd av just denna har plågat mig om nätterna och gjort att jag inte kan sova. Morgornarna/förmiddagarna har kantats av ett överjävligt maghugg som resulterat i nada toabesök för att sedan efterföljas av magsjukekänsla och molvärk tills de här huggen satt in mer eller mindre oförutsett under senare delen av eftermiddagen. Tre dagar i rad. Det har inte varit kul. Alla gånger har det skett på mer eller mindre olämpliga platser dessutom. Nästan så jag känner att jag inte vill gå ut alls.

Hur som helst. Igår kom de när jag skulle in och byta Olivias docka mot en som fungerade bättre (den vi köpte i julklapp la ju av efter inte ens fem minuter, om den ens fungerade innan dess?). Inne i Leksaksaffären bland en massa folk. Skitkul rent utsagt. Not. Det gick i alla fall bra den gången, jag hann hem. Fick med mig samma docka igen eftersom hon plötsligt reagerade när de bytte batterier i affären. Hade väl lite onda aningar, men dum som jag var åkte jag hem med dockan bara för att inse att hon slutat fungera igen lagom till att jag kom hem.

Då det inte var läge att bege sig in till leksaksaffären igen ringde vi butiken och fick löfte om att de skulle lägga undan en annan docka åt oss. Fick dem även att lova att Olivia fick lov att leka med den icke fungerande så länge, eftersom hon blev så förstörd första gången jag tog dockan ifrån henne...   det hjälper liksom inte att förklara att hon inte fungerar och att jag skall fixa en ny när man gång på gång blir av med sin lilla ögonsten...  :-/

Hur som helst. Idag blev det skilsmässa numero två. Från dockan alltså. Åkte in igen för att byta och den här gången funkade hon faktiskt inte. Jag lät batterierna sitta i. Vi fick provat oss igenom tre dockor innan vi hittade en som funkade någorlunda och med femtio spänn rabatt på henne hoppas jag att hon skall hålla åtminstone ett litet tag. Det var ju inte direkt nån billig skit. Dyr skit snarare. Hade det inte varit för att jag lovat Olivia att komma hem med en ny docka åt henne hade jag lätt bytt ut henne mot något helt annat.. men men, nu var omständigheterna annorlunda och jag valde att testa ännu en gång...  peppar peppar och skam den som ger sig.

Det var när jag var klar i leksaksaffären och påväg mot Coop som jävulshuggen satte in igen. Fanns inget val annat än att rusa in på allmäna äckeltoaletten (gillar inte offentliga toaletter) och försöka inte tuppa av. Det gick men det gick inte smidigt. Hann en sväng till apoteket för att hämta ut medicin också och sen hem och upprepade hugg senare mår jag fortfarande skit. Kommer bli en jobbig eftermiddag idag med. Tack o lov ska maken inte bort ikväll. Kanske kan jag tom lägga mig ner och vila lite innan middagen? Så förbaskat trött så jag vill bara gå av. Kände det egentligen inte förrän igår när jag för första gången la mig ner på soffan och bara försökte slappna av då maken tog vovvarna och lillan på promenad innan han begav sig av. Nu blev det alldeles för kort stund för att egentligen ge något, men det var tillräckligt länge för att få mig att inse hur förbannat trött jag faktiskt är. Vet i sjutton hur detta ska gå, men på nåt sätt måste det ju göra det. Bara att bitai hop och stå ut - och hoppas att kroppen håller för den här misshandeln också. 

Så vart julen över för den här gången

Fick ingen riktig julkänsla i år. Heller. Har inte haft julkänsla alls de senaste åren faktiskt. Kan bero på att vi antingen varit sjuka, fått ändrade planer i sista sekund eller att våra gäster blivit sjuka... att vädret varit allt annat än vinterlikt kan ju också vara en bidragande faktor. Att vi inte spenderat julen hos faster och fabror i Strängnäs som vi alltid gjorde förr... det har nog också hjälpt till att ta bort det sista av den där julkänslan som jag faktiskt hade. Men men var sak har sin tid och nya traditioner skapas då familjen växer ;-)

I år var planen att vi skulle firat med min bror och hans familj men då barnen blev sjuka blev det ändrade planer och vi firade ensamma med mamma istället. Med tanke på omständigheterna måste jag säga att julafton blev riktigt lyckad trots allt. Fick lite smått panik där på slutet då vi insåg att vi kanske inte hade den roligaste julmaten så jag slängde ihop en paj och lite julsallad i sista sekund. Bakade lite bröd och gjorde en moussetårta. Det bidrog nog till att det blev så mycket mat över och till att julbordet trots allt svämmade över med mat ;-) ångrar dock inte att jag gjorde dem, Bidrog till några luncher till både oss och mamma. - lite efterrätt också för den delen...  

Försökte tänka på matkombinationerna igår och att inte stoppa i mig för mkt "skit" men det är lättare sagt än gjort under jul. Lyckades dock rätt bra med kombinationerna tyckte jag och trots att det blev för mycket kunde det nog varit bra mycket värre. Lyckades dessutom få någorlunda ordning på en överjävlig mage lagom till att Kalle började, vilket var långt över förväntan. Hade lätt kunnat gå åt ett helt annat håll...

Hur som helst. Trots att tomten (i brist på dräkt) lyste med sin frånvaro var det en riktigt glad liten tjej som öppnade sina klappar vid mormors gran. Hade nog i ärlighetens namn räckt med en tredjedel av paketen, hon vart helt överväldigad - men men det är ju bara jul en gång och hon verkade uppskatta sakerna hon fick. Provade klänningar, skor, väskor, morgonrockar, mössor, vantar.. ja gud vet allt och tillslut fastnade hon för klänning, innetofflor OCH morgonrock. Hon frös inte i alla fall ;-) 

Summa summarum var det en bra jul. Mammas mående var inte det sämsta, inte mitt heller även om jag var långt ifrån på topp. Olivia var på bra humör och maten smakade bra... 

Dagen före dopparedagen

Den kallas väl så? Dagen före julafton...

Har haft svärpärona här på besök idag. Beslutade att vi skulle ta hit dem redan vid elva för att ha så mycket marginal som möjligt åt alla håll vad gäller min mage, Olivias mat och sömn och allt annat som skall passa in.. mår ju inget vidare på kvällarna nu så jag undviker helst att ha gäster då. Jag hoppas det skall bli bättring när bebis är ute...  den som lever får se. Som det är nu var ju länge sedan det var. Riktigt skit. Vill helst bara dra ett täcke över huvudet och grotta ner mig. Om det ändå hade hjälpt. Korkat nog sålde jag min TENS i somras på blocket. För en skitpeng dessutom. Ångrar det lite smått nu, men samtidigt hjälpte den inte nåt vidare sist...  kanske hade varit annorlunda nu, jag vet inte men å andra sidan har jag ju min SNS och vet inte hur de krockar...

I alla fall. Olivia var nöjd med dagen. På riktigt strålande humör och det glädjer mig. Det gör allt så mycket enklare om man har lilla fröken med sig så att säga. Hon fick öppna sina julklappar från farmor och farfar först och det gjorde susen. Maten tog vi efter och eftersom hon redan ätit då kunde hon härja runt bäst hon ville (vilket hon också gjorde) - det underlättade en hel del för oss vill jag lova!!

Har smäckat i mig alldeles för mkt mat idag och antar att morgondagen inte kommer bli snällare mot magen. Började med en sömnlös natt, en bebis som höll på att kicka sönder magen på mig (kändes det som) och en massa luft som vägrade att förflytta sig hur jag än knådade och klämde på magen...  magsyran var där också, trots omeprazol - men jag antar att jag inte kan förvänta mig mirakel där heller, Jag får vara glad att jag slipper den större delen av dagen i alla fall.

Hur som helst så började inte morgonen nåt vidare heller. Världens värk både i tarmen och i fogarna. Blev inte bättre av att sitta still under så lång period och knö magen full med massa mat. Men, men det är ju bara jul en gång om året och det här är definitivt sista gången jag är gravid!!!

Har aldrig varit någon fan av kål, men måste erkänna att svärmors grönkålspaj faktiskt har blivit en ny favvo på julbordet. Hör ju annars inte till dem som är någon större fan av julmat över huvud taget men den där tar faktiskt hem ett litet pris i mitt hjärta. Kanske inte bästa för magen, men vad är väl det under den här tiden på året? Fick dessutom hem ett lass choklad från Australien vilket inte heller var helt fel.. antioxidanter, antideppressivt.. vad mer kan jag säga? ;-)

Foglossning...

Trodde jag skulle klara mig från eländet. Foglossning alltså. Slapp det förra gången jag var gravid. Hade i ärlighetens namn knappt någon känning av det där över huvud taget och hade väl inbillat mig att jag skulle klara mig den här gången också. Bara för att.

Tji fick jag. Det började så smått redan förra veckan. Är i och för sig ganska långt gången nu, vecka 35 har passerat så det är inte länge kvar - men ändå?! Det finns ju de som får foglossning redan i början av graviditeten och tvingas sitta i rullstol. Där ska då inte jag hamna. Jag som är helt beroende av att kunna röra mig..  magen är... vad gör jag om jag inte kan ta mig ut liksom... allt rasar! Behöver kunna röra på mig för att det sista av tarmfuktionen inte skall haverera, men just nu hänger det där p en väldigt lös tråd också.

Det värsta satte in igår. Så jäåäääävulskt ont i bäckenbenet, precis hela tiden. Ont oavsett om jag var still eller rörde mig. Vetekudde hjälpte piss shit nathing och inte heller alvedon - förrän jag tog två och det hade gått mer än två timmar.. då började det faktiskt göra något...  så läste jag den där studien om hur bra alvedon (inte) är... fantastiskt. Härligt att veta vilka nyttigheter man stoppar i sig. Men,  å andra sidan, jag har bara tagit EN endaste alvedon under hela graviditeten innan detta och det var pga migrän. Då hjälpte den ändå inte så jag bestämde mig för att låta bli värktabletter nästa gång det inträffade och så har det alltså varit. Mediciner är sattyg men ibland är de så sköna att ta till.... :(

Foglossningar är också sattyg... jag hoppas att mina skall ge med sig, men just nu känns det inte så. Natten har varit hemsk och att vila får jag bestämt göra ett annat århundrade. 

Babysteps...

Ja, barnsteg i rätt riktning får vi väl kalla det. Min mamma har mått något bättre de senaste dagarna. Bättre i form av betydligt mindre besvär från hjärta och bröst och något mindre yrsel på det.

Om man skulle jämföra med när hon var frisk, innan allt det här eländet satte igång och framförallt innan hon åkte in på sjukan, så hade man kanske tyckt något helt annorlunda. Att hon knappt tar sig runt en promenad och att hon blir yr av minsta lilla är inte direkt ett friskhetstecken. MEN om man jämför med hur det var för bara ett par veckor sedan - mindre än så, en sisådär fem dagar sen DÅ kan man se skillnaden och de små stegen framåt. De där som jag väntat på senaste månaden men som liksom aldrig kommit. Nu hoppas jag INNERLIGT på att det fortsätter på rätt håll, att det inte stannar upp eller kommer fler bakslag. Jag är i och för sig beredd på bakslag - så länge de följs av fler steg framåt - men några större bakslag får det bara inte lov att bli...  det är en jäkla skillnad att prata med en mamma som har energi i rösten jämfört med den mamma jag pratat med den senaste månaden. Som liksom på sätt och vis tappat gnistan. Den där gnistan kan jag ana igen. Även om den är långt ifrån vad den brukar vara när min mamma mår bra så börjar jag i alla fall se skymten av den igen och tecknen på att humorn finns där under ytan. DET gillar jag. Det ger mig förhoppningen om att det faktiskt går lite på rätt håll trots allt. Sen förväntar jag mig bakslag som sagt. Det är sällan något sker utan bakslag. Jag hoppas bara de inte blir för kraftiga den här gången. Det har vi haft nog av hela familjen! Inte minst mamma.

<3

En något lugnare dag idag

Det har på sjukfronten varit en något lugnare dag idag. Tack och lov säger jag för det. Däremot har det på andra fronter varit en betydligt mer hektisk dag. Olivia har varit högt och lågt ända sedan hon gick upp, inte sovit middag (vilket innebär en ännu mer hyper tjej och med ett tempo som inte går av för hackor.. dessutom blir humöret därefter.. inte så bra mao) satt sig emot i princip allt jag föreslagit och tagit till grinvalsen så fort hon inte fått som hon vill.

Huuuu! Idag är jag riktigt trött. Försökt kompromissa för oss båda och köra halfway på båda håll, hitta en bra balans men ibland tryter orken. När vi gömt oss för spöken halva dagen och det känns som både leder och mage skall gå sönder blir man smått trött på den där leken...   vi verkar ha många spöken här hemma och de verkar vara vädigt roliga att gömma sig för ;-)

Hur som helst. Hellre gömma sig för spöken än vara påväg till NÄL eller Kungälvs sjukhus på grund av att någon mår dåligt. Har varit alltför mycket sådant på sistone.

Mamma var något lite bättre idag (allt är relativt och "bättre" just nu innebär ju att hon är uppe på benen flera gånger om dagen istället för att ligga/sitta still och att hon hänger med oss ut på en kort promenad utan att bli helt vimsig i bollen - då menar jag yr) och det är alltid en lättnad. Hon har fått prata med sin läkare på Kungälv igen men jag måste säga att jag just nu litar mer på hennes läkare på VC (som jag inte har vidare förtroende för, det finns en anledning till att vi skickade henne till akuten från början...) än jag har för läkarna på Kungälv och det säger en hel del...

Min förlossningsläkare på NÄL ringde också idag och konstaterade att bebiskurvan (ctg) från häromdagen såg jättefin ut och att jag inte borde behöva oroa mig. Hon sa att det var en sprallig bebis som verkade trivas och må bra och det är ju alltid positivt att höra när man inte lyckats sova en blund de senaste nätterna pga oro över just detta faktum. Däremot kan jag inte riktigt låta mig själv tro att allt är som det ska när oron redan väckts. Nåja, jag får väl göra mitt bästa. Det är ju det enda jag kan göra.

När ekorrhjulet stannar..

Gårdagen (liksom många andra dagar på sistone) blev inte direkt som jag kanske hade tänkt mig. Mamma mådde i det stora hela något lite bättre, vilket självfallet var positivt. Eftersom jag skulle till MVC här i närheten klockan två beslutade hon att hon skulle försöka komma och hjälpa mig med Olivia under tiden eftersom min gubbe jobbade hemma och kunde rycka in ifall något skulle gå snett (sämre mående mao). Skulle även passa på att fixa en julklapp åt henne i leksaksaffären och so far so good..    kom till MVC en stund före utsatt tid (jag är väl inte direkt känd för att vara sent ute ;-)) och satt där och sölade ett tag innan BM kom in och hämtade mig. Blodtrycket lågt som vanligt, men som sagt det hör ju mer till regel än undantag.

Däremot reagerade hon lite konsitgt när hon skulle lyssna på bebis hjärtljud. Det har aldrig varit några problems förr och hennes min fick mig att inse att något inte var riktigt som det kanske skulle. Jag frågade och hon svarade undvikande. Ville ha mig att vända och vrida på mig. Hörde väl själv att det lät lite långsammare än tidigare besök och här började jag självfallet nojja upp mig. Hon frågade om jag känt mkt sparkar eller röselser under förmiddagen, vilket jag hade och även då på britsen hoppade magen för fullt. Det var bra sa hon. Vi skulle sätta oss och prata lite så skulle hon lyssna igen. Kunde dock inte riktigt fokusera där eftersom jag insåg att hon var lite orolig själv.

Efter samtal om ditt och datt testade hon återigen med den där mojjen som registrerar hjärtljuden. Först lite högre som de brukar vara och sedan samma låga igen . Då började hon fråga om hur jag hade det hemma idag, om jag kunde ta mig till sjukhuset och så vidare. Ja, jag ska ju dit på torsdag sa jag.. "nej, inte torsdag. Idag" sa hon då. IDAG?! Nu? Jajemän. Hon ringde förlossningen och bokade in oss, skrev ut mina sista papper osv...   snacka om panik. HOn ville att vi skulle kontrollera eftersom hon tyckte att bebs hjärtljud var lite låga, något de aldrig varit tidigare.

USCH vilken känsla. Panik. Gråt. Fick ringt hem och förvarnat både mamma och maken som snabbt ringde in min bror (tack o lov att han kunde komma så snabbt!) för att hjälpa till med Olivia därhemma när vi satte oss i bilen till NÄL. Fick komma in på ctg efter bara ett par minuters väntan och låg där en sisådär fyrtio minuter. Något som kändes som en evighet. Noterade att hjärtljuden även här stundvis var nere vid 110 för att sedan rusa iväg till runt 130-150 igen. Efter koll av kurvan sa BM att det såg bra ut. Att bebis var aktiv och verkade trivas. Kontroll med läkare som även hon sa att det var bra och att vi kunde åka hem utan UL.

Här kom dock min egen tveksamhet in... hade de missat något? Mådde bebis verkligen ok? Sparkade han som han brukar? Hörde gubben hjärtljuden genom magen på mig på samma sätt som han brukar.. all denna nojja. Kunde inte sova inatt. Låg och väntade på att bebis skulle kicka. Låg och försökte tänka klart men allt blev bara blurr. Usch, oro. Hela dagen har varit densamma. Förmodligen inbillar jag mig bara eftersom jag nu har ännu en sak att oroa mig för. Ringde förlossningen och de kollade återigen kurvan från igår och en ny BM konstaterade att den såg jättefin ut...  ändå kan jag inte släppa oron och känslan över att nu måste jag vara på min vakt. En känsla jag faktiskt inte haft tidigare på det planet. Det krävs inte mycket för att ekorrhjulet ska stanna upp. Det där som liksom bara snurrar på, dag ut och dag in. Så händer något och PANG. Tillvaron ändras. 

Det går upp och det går ner...

Sedan mamma kom hem från sjukan har jag inte riktigt kunnat koppla av. När gjorde jag det senast förresten??? Så länge hon mår som hon gör är det liksom förbaskat svårt att vara annat än på helspänn mest hela tiden. Känns som om att hon varje gång hon kommer från sjukhuset kommer hem i något sämre skick än när hon åkte in och med fler frågor än svar. Det är en känsla jag inte tycker om. Att se någon rasera så fort är liksom inte normalt.

Är det bra ena sekunden vänder det snabbt nästa och man liksom förväntar sig snarast att det skall vända åt det sämre igen istället för tvärtom. Inte bra. Man ska tänka positivt. Men det känns som mönstret bara upprepas och upprepas om och om igen. Jag misstänker att några av medicinerna hon fått gör henne mer skada än nytta och jag tror faktiskt att ett par av dem hjälper till att skapa istället för att lösa problem. Nu har mamma ringt om detta ett flertal gånger redan och jag hoppas att de snart tar henne på allvar. Om inte annat kan hon ju i alla fall få testa ett annat preparat?

För egen del går det väl sådär får jag säga. Så mycket oro på annat håll att jag inte riktigt orkar med mig själv. Halsbrännan och magsyran är ett helvete och trots att jag avskyr protonpumpshämmare har jag idag efter att alla mina läkare föreslagit samma sak testat omeprazol. Oroar mig lite för de magbiverkningar den har men peppar peppar hittils har det i alla fall inte varit sämre än övriga dagar. Kanske till och med något bättre på den fronten. Time will tell.

Tarmen i det stora hela är dock ren och skär katastrof. Dags för nytt MVC besök imorgon och specialmödravården på torsdag. Fått en diger lista på läkemedel att använda om tarmen stannar upp från min läkare i sthlm som jag skall lämna till förlossningspersonalen...   tur man slipper känna sig onormal urgh... att läsa igenom biverkningarna på de här läkemedlen skulle kunna göra vem som helst mörkrädd. Jises, det ena har så allvarliga biverkningar på hjärtat framförallt att de mindre allvarliga biverkningarna knappt nämns. Här står att biverkningar på hjärtat är mer regel än undantag. Jag börjar förstå varför man valde att avstå detta medel sist..

Julen nämrar sig med stormsteg och så även tid för planerat snitt även om julen kommer några veckor innan dess. Jag hoppas att vi får en betydligt lugnare period fram till dess. På alla plan. Lite mer tid att fokusera på onödiga saker som julpynt, julmat och julgodis. Sånt där som man brukar roa sig med till jul ...

Jul, sjukbesök och oro

Det börjar bli en (o)vana i den här familjen. Att besöka eller ligga på sjukhus i närheten av julafton eller helgerna däromkring. Förra året var det magsjukan som tog sitt fasta grepp om oss. Vi låg i magsjuka under hela december. Var det inte jag så var det maken och var det inte maken var det min mamma. Därefter Olivia då... som åkte på en rejäl smäll som gjorde att vi tillslut hamnade på barnakuten på Östra. HUuu...  svor då att det här eländet skulle vi minsann inte vara med om "nästa år"...  näää.. jul blev kanske inte som vi hade tänkt oss. Inte många som ville hälsa på en familj i karantän som ännu inte blivit helt bacilluskfria.

Det här året då. Om något värre än sist. Jo, det är värre. Magsjuka är otäck men går i alla fall över. Det som drabbat oss det här året hör till snäppet betydligt värre eftersom orsaken ännu inte är helt klarlagd och det handlar förstås om min mamma.

Hämtade ju hem henne från den andra sjukhusvisiten i onsdags. Beskeden om vad som väntade varierade från dag till dag och likaså de så kallade diagnoser de gav henne. Ena dagens klarhet blev nästa dags oklarhet. Kul. Inte. Det finns en sak värre än att veta och det är helt klart att inte veta. När man vet har man i alla fall en chans att ta ställning och relatera till problemet. När man inte vet är det oron som tar över och spekulatoiner om vara eller icke vara. Jag avskyr det. Jag tar hellre en rak höger än en sne vänster.

Hur som helst så hittade de inget nytt på EKG:en som de tog och nytt ultraljud av hjärtat var bra. Hon har ett fint hjärta säger de och ändå lider hon så av de här besvären. Mer och mer börjar de väl inse sköldkörtelns roll i det hela men vill inte erkänna vilket jävulskap de ställt till med för henne genom att felaktigt fasa ut hennes levaxin för att sedan behöva återinföra igen i väldigt låg dos. Hennes kropp går liksom på sparlåga...    läst igenom alla journaler till och med senaste besöket (som vi inte fick med oss hem urgh... irriterande!) för femtioåtta spänn (att man ska behöva betala för att läsa vad som står skrivet om en själv?!) och har i alla fall fått lite mer klarhet i vad som legat bakom vissa beslut och varför de agerat som de gjort i vissa situationer. Vad jag inte kan förstå är varför de nekat till vissa saker och varför de låtit bli att nämna att mamma ifrågasatt behandlingen flera gånger. Att jag ringt och klagat...  allt det där.. det finns inte med någonstans. Lite skrämmande kan jag tycka. Skall inte såna här saker dokumenteras?

Hur som helst. Mamma gjorde benmärgspunktion i onsdags och jag var med för att stötta henne. Jo, det var tanken i alla fall. Läkaren ansåg att det var bra och han tyckte dessutom att jag var påläst (kors i taket) som visste vad jag pratade om och vad de sökte efter...  hur som helst.. skenet bedrar.. han kanske trodde jag var en cool brud som inte direkt var så känslig av mig men där hade han fel. Grymt fel. Visst nämnde väl mamma vid något tillfälle att "hon kommer svimma" men det var nog ingen som riktigt trodde på det där...

När de tog fram nålen (eller ja, nål och nål...  nål är en underdrift) som de skulle sticka in i mammas höftben började jag känna mig smått illamående. Allt prat om smärtreceptorer och nervpåverkan och tja, allt det där fick  världen att börja snurra så smått. Försökte koncentrera mig och andas lugnt. Drack lite vatten...  det höll inte. När det började svartna för ögonen insåg jag att jag skulle svimma om jag inte la mig ner så jag sa kort åt läkarna att "jag lägger mig på golvet lite bara för jag håller på att tuppa av.."  OJ, vad det tog fart på dem. Jises. Hade bara tänkt att jag skulle lägga mig ner lite tills det slutade snurra, men innan jag visste ordet av hade jag en underläkare som höll benen högt upp i luften på mig och en sisådär fyra sköterskor som förflyttade mig från golvet till en sjuksäng och in i ett annat rum. Där fick jag ligga med höga fötter och en larmklocka. PINSAMT. Det där så kallade stödet som jag skulle utgöra för min mor blev något helt annat. Skapade smärre kaos istället, men förmodligen gjorde jag även de här läkarnas dag. De fick chans att öva på akuta situationer och något gott att skratta åt...  för skratta gjorde de när jag piggnade på mig igen...    stackars mamma fick dock gneomlida eländet på egen hand och jag skäms fortfarande för att jag inte lyckades hålla mig på benen. Efter hela den här persen blev hon dock utskriven igen. Fler frågor än svar även denna gång kändes det som men det börjar liksom bli en vana det med...  en otrevlig sådan. 

Eländet bara fortsätter... :(

Jahopp,... har man inte drabbats av något stressrelaterat förr eller åkt på en hjärtattack är det väl dags snart. All denna oro.. all denna stress...  håller på att ta smått kål på mig för tillfället.

Det handlar såklart om min kära mamma igen. Igår mådde hon något bättre under dagen även om hon sov flera timmar mitt på dan. Hon kände inte samma besvär från bröstet och inte samma hemska yrsel som hon gjort på fredagen. Klarade av besök både av min bror och att komma hit på kvällen och äta med oss (positivt!)

Sa till min man att det här var ju positivt men jag är övertygad om att det blir bakslag imorgon igen. Det har liksom varit lite så. När man tror man är på den säkra sidan, den där lite lugnare och hunnit invagga sig i en falsk trygghet så smäller det till igen. Den här gången höll det dock inte till morgonen utan telefonen ringde redan på natten. Mamma som fått synbortfall och oroade sig för detta såklart. Migrän? Hon kände först inte igen det och visste väl inte riktigt vad hon skulle göra för hon var märkbart skärrad. Bad min man ta bilen ner och hämta henne, vilket han gjorde. Under tiden försökte jag ta reda på om de mediciner hon står på i dagsläget funkar ihop med ipren som hon brukar ta när hon känner av de här migränanfallen. Ringde henne och sa att den ena borde funka vid enstaka tillfälle men missade att kolla upp den andra, vilket jag kom på så fort vi lagt på och kollade upp även denna. Tyvärr funkade den inte lika bra så jag ringde henne igen men då hade hon redan stoppat i sig ipren. Panik igen och samtal till 112 som kopplade vidare till giftinformationscentralen. Tack och lov trodde de inte att det skulle vara någon fara vid enstaka doser så de sa åt henne att ta det lugnt och gå och lägga sig. Synen kom så sakteliga tillbaks och vi gick och la oss allihop. En spya och en halv flaska gaviscon senare för min del. En sömnlös natt senare för både mig och min mamma fick vi i oss lite frukost i alla fall. Har aldrig smakat så illa. Jag brukar normalt sett älska min frukost.

Hur som helst. Mamma beslutade att hon ville hem till sig för att försöka sova lite. Sa att eländet nog släpper om hon bara får sova.. hon har mått betydligt sämre varje gång hon sovit dåligt. Hjärtkänningar, tryck över bröstet, yrsel och så vidare. Jag försökte få henne att gå med på att vi skulle köra henne till akuten redan då men icke. Envisa mamma!! Hur som helst. Min man körde ner henne igen och då förändrades läget radikalt på bara minuter ännu en gång. Från ok blev det plötsligt allt annat än ok. Kraftig yrsel, blodtrycksfall, skum känsla i skallen och så vidare. Gubben stannade kvar tills det värsta lagt sig och jag såg till att ha kontakt med henne tills jag själv var i form att ta mig dit.

Eftersom mamma fortfarande inte mådde bra och blev sämre så fort hon försökte röra på sig sa jag åt henne att nu velar vi inte mer nu åker vi in. Hon gick tillslut med på detta och vi ringde min bror som hjälpte till att köra in henne den här gången. Var liksom inte i form att köra själv idag. Efter att ha konstaterat ett lätt förhöjt tsh sedan sist (vet ännu ingen siffra) och t4 inom normala referenser så hittade de tillslut något avvikande på egk igen som de hade svårt att relatera till sköldkörteln. Det första beskedet att hon skulle få åka hem blev med andra ord snabbt utnytt mot att hon skulle bli kvar över natten. Detta efter konsultation med specialister på SU. Vad jag önskar att vi fått med henne dit från början, men min mor är som jag - en envis åsna!!! :-/

Phew... slagsmål med sjukvården- återigen.

Det har liksom blivit en liten paus i bloggandet på sistone. Det har sin naturliga förklaring i att jag lagt i princip all vaken tid på att antingen köra min mamma till sjukhus, åka dit och hälsa på, varit på egna sjukhusbesök, ringt en massa läkare och läst på om olika sjukdomstillstånd och deras symtom... man behöver vara påläst när man skall gå i konflikt med sjukvården. Det räcker inte att tro eller ha en aning om vad saker och ting handlar om, man måste verkligen veta och man måste ha kött på benen för att kunna argumentera emot dem.

Jag är glad att jag är en enveten jävel som stått på mig. Jag är glad att jag spenderat den mesta vakna tiden då jag inte lekt med dottern eller hanterat min egen tarm till att läsa på, ringa samtal och göra allt för att se ett mönster. Ett mönster som läkarna blundat för alldeles för länge och när de väl insåg att vi haft rätt hela tiden blev det annat ljud i skällan. Skall det behöva gå till så? Skall man alltid behöva överbevisa "högre makter" om att man faktiskt har rätt och känner sin egen kropp bäst innan de väljer att lyssna på en. Överbevisa med deras egna metoder dessutom? Vad hände med att lyssna på sina patienter? Den tiden verkar vara sedan länge förbi...

Hur som helst. Det hela är en såpass lång historia att det skulle ta mig flera sidor att skriva ner allt som hänt. Jag har redan handskrivit A4 sidor för att inte glömma bort på vägen... dessa kommer jag ha nytta av senare. Nu får det dock räcka med en liten kortare version av den långa som kallas dagens verklighet.

Det hela började med att min mamma åkte på subakut sköldkörtelinflammation i april i år. Hon har sedan dess inte mått bra oavsett vilken medicinering hon stått på. Vi har hela tiden känt att något varit fel och att läkarna på vc missat något. Har försökt få henne till ett större sjukhus via akuten, men jag har en envis mor som stått emot och vägrat i ett halvår - innan hon tillslut gav med sig i mitten av november och lät oss köra in henne. Då hade hon hjärtkänningar (med ganska stor säkerhet till följd av sin sköldkörtel som under hela den här perioden hoppat i värden och symtom) som gjorde henne orolig och en sådan trötthet att hon själv insåg att något måste göras för besök på vc räckte inte. De tog henne inte på allvar och hon blev ju inte bättre. De skrev ingen remiss till endokrin trots att hon vid flertalet tillfällen bad om en sådan. De skickade däremot en remiss till hjärtundersökning då hon vid ett par tillfällen uppvisat avvikande ekg när hon kommit in till dem akut och inte mått bra. Skyhögt blodtryck dessutom, På grund av detta beslutade vi att skriva en egenremiss till Endokrin på Kungälv eftersom vi ansåg att en sådan expertis behövdes.

Hur som helst. Det där akutbesöket som vi hade hoppats skulle leda till en snabb förbättring och en korrekt diagnos med en lika korrekt behandling gjorde oss grymt besvikna och resan har sedan dess varit ett smärre helvete. Inte minst för min mamma som fått gå igenom skiten. På akuten koncentrerade man sig nämligen på hjärtat och tyckte sköldkörteln var en bisak. Man satte med andra ord ut den levaxinbehandling hon stått på under ett halvårs tid och ersatte med hjärtmedicin. Hon skickades hem efter att man noterat högt blodtryck och extraslag på hjärtat vilket man inte ansåg vara någon fara och beslutade att en läkare skulle ringa henne under veckan för vidare handläggning och instruktioner. Under den där veckan blev hon då definitivt inte bättre i alla fall. Hon försökte ringa läkarna själv för att höra hur hon skulle göra då hon inte mådde bra men fick inte tag på någon. På fredag kväll blev hon dock inringd akut för att göra ett nytt ekg över helgen då man upptäckt något avvikande på det ekg som tagits på akutbesöket på måndagen. Det blev alltså till att släppa allt och köra in till Kungälvs sjukhus fredag kväll med all den oro som det innebar. Efter ett dygn på iva (pga medicinsk apparatur de hade där som skulle ha koll på hjärtat) fick vi veta att hjärtat sett bra ut men att de upptäckt att hon hade ett högt antal trombocyter och ett högt blodvärde. Där snurrade de tankarna igång. Man beslutade att hon skulle vara kvar resten av helgen för att göra nya undersökningar, bland annat arbetsEKG, ultraljud på Hjärtat, röntgen och ev kranskärlsröntgen utifrån vad dessa andra tester visade. På måndagen skulle vi få svar på ett blodprov som kallades epo som togs pga de höga antalet trombocyter och vi skulle få svar på våra frågor av läkaren på måndagens rond. Gick med andra ord upp fem på morgonen för att få någorlunda ordning på min mage innan det var dags att åka till kungälv för att träffa läkaren tillsammans med min mamma. Besvikelse återigen. Läkaren hade inte svar på någon av mina frågor och blodprovet de lovat att skicka hade inte ens gått iväg enligt henne...  hon berättade att mamma samma dag skulle göra det där arbetsEKG:et, ett ultraljud och ev röntgen av lungorna. Hon skulle bli kvar fler dagar. Alla dessa undersökningar fick hon genomgå på måndagen förutom arbetsEKG:et som avbröts då man vid ett vanligt EKG upptäckte den där avvikelsen igen, som skulle kunna bero på en förträngning i blodkärlen till hjärtat. Man beslutade alltså att inte genomföra den. På tisdagen (redan!) skickades mamma till NÄL för att göra kranskärlsröntgen och denna skulle enligt personalen inte medföra något större obehag. Själva röntgen dröjde tills på onsdagen eftersom det kom in akutfall på NÄL som gjorde att planeringen svajade.

Efter kranskärlsröntgen fick mamma veta att hon hade en liten förträngning på ett blodkärl men denna förträngning skulle inte kunna orsaka de besvär hon led av. Hon fick dock veta att hon skulle få mediciner emot detta som hon skulle äta resten av livet i förebyggande syfte. Efter kranskärlsröntgen mådde mamma inte alls bra. Sämre än på hela veckan. Hon låg hela dagen på NÄL och väntade på att de skulle köra henne tillbaks till Kungälv och när hon väl kom dit fick hon veta att de beslutat att hon skulle hem?! I betydligt sämre skick än hon varit under hela tiden hon legat där? Mamma påtalade att hon inte klarade av att åka hem och de "lät" henne vara kvar tills på tosdagen då hon skulle få träffa en läkare på morgonen. Jag ringde under de här dagarna och pratade med både sköterskor och läkare och ifrågasatte behandling och plan men fick bara korkade svar tillbaks från dem. Olyckligtvis hade jag den veckan tre egna läkarbesök inbokade sedan tidigare, vilket innebar att jag inte kunde åka och hälsa på de två sista dagarna på grund av mitt eget mående. Hur som helst så hade mamma en enorm huvudvärk, yrsel, trötthet.. ja hon mådde fan helt enkelt. Hade inte hört hennes så dålig under hela vistelsen. Hon fick sedan veta att detta berodde på att hon fått så mkt nitroglycerin för att vidga blodkärlen under röntgen att det var detta som orskade huvudvärk och synbortfall. Dock mådde hon inte det minsta bättre på morgonen. Då kom man på att kolla hennes salter och insåg att saltbalansen var rubbad. Hon fick dricka en liter vatten och sen vänta, vänta och vänta på den där läkaren som skulle kommit in och pratat med henne under morgonen. Det krävdes att jag ringde två gånger till avdelningen för att den där förbaskade läkaren skulle ta sig tid att prata med henne och då var klockan en bra bit efter lunch. "De hade haft så mycket..." Jo, tjena...

Sedan mamma kom hem, med fyra nya mediciner och inget levaxin (hon fick bland annat trombyl, metropolol, nitrospray, astrovastatin) och sämre mående än under hela den här perioden har jag inte gjort annat än läst på, bråkat med läkare, ringt avdelningschefer, ifrågasatt behandling och så vidare. Både jag och mamma har varit övertygade om att de gett sig på fel grundorsak då hon bara blivt sämre sedan hon kom hem. Sköldkörteln????!!! Jag har vid flertalet tillfällen påpekat min oro över att de satt ut behanling av denna och att hennes värden hoppat kraftigt hela den här perioden. Att värdena dessutom förändrades över två dagar från 2,5 till 3,6 verkade inte bekomma dem det minsta. OKUNSKAP!!! Läste på en jäääkla massa om hormoner och hur de påverkar, vilka värden som betraktas som normala och så vidare och insåg ju att något är jävligt galet. Mamma ringde själv och försökte prata med sin läkare då hon upplevde att alla symtom som nu uppkommit kanske berodde på de nya medicinerna? Att hon kanske inte tålde dem? Skulle hon fortsätta ta dem? Hon lade även fram sin oro över skölkdkörteln återigen. Möttes av totalt nonchalans och där fick jag nog. Jag ringde avdelningschefen och ifrågasatte allt. Deras resonemang, behandling, läkarens bemötande och att de inte tog oss på allvar vad gällde vår oro kring sköldkörteln. Fick henne att lova att hon skulle prata med läkaren och återkomma. Dagen efter fick mamma hem en remiss för att ta nya tsh och t4 prover på vårdcentralen, vilket hon gjorde samma eftermiddag trots att hon egentligen inte borde satt sig i en bil...   fick även svar på den egenremiss vi skickat in till endokrin och svaret som kom var smått skrattretande.. där stod att det inte var något fel på hennes sköldkörtel (något som läkaren mamma talade med även påpekade för henne under deras samtal) hennes värden var så att säga "finfina". Hon hade enligt dem en "instabil hjärtsjukdom" (detta hade de uppenbarligen missat att förklara för både mamma och mig) och någon ytterligare behandling förutom den levaxinbehandling hon redan stod på (!?) behövdes inte...       Mamma blev väl smått knäckt av det där. Har man inte känt sig ifrågasatt innan så gör man det  i det läget, tro mig. Jag var så arg att jag kokade. ALLA de mediciner mamma fick gav symtom som hon nu upplevde, tre av fyra skulle INTE tas om man hade sköldkörtelproblem plus att jag insåg att hon fått kontrast med jod i när hon gjorde sin kranskärlsröntgen, något som också påverkar sköldkörteln...

Dagen därpå försökte mamma återigen ringa avdelningen och påtala att hon kände att hon kanske fick mer biverkningar av medicinerna än vad som var bra men fick bara höra att hon skulle fortsätta ta dem. Senare blev hon dock uppringd av läkaren som snäst av henne tidigare under veckan (läkaren som jag klagat på inför chefen) som bad om ursäkt för sitt beteende för hon hade minsann haft rond när mamma ringde och det nummer mamma hade fått var inte brukligt att ringa på...  ööh? Hur som.. nu tog det skruv för de hade fått svar på tsh som var åt helvete. Från 3,6 hade det rusat upp till 47,8 (!!!) på ca en och en halv vecka utan levaxin...    nu skulle hon med andra ord börja äta levaxin igen och endokrin skulle plötsligt kopplas in. "tur att vi hade stått på oss..:" JAG BLIR SÅ ARG!!! Tur i oturen låg mamma en dag före här i levaxindoseringen eftersom vi kom fram till att hon skulle börja äta levaxin i låg dos igen efter att proverna tagits...   de ynka 25 mikrogram hon skulle ta gör ju inte direkt någon mirakelskillnad och dagen efter detta samtal (igår) mådde hon om möjligt ännu sämre. Trodde nästan vi skulle få uppsöka akuten igen. Läkaren som lovat ringa ringde inte upp och efter ett flertal samtal utan att komma i kontakt med någon vettig person fick vi veta att hon inte ens var där. Chefen för medicin, som jag ringt och klagat för tidigare i veckan, ringde dock upp mig och jag passade på att ställa mina frågor till henne. Något som inte uppskattades det minsta. Nu fanns det ju en plan och den skulle följas och hur mamma mådde spelade i princip ingen roll. Det var i alla fall det intrycket hon gav. På onsdag skall hon in och göra benmärgspunktion och jag skall följa med. Den läkare vi träffar då kommer inte lindrigt undan,. Jag är så trött på inkompetenta idioter att jag kräks. Det är smått sjukt att man som lekman skall kunna mer om de här sakerna än de så kallade läkarna som jobbar dagligen med den här typen av problem. Det spelar ingen roll hur ovanlig en åkomma är, det finns alltid någon som lider av den och att lyssna på sina patienter borde vara A och O.

Nu undrar jag mest hur mycket mammas kropp tagit skada av den här felbehandlingen (många av medicinerna hon blivit ordinerad sattes ut igår när de upptäckte hennes höga sköldkörtelvärden) och hur väl den orkar reparera sig. Vad som är höna och fjäder och allt det där. Det är inte första gången jag är med om den här typen av läkarinkompetens och det stör mig att det får lov att gå till på det här viset. Anmäler de sig inte själva den här gången kommer jag se till att göra det själv. I sinom tid.

Chiapudding - toabesök?

Efter den där hemska dagen jag hade igår då jag käkade min chiapudding till frukost fick jag (kors i taket!) gått på toa lite mer "normalt" än jag gjort under den övriga veckan som gått. Det vill säga istället för att enbart fylla toan med klart vatten kom det med något som i alla fall hade någon form av grötliknande konsistens...

Kanske var det chiafröna som faktiskt hjälpte till, kanske var det trycket som tillslut blev såpass högt att det pressade ur skiten då platsen i tarmen tog slut. Hade hemsk halsbränna igår och fruktansvärt ont i mellangärdet också. Det sjuka var att det lättade något efter chokladmoussen jag smäckade i mig på kvällen. Tog den efter middagen som bestod av ugnsbakad fylld aubergine. Hade trott att det skulle gå käpprätt åt skogen efter all den där supermörka (vi pratar nittio procent) chokladen i kombination med ägg (det var i princip det och lite havregrädde som moussen bestod av...) men helt mirakulöst (för mig i alla fall) försvann den hemska känslan av att behöva kräkas upp magsäcken som jag haft med mig hela dagen...  det som var kvar var såklart ömheten i halsen och det där skrovlet som lät som om att ja hade klunkat whiskey, men det fick det vara värt såklart!!

Har snart gjort slut på en flaska gaviscon också, men den har inte haft i närheten samma effekt som chokladmoussen hade..  kanske blir till att äta sån varje kväll tills bebis är färdigbakt ;-)

Tog (fast att jag vet att jag sa att jag inte skulle göra det igår) en mini-mini dos av chiafrön efter lunchen idag också. Mest på grund av att jag faktiskt fick gått lite på toa igår.. det var en sån förbaskad lättnad att få ur lite ur denna sprängfulla tarm! Det räcker så gott att magen är full av sparkande bebis. Krampande tarmar klarar jag mig faktist utan. Jag behöver dem inte alls.

I alla fall. Det fick bli en tesked idag. Blandade dem med en deciliter havremjölk med vanilj. Tog ett par teskedar (nåja, tre kanske) av den här blandingen när fröna bildat den där härliga gelén. Blev ingen pudding den här gången utan snarare en slags soppa. Min främsta förhoppning är att jag inte skall få några negativa reaktioner på den här lilla dosen utan kunna öka på den efterhand för att kunna utnyttja den "bulkiga" effekt som chiafröna trots allt har...  Har lyckats göra några små toabesök även idag så den biten är ju helt fantastisk, om det nu beror på chiafröna och inte har med slumpen (eller vallörtssalvan!) att göra. Time will tell.

Den härliga cocktailen består alltså av: Chiafrön i liiiten dos. Magbakterier i form av bifido och acidophilusbakterier två gånger om dagen, enzymer till och från (thorne research bio-gest) - jag har varierat mig lite här då jag vissa dagar tyckt att de förvärrat halsbrännan...   movicol junior neutral, två påsar varje kväll efter middagen, 2 tabletter tarmslim innan jag lägger mig... 20 ml gaviscon efter att jag svalt ner mina tarmslim.. har jag glömt något tro? Vatten såklart. Vanligt hederligt vatten i rejäla mängder och att se till att röra på mig ordentligt.

Chiapudding... magbesvär...

Testade att göra chiapudding (som skall vara enormt hälsosamt) till frukost imorse. Läste mig till att den skall vara väldigt bra för magen och om inte annat få bra fart på den. Dessvärre googlade jag inte magbesvär, gaser eller kräkningar i samband med chiafrön innan magen sparkade bakut imorse. Borde väl ha gjort det med tanke på mina problem, men jag var väl så desperat över att hitta något som funkade att jag helt glömde allt vad rim och reson heter.

När magen väl kört igång och värkte som skrutt kom jag i alla fall på tanken att kolla på nätet och mycket riktigt hittade jag ett flertal personer som haft samma problem som jag. Chiafrön är säkert jättebra om man tolererar så mycket fibrer och fett, men man kanske bör starta med en lite lägre dos än vad jag gjorde... körde på direkt med 2msk som de flesta recept jag hittat innehåller, och insåg att en tesked kanske hade varit mer rimligt att börja med?

Smaken var inget fel på. Skulle mycket väl kunna tänka mig att käka chiapudding till frukost om den inte haft den här effekten på magen. Nu blir jag såklart lite rädd att testa igen..,.klart jag måste göra det för att utröna orsak och verkan, men det kommer inte hända imorgon. Efter en hel dag med kramper, bebissparkar från både bebis och tarmar (?!) känner jag att det räcker för mig. Halsbränna from hell och känslan av att vilja kräkas upp min egen magsäck.. nej, det skulle ju bli bättre.. inte sämre...

Synd, verkligen, för chiapuddingen smakade betydligt bättre än jag hade räknat med. Vaniljpulvret och frukterna jag blandade i toppat med lite rostade valnötter gjorde susen. Nästa gång jag testar lär dock bli betydligt mindre dos. En tesked får räcka. Kanske skall testa att ha det i bröd också...  :O) 

Vallörtssalva mot fissurer?

Har i min desperation googlat runt lite på naturliga läkeväxter och medel för att läka mina fissurer som inte verkar svara sådär vidare värst bra på de receptbelagda mediciner jag fått. I alla fall inte så fort jag gör ett uppehåll med dem och jag börjar ju närma mig den dag när jag inte längre kan ta dem.

Hittade mycket information om speciellt vallört, som skall vara bra på att läka och återställa skador men hade svårt att hitta en vettig sida att köpa den från. Jo, amazon hade en del...  men hade ingen lust att vänta på att salvan skulle komma från England. Dessutom läste jag om risker vid graviditet, precis som det står om allt som är naturligt...  tydligen var det en kvinna som dog efter att ha klunkat i sig vallörtste i ett antal år men dessutom tagit en hel del andra läkemedel.. efter det satte man restriktioner på användning av vallört. Alla som dör av andra grejer då? Det måste väl handla lite om sunt förnuft också tänker jag...

Har nu varit i kontakt med ett flertal personer som använt vallört både före, under och efter graviditet utan att några problem har uppstått så det är min uppfattning att det borde vara rätt lugnt att smörja med en salva lokalt. Jag måste i alla fall ge det ett försök för att gå som jag gör nu funkar bara inte. Hittade en terapeut på nätet som säljer just vallörtssalva så jag beställde en burk och den damp ner i lådan idag. Blir till att testa i helgen. 

Chokladmuffins en kylig dag...

Det har varit en ganska råkall dag här idag. Alltså, inte för att det skall vara varmt i november, men just det här blöta, råkalla kan jag gärna vara utan. Hellre några minusgrader och snö UTAN blåst. Men... det blir ju sällan som man önskar. Bara att gilla läget.

Dagen till ära har jag mått fan sedan jag vaknade. För "ovanlighetens" skull vill säga.. not. Bestämde mig ganska tidigt för att baka nåt som fick köket att dofta lite trevligt. Hade lite kallt kaffe kvar i kylen från igår och besätmde mig för att göra chokladmuffins med lite hint av kaffe i...  Passade bra eftersom min dotter älskar att baka :) Jag mäter upp, hon häller i och rör om. Perfekt teamwork :) Sen häller vi tillsammans upp smeten i formar som hon placerat på en plåt och jag skjutsar in dem i ugnen medans hon befinner sig på behörigt avstånd :) Äter upp dem gör vi tillsammans med mormor till eftermiddgasfikat. Gott! Ja, dagens muffins blev faktiskt jättegoda.

Som vanligt baserat på experiment så jag tänkte dela med mig av receptet medans jag fortfarande kommer ihåg det.

Ca 15 små muffins eller några färre större. Vi valde att göra de små idag... 

Lite lagom med smält fett (idag använde vi oss av ghee - klarat smör) - mellan femtio och hundra gram
2 ägg
1/2 dl dadelsirap
Lite vaniljsocker
1 liten kopp med kallt kaffe blandat med sojamjölk
1 dl mandelmjöl
3/4 dl kokosmjöl
Ca 1 dl dinkelmjöl
1 tsk bakpulver
Ca 1/2 dl kakaopulver

Gör så här: 
Vispa ihop ägg och dadelsirap, tillsätt vaniljsocker, fett, kallt kaffe, de olika mjölsorterna, kakaon och bakpulvret. Rör om ordentligt. Häll upp i muffinsformar och grädda ca 5-7 minuter på 225 grader. Klart :) 

Förkyld liten docka

Så var de här igen. De där ovälkomna, påträngande snor och feberbacilluskerna som valt att gästa oss ett flertal gånger under hösten. Framförallt efter besök på öppna förskolan. Nu skall jag inte vara sån, men det stör mig att vuxna människor inte har bättre vett än att dra dit sina febriga, snoriga, uppenbart sjuka barn istället för att hålla dem hemma och låta dem kurera. Vad har de på ÖF att göra liksom...? Mår de bättre av att vara där? Knappast. Mår omgivningen bättre av att de kommer dit? Svar nej.

Det stör mig att vissa vuxna idag resonerar som så att barnen är för sjuka för att vara på dagis men för "friska" för att vara hemma - alltså väljer föräldrarna att släpa med dem till öppna förskolan istället. Dit, där de egentligen inte har någon anleding att gå när de är sjuka. Det enda de egentligen gör är att utsätta andra barn och vuxna för smitta och förlänga sitt eget sjukdomsförlopp. Det är min bestämda uppfattning att man skall ha sjuka barn hemma och låta dem bli friska i lugn och ro. Tillåter allmäntillståndet kan man självklart ta med dem ut för att få lite frisk luft och sådär, men att släpa med dem till ett ställe som öppna förskolan där det är smockfullt med andra (kanske inte lika sjuka barn) - nej, det tycker jag faktiskt borde höra till vanligt sunt förnuft. Det gör man inte!

Hur som helst. Nu har jag spytt lite galla. Dottern är sjuk igen och det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Tycker bara det är så förbannat onödigt att hon ska behöva bli sjuk bara för att vi besöker den öppna förskolan en gång i veckan. Man kan inte skydda sig mot allt, speicellt inte mot förkylningsbacillusker, det är jag fullt medveten om, MEN man kan ju undvika att utsätta andra för onödig smitta genom att stanna hemma när man själv är sjuk.

Helgen blir inte direkt den jag kanske hade hoppats på och farsdagsfirandet på söndag blir något annorlounda än planerat, men men...  livet blir ju sällan som man tänkt sig och kan bli nog så bra ändå. 

Sköldkörteln, levaxin, sheriproct...

Har mått något lite bättre i magen sista veckan. Tror det är en kombination av att jag lyckats hålla mina fissurer i schack med hjälp av sheriproct salva och suppar som jag fick på recept av barnmorskan i kombination med bebissalva i över en veckas tid tillsammans med en ökning av min dos levaxin häromdagen.

Sköldkörteln styr mycket, inte minst hur vi mår. Den spelar stor roll vid trög tarm och förstoppningsproblematik (eller kan göra) och en dosändring kan göra stor skillnad. Nu vet jag inte om det är dosökningen som gjort att jag fått maghugg två dagar i rad efter lunch och lyckats gå på toa (låter enbart positivt men vägen dit har varit en pers då vi pratar magkramper i timmar innan dessa hugg slutligen kommer) under relativt akuta former. Den som lever får se. Jag skall ju ha den här dosen ett tag till innan den ev ökas igen pga graviditeten och tiden lär väl utvisa vad som är vad. Kan vara slumpen eller bara kroppens reaktion på dosökning också. Min kropp har en förmåga att vänja sig ganska snabbt...

Hur som helst. Något är ju annorlunda och har varit det sista veckan. Sista veckan då jag inte haft lika mycket kramper efter misslyckade toabesök och inte haft lika mycket smärta efter dem heller. Tarmen har i det stora hela varit katastrof, men jämfört med veckorna som gick här innan... när sprickorna gjorde att inget kom ut förutom vatten så har det varit en smärre halleljuhjaupplevelse. Lite passage är definitivt bättre än ingen alls...

Problemet är nu bara att barnmorskan vill att jag lägger ner behandlingen med sheriproct för att skona kroppen (det är trots allt kortison vi pratar om i kombination med bedövningsmedel) och ersätta eller varva med vanligareceptfria  xyloproct, som man använder främst mot hemorrojder. Tyvärr hjälper de senare inte ett skit och så fort jag gjort uppehåll en dag med sheriprocten kommer besvären fort tillbaks... smärtorna och kramperna som sprickorna orsakar vill säga. Vi får se. Lite oroligt är det. Jag får väl fråga min tarmläkare om han kan skriva ut en ny omgång när vi talas vid på telefon eller hur han ställer sig till saken.

En gardinstång i skallen och en ljuskronekrock

De senaste dagarna har måendemässigt varit allt annat än bra. Till det positiva hör dock att maken kom hem med en liten överraskning häromdagen. Vet inte om han tyckte synd om mig eller om han själv föll för den ljuskrona jag suktat efter under de två senaste veckorna (men bestämt mig för att jag inte hade råd att köpa). Oavsett anledning tror jag att det var en bra sådan och jag blev väldigt glad över den fina ljuskronan som numer pryder vårt tv-rum. Den är inte bara otroligt tjusig, den lyser mer än lampan som satt där innan när man tänt alla ljus, den värmer och den är bra när det blir strömavbrott :) Enbart fördelar med andra ord...   - att den sedan slukar ljus i rasande fart eftersom den är så vacker att ha tänd, det är en helt annan femma.

Hur som helst. Den behöver justeras lite in över bordet. Sitter för tillfället på samma plats som den förra lampan, som i sin tur satt i samma krok som redan fanns när vi flyttade in. Matchar inte helt med våra möbler, vilket innebär att man riskerar att slå skallen i ljuskronan (och sätta den i gungning) när man går mellan bordet och soffan - vilket var precis det som hände min make första kvällen. Nu slutade det bra ,tack och lov, med bara lite stearinspill på bordet. Det kunde dock ha gått riktigt illa med tanke på ljuskronanas placering, allt lättantänt material i närheten och ja alla andra faktorer som spelar in. Ibland har man tur.

Nåja, vad vill jag säga med det här lilla inlägget? Även då man mår skit och livet känns allmänt jobbigt kan man bli positivt överraskad. Trots att måendet inte på något vis förbättrades av den där ljuskronan blev jag glad inombords och det, om något, hjälper väl vilken dyster dag som helst att bli lite ljusare...

Olyckorna slutade dock inte här. Beställde ett par nya gardiner till tv rummet häromdagen eftersom jag fick så bra rabatt... fyrtio procent är mycket i min värld... och naturligtvis tyckte jag väl att jag skulle vara duktig och få upp dem på direkten. Alltså, efter en omgång med strykjärnet. Nu är det väl ingen nyhet att jag inte är nån vidare vän vare sig med strykjärn eller gardiner så det kanske var dömt att misslyckas från början. Hur som helst så slutade det med en gardinstång i huvudet och två glaslyktor jag hade hängandes på stången i golvet men dessa klarade sig tack och lov. Mycket tur ska man ha!!!

Fissurer...

Nu kommer jag vara en riktig gnällkärring. Värre än vanligt vill säga ;-) Känns som jag inte gjort annat än gnällt på sistone och jag gillar det inte. Inte alls faktiskt. Vore skönt att känna att man inte hade något att gnälla över för en dag eller två... vilken känsla det hade varit!

Fick en sån där fruktansvärd värk i ändtarmen igår efter att jag inte lyckats gå på toa på det vis jag "normalt" gör under en sisådär en veckas tid. Trots ökad movicoldos. Trots längre promenader.. trots fett som smörjer tarmen...  sovit uruselt dessutom och drömt en massa mardrömmar. Hemska förlossningar, ebola och ja gud vet allt. En härlig kombo av allt elände helt enkelt.

Smärtan har inte gett med sig trots att jag förbrukat en halv tub smärtstillande salva och trots att jag skickat iväg stackars mamma att köpa såna där receptfria suppar och salvor som finns på apoteket. Trodde först det rörde sig om hemorojder, som jag vet att man lätt kan få när man är gravid pga ökat tryck och trögare tarm - men insåg ganska snart att så inte är fallet. Det är en sån där "härlig" fissur som jag fick när jag väntade Olivia...  en sån där jävulsspricka i ändtarmen som inte gärna läker av sig själv och gör så förbannat ont. Inte någon vidare kombo när man redan har ett helvete med att försöka gå på dass. Att det enda som kommer igenom är vattenaktigkt gör ju inte saken bättre. Fräter och värker något otroligt. :( Fy. Har mått så skit idag så jag ringde, mot bättre vetande, 1177 för att be om råd. Fick jag några vettiga? Som vanligt inte.

De hänvisade mig till förlossningen på NÄL. Visste redan att jag inte skulle få någon hjälp där, men desperat som man är ringde jag ändå. Fick visserligen prata med en rar sköterska, men hon hade inte mycket att tillföra som jag inte redan visste.

De recepfria krämerna hjälper inte. Nitrosalvan som jag fick sist får man inte ta under graviditet (det är ju i princip samma som hjärtmedicin fast i krämformat) och den hjälper inte när jag väl fick börja använda den efter att jag slutat amma Olivia...   botox är inte sådär vidare värst lätt att få tag i här i västsverige och inte heller det är en behandling man ger under graviditet, även om det var den som tillslut fick min hemska fissur att läka ut förra gången. Känns just nu rätt överjävligt att veta att jag kommer får dras med detta tills bebis är ute och är färdigammad och allt det där. Vi pratar ju inte om veckor direkt. :(  gnäll, gnäll.. idag är en sådan dag... 

GBS - Grupp B streptokocker

Det ringde från min MVC mottagning igår. Hade på känn vad det handlade om redan när jag hörde vem det var, eftersom de enda gångerna de ringt har varit då något inte varit bra. I det här fallet mina urinprover som de odlat på eftersom jag haft UVI och konstaterad GBS redan under tidig graviditet. Trots två antibiotikabehandlingar har det inte blivit det minsta bättre, snarare tvärtom. Det enda som egentligen hänt är att magen ballat ur ännu mer och att jag dragit på mig obalans i underlivet till följd av rubbad bakterieflora. 

Hur som helst. Min barnmorska sa till mig från början då detta upptäcktes att vi inte skulle behandla så länge jag inte hade symtom som UVI eller sammandragningar. Eftersom jag åkte på både och beslutade läkaren på MVC att man trots allt skulle sätta in antibiotika. Den första kuren gjorde inte ett piss. Lika mkt bakterier som vid första odlingen och inga tecken till förbättring. Jo, UVI gav med sig lite grann..  men obalansen i underlivet som uppstod till följd av denna har jag fått dras med och kör jag inte mjölksyravagitorier och probiotika slår det till direkt. Hur som helst. Läkaren kallade in mig halvakut och kollade livmodertappen, som då var oförändrad. Han förskrev även ett starkare antibiotika och behandling mot obalansen i underlivet som gjorde det hela sjuttioelva resor värre. 

Det är alltså provet efter senaste kuren som inte heller varit bra. Har läst på lite om GBS (som jag knappt visste vad det var innan) och förstått att man sällan blir av med det trots upprepade antibiotikakurer. Det är ca 30% av alla gravida som är bärare och normalt sett orsakar det inte några problem, men under en graviditet KAN de göra det. Problemen som uppstår är då inte särskilt trevliga. Det handlar om tidig vattenavgång, förkortad livmodertapp, kraftiga sammandragningar, UVI och att smittan överförs till barnet. Pga detta skall man alltid får antibiotikadropp minst fyra timmar innan en normal förlossning. Jag kommer ju snittas pga tarmen så där får jag antibiotika oavsett. 

Hela skiten känns rätt olustig då jag haft mardrömmar om en hemsk förlossning de senaste nätterna och knappt sovit ett piss både pga tarmen, lillan och detta. Usch. Nej, det känns som det är nog med allt annat skit.Jag hoppas det stoppar här och inte drar med sig ytterligare komplikationer. 

Uuuuurghhhh :(

Har nu pratat med min läkare i Sthlm angående min strulande SNS och vi kom fram till att det förmodligen inte är något fel på apparaten, utan att apparaten helt enkelt inte räcker till för att göra sitt jobb i det tillstånd jag befinner mig i nu. Att elektroden kanske flyttar lite på sig och att det är det som gör att jag inte känner som jag brukar...  påverkan av graviditeten och en sämre tarm än vanligt med andra ord. Förhoppningsvis funkar den bättre igen när bebis är ute, men just nu.. nää..

Däremot blev det ju inte bra när jag testade att stänga av den igen, tvärtom. Min läkare rådde mig därför att ha den fortsatt på. Smärtor har jag så det räcker och blir över ändå. Jag får lita på att han vet vad han pratar om. En av de få läkare jag fortfarande har förtroende för... men så har han liksom hängt med mig sedan 2009 också.

Nu är tarmen uberköring om man kan säga så. Den spänner, värker, bubblar jäser...  käkar probiotika och mat med mjölksyrabakterier och fortsätter med mina enzymer plus ökad dos av movicolen eftersom tarmen la av helt igen. Lösare, ja, men inte lättare att få ut för det.

Vad är väl en bal på slottet... ? Bebis verkar fortfarande må bra i alla fall. En liten oro jag har som är svår att komma ifrån såklart. Gjorde ett tillväxtultraljud (extra) häromveckan för att stilla min oro och där verkade allt som det skulle i alla fall. En väldigt livlig liten bebis så det blir väl en huligan till ;-)

Var på vc för ett par veckor sedan också för att kontrollera en hudförändring i ansiktet. Läkaren lovade att skicka remiss med prioritering pga att min mamma haft basaliom. Han bad mig höra av mig om jag inget hört efter två veckor eftersom det var den tid han gissade att det skulle ta att få svar. Har nu gått två veckor så jag ringde vc idag och fick till svar att remissen inte gått iväg?! Öh? Dock ringde läkaren upp mig nu på em och förklarade att den gått iväg och att han fått den tillbaks där de efterfrågade förändringar, vilka jag anser skett så nu skall jag in och ta en ny bild på torsdag..  puuuuhhh...

Var dessutom hos veterinären för att köpa specialschampoo till vovvarna idag och fick svar på proverna jag beställt på dem.. allergiutredning. Inge roligt där heller. Båda hundarna allergiska och den ena värre än den andra så nu blir det immunisering för hela slanten. En härligt kostsam höst med andra ord... suck... jaja, bara de slipper klåda och får må bra så,...  

SNS: Kort trial and error.

Mitt lilla experiment med att stänga av dosan häromdagen fungerade inge vidare. Höll inte mer än lite drygt ett dygn. Bestämde mig för att ställa på den igen igår. Mådde så överjävligt och fick ta så många medel att jag kände att det helt enkelt inte höll. Inte för att jag var säker på att det skulle bli bättre då jag slog på dosan, men min förhoppning var att det i alla fall inte skulle fortsätta ännu mer åt helt fel håll.

Vet inte vad jag ska säga om resultatet. Kändes något bättre i magen imorse även om jag knappt fick ur mig något, tog fler medel än jag tänkt mig och tarmen blödde något. Nu på eftermiddagen känns det inte det minsta bättre. Helstopp och tokvärker. :( Känns inte som något jag gör blir rätt just nu. Undrar hur länge det skall hålla..

Det här med trial har börjat med "error" idag.. :(

Beslutade mig igår för att testa att stänga av min SNS under en period då den inte längre gör vad den ska. Förmodar att bebis trycker på något som gör att den inte stimulerar på rätt ställe, vilket gör att effekten uteblir eller att tarmarna helt enkelt inte får plats att jobba som de ska oavsett.

Hur som helst så har dagen varit ren och skär katastrof hittils. Hade om möjligt ännu ondare imorse när jag gick upp än vad jag haft tidigare morgnar och hela dagen har varit en sprängvärkande historia utan dess like. Till och med maken har reagerat på att magen är ännu större idag. Ja, det blir ju så när den spärrar upp sig OCH är gravid. Min mage är allt annat än mjuk. Den är så hård att det inte ens går att trycka in den om man försöker. Då menar jag inte våldsamt alltså utan sådär som man gör när man tar på en deg...   ser en massa andra gravidmagar och de är inte alls lika dunderklumpaktiga som min :( Nu säger jag inte att andra gravida människor som inte lider av tarmproblem normalt inte har några besvär - tvärtom. Jag vet att de flesta gravida får problem med tarmen ju längre graviditeten fortlöper, men att börja med en tarm som inte funkar.. det är helt enkelt inget bra utgångsläge.

Sitter här och trampar igen och känner mig rätt desperat över att hitta en hållbar lösning, eller i alla fall en lösning jag klarar av att hantera tills bebis är färdigbakad. De månader som är kvar ser i kalendern ganska få ut, men i min värld känns de som en evighet. Jag bara hoppas jag klarar av att genomlida resten också. Det måste jag ju på något sätt. Men att hitta ett sätt som gjorde det lite enklare hade inte alls varit fel!

Ska jag sätta på SNS:en igen direkt? Låta den vara avstängd någon eller ett par dagar till och se vad som händer? Det är inte helt lätt att veta. Har ju inte direkt nån expert att fråga heller. Ingen som kan ge mig ett oberoende svar. Om jag inte sätter på den får jag reda på vad som är höna och vad som är fjäder, det vill säga om den trots allt gör något åt det positiva hållet trots att den inte gör vad den ska. Dock fördröjer jag chansen att må bättre om det gör mig sämre att ha den av eftersom tarmen hamnar efter då den inte gör det minsta för att hantera situationen själv. Om jag däremot sätter på den direkt och saker och ting inte förbättras har jag jag inte fått ut något av att testa och jag vet kanske inte vad som är vad...   nä, usch, alla dessa beslut. Om det bara fanns en spikrak väg att gå. Det gör det inte. Jag får försöka hitta min egen väg, men just nu har jag ärligt talat ingen aning om hur den kommer att se ut. Det kommer inte bli någon motorvägskörning, det är en sak som är säker..   

SNS - trial and error

Hu. Min mage har verkligen total ballat ur på sistone. Som om den inte hade gjort det för länge sen :-/ Sista tiden har dock varit ren och skär katastrof, speciellt efter antibiotikakurerna och allt skit de medfört. Har vaknat runt kvart över tre, halv fyra varje natt (eller räknas det som morgon?) på grund av att tarmen spränger så. Försökt massera men inte lyckats flytta på något, bara fått det att skvalpa runt. Medlen jag tar till har bara ökat och tarmen värker. Det gör ont i princip överallt just nu. Jag kan inte klaga på foglossningar, men om det är något jag kan klara på så är det magsmärtor. Ursäkta om jag låter gnällig, men jag känner lite att jag får lov att vara det just nu. Ingenting, verkligen ingenting fungerar.

Tog beslutet imorse efter fyra dygn med konstant sprängvärk att testa att stänga av min SNS några dagar för att se vad som händer. OM något händer alls. Den stimulerar helt klart inte som den ska just nu och det vore intressant att se om den snarare gjort att det låst sig ännu mer. Jag tvivlar väl på att det är så men jag hoppas i mitt stilla sinne att det kan vara så. För att bli av med lite värk. Just här och nu. Utan att behöva ta till ännu mer medicin som ändå inte hjälper. Det står i alla fall klart att den inte gör vad den gjorde innan jag blev gravid, att läget gradvis bara blivit sämre och sämre och att tarmen definitivt inte ligger i ett läge som gynnar vare sig mig eller min sjukdom. Bebis verkar ha plats i alla fall men gillar väl inte direkt min magmassage. Jag hoppas att det här eländet vänder snart, men som barnmorskan sa: vi ska väl inte vara alltför optimistiska. Ta en dag i taget. Babysteps. Det kommer något gott av det tillslut i alla fall och när den här resan är över hoppas jag att anatomin i kroppen förändrats till det bättre. Time will tell... 

Intressant om probiotika och prebiotika

Rådfrågade en av de läkare som försökt hjälpa mig få ordning på min bakterieflora med hjälp av mikrobiotatransplantationer om vad jag skall göra för att få ordning på den nu, när den slagits ut av upprepade kurer med antibiotika. Fick till svar att probiotika inte är särskilt väl studerad men han rekommenderade ändå två preparat, varav VSL3 var ett av dem. Har läst en hel del om denna produkt, men inte testat den själv.

Hur som helst. Googlade de båda en del och insåg att den andra inte finns att få tag i i Sverige. Hittade dock en del information från Läkartidningen om både pre- och probiotika som kanske kan vara av intresse för den som inte redan läst det här. Notera dock att detta är skrifter skrivna av läkare och läkare har inte alltid samma syn på hur väl ett preparat dokumenterats och studerats som alternativmedicinare. De använder sig som bekant av olika metoder och har olika referensramar.

http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=14091

http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=14090

Kanelbullens dag

Det är redan 4 oktober. Har lärt mig att det är detsamma som kanelbullens dag. Skall erkänna att jag missat den några gånger, men i år har jag koll. Var tveksam till om det skulle bli några bullar här idag. Lillan har gått och blivit krasslig och jag mår inte bra någonstans. MEN, det är ju kanelbullens dag! Vi kan inte veta om det och inte göra något åt det. 

Egentligen skulle vi varit iväg på kalas idag. Firat svägerskan som fyllt år. Dessvärre blir det inget kalas för vår del. Mitt mående och lillans bacillusker sätter stopp för allt vad såna planer heter just nu. Tyvärr får jag säga. Det känns tråkigt såklart, men vad ska man göra? 

Hur som helst. Eftersom lillan är krasslig sov hon inte så länge imorse och vi var uppe med tuppen. Satte en deg redan då. My kind of deg så att säga. Inte en traditionell bulldeg kanske, men ändå. Det blir någon form av bulle och det doftar gott i köket. Kardemumma. Nu får vi bara hoppas att degen jäser också. Allt i min värld är lite av ett experiment när det kommer till bakning, så även den här gången. Tanken är väl mest att det skall bli en liten mysig bakstund för mig och lillan och att hon får göra sina egna bullar. Blir hon nöjd med det är jag nöjd. Humöret är inte på topp hos lilla fröken idag. Men, det hade inte varit på topp hos mig heller om jag var lika bombtät i näsan som vad hon är. 

Chokladmousse på ägg och mörk choklad

Jag får väl skylla på att jag är gravid... eller bara har en "sweet tooth".  Jag vet inte vilket, men det sägs ju att man kommer undan med det mesta när man är gravid. Om så är fallet vet jag faktiskt inte.

Hur som helst så valde jag att göra en chokladmousse igår efter maten. Jag var sugen på något gott helt enkelt, men eftersom maken efterlyst efterättsfria kvällar (jag vet, det säger en del om mig!!!) försöker jag emellanåt göra "nyttiga" efterrätter - eller i alla fall hälsosammare alternativ till en traditionell glassportion ;-)

Igår blev det alltså chokladmousse på ägg, 90%-ig choklad, vaniljpulver och lite agavesirap. Helt klart över förväntan, inte ens maken klagade ;-) Eftersom den blev så förbaskat god (obs för stark smak av choklad om man är känslig för det ;-)) så tänkte jag skriva ner receptet här. Om inte annat för min egen skull. Testa gärna!

Chokladmousse på riktigt mörk choklad
(2-4 port)
4 bitar Lindt 90%-ig choklad
Lite havremjölk (naturell)
2 ägg, delade i gular och vitor
Några droppar färsk citron
1 msk (ca) agavesirap
Vaniljpulver eller vaniljstång efter smak

Gör så här:
Smält chokladen på låg värme tillsammans med lite havremjölk (för att den inte skall bränna vid, det blir bättre konsistens då) på spisen.
Vispa äggulorna med agavesirapen till ett fluffigt skum.
Vispa äggvitorna med lite citronsaft (några droppar från en färsk citron) och vaniljpulvret till ett fast skum. Blanda äggulevispet med chokladsmeten och rör försiktigt i äggvitefluffet. Häll upp i önskat antal glas och servera med hackade nötter. Kyl någon timme för bästa resultat :)

MUMS! 

Farligt goda äpplekakan

Gjorde en god äpplekaka i helgen som blev så mycket över förväntan att jag bara måste ägna den några rader och försöka komma ihåg vad som var i..  för att kunna återskapa härligheten igen så att säga ;-) Basen i receptet kommer från en icatidning, men jag har som vanligt ändrat lite på det för att passa mig bättre :) Notera dock att detta vare sig är en gluten eller sockerfri kaka.

Ok here goes:

Äpplekaka med kardemumma och vanilj
2 stora äpplen (jag tog rejält stora och skalade och skar i tunna skivor)
Mortlade kardemummafrön (rejält mycket ;-)
1 tsk vaniljsocker eller vaniljpulver efter smak
Rivet skal av en citron
150 g fett, jag hade smaklöst cocosolja
1 dl råsocker
2 ägg
Ca 2 dl dinkelmjöl
1,5 tsk bakpulver
2 msk havremjölk eller vanlig mjölk om man föredrar det

Gör så här: 
Smält fettet och låt det svalna lite. Blanda i rivet citronskal, socker och vanilj. Tillsätt ett ägg i taget och rör om. Blanda i mjöl, bakpulver och havremjölk. Häll upp i en ugnsform.

Blanda äpplena (skivade) med mortlad kardemumma i en annan skål. Tryck ner dem i kakan i ett fint mönster. För att piffa till lite kan man såklart ösa över hyvlad mandel över kakan innan man kör in den i ugnen.

Gräddas i mitten av ugnen i ca 30 minuter ev lite mer beroende på hur vattniga äpplena är på 175 grader. Serveras med fördel med vaniljglass eller fluffig vaniljsås :)

Bebis verkar må bra iaf :)

Var på MVC idag igen för att prata med min barnmorska. Även om hon inte kunnat hjälpa mig något vidare med de "graviditetsbekymmer" jag haft och fortfarande har (de hänger ju ihop med min redan trasiga tarm) så tycker jag faktiskt om henne. Trevlig, empatisk och hon verkar ha hjärtat på rätta stället.

Lyssnade på bebis som i alla fall verkar må bra trots de elaka behandlingar jag utsatt den för (läs antibiotika här). BM kom fram till att jag egentligen skulle behöva ännu mer antibiotika när bebis föds, men eftersom jag kommer snittas även denna gång blir det liksom antibiotika oavsett och inget som behöver noteras i journalen. Jippeeeyyy, lucky me. Not.

Har beställt hem en uppsjö av probiotiska produkter som jag börjat med redan idag. Varför vänta när läget redan är som det är? Det blev ännu en dyr historia, men det känns som den ekonomiska konkursen redan är ett faktum på det här området så varför bryta en kostsam trend, urgh? Det där var lite pessimistiskt, det inser jag, men jag känner inte att jag har så mycket till val. Magen mår skit och jag måste göra något. Jag tar till de knep jag känner till. C-vitamin, acidophilus och bifidusbakterier, bebisbakterier (en specifik art av bifidobakterier) som magen oftast accepterar bättre, Dessa skall även vara bra för bebis i magen både innan och efter födsel, så jag tänker ge dem till detta barn precis som jag gjorde till Olivia och fortfarande gör :) Har även köpt hem mjölksyrabakterier som skall köras upp nedifrån för att förhindra att få tillbaks den andra skiten som uppstod till följd av antibiotikabehandlingen. Lite blutsaft fick åka med också. Har trots allt lyckats höja mitt blodvärde med hjälp av den...

Så, den som lever får se. Jag håller tummar och tår för att tarmen skall repa sig från den här persen inom en snar framtid, men jag är fullt medveten om att så förmodligen inte kommer bli fallet. Har jag gått i över sex månader och mått skit är det föga troligt att det vänder bara sådär.. speciellt inte efter två omgångar med antibiotika. 

UVI - ny antibiotikakur :(

Jag vet inte vad jag ska säga. Känns inte som saker och ting går min väg. Inte alls faktiskt. Är det inte det ena så är det det andra. Jag borde väl vara van med tanke på de senaste årens "olyckor som sällan kommer ensamma" - men på något sätt förväntar man sig att det skall vända någon gång. Det är väl det som gör att man hela tiden knatar vidare, eller hur? Vad skulle hända om man hela tiden gick under förutsättningen att det bara blir värre? Det går ju liksom inte. Livet funkar inte så. Vill man ta sig vidare måste man våga tro på en förbättring.

Hur som helst. Har ju haft på känn sedan jag avslutade min antibiotikakur för UVI:n att den inte försvunnit. Lämnade nytt urinprov för odling i måndags (en vecka efter avslutad kur) och blev lovad av MVC att de skulle ringa upp innan veckan var slut. Igår, fredag, hade de fortfarande inte ringt. Fick skumma flytningar (äckelmagade bör avstå från att läsa vidare) och bestämde mig för att ringa dem för att kolla provsvar och höra vad det kunde röra sig om. Efter att ha googlat på nätet och fått det ena otäcka svaret efter det andra tyckte jag inte det var något att fundera över. Antibiotika ställer till det i hela kroppen, det vet väl alla vid det här laget. Frågan var ju bara vad som var galet och vad jag behövde göra åt det.

Barnmorskan jag talade med tyckte inte jag skulle oroa mig. Pratade om eventuell obalans och att jag skulle testa mjölksyrabakterier och avvakta över helgen. På frågan om det kunde vara något farligt svarade hon att "det tror jag väl inte..." Någon urinodling hade de inte fått svar på.

Nu är jag av naturen sådan att jag tycker inte om när folk "tror" hit och dit. Det kan man göra i kyrkan men inte inom sjukvård. Är man det minsta osäker bör man kontrollera. Jag ringde alltså igen varpå hon lovade att tala med en kollega och höra av sig. Efter ytterligare fyrtio minuter hade hon inte ringt upp och då telefontiden för helgen tog slut tjugo minuter senare bestämde jag mig för att (återigen?) vara en jobbig jävel och ringa dem igen. Jodå, hon hade pratat med en kollega och nu plötsligt behövde jag nog behandling.. hon skulle prata med sin läkare som skulle skriva ut ett recept efter deras fika och ringa upp mig efter det. Någon timme senare ringde hon. Då hade läkaren kommit fram till att jag borde komma in med tanke på min tidigare UVI och med tanke på de magsmärtor jag haft hela sommaren. Lite irriterat uttryckte hon att de minsann klämt in mig emellan eftersom de inte hade några ordinarie tider...   återigen skall man vara tacksam att de ens bryr sig?

Nåja. Jag tog mig i alla fall dit och fick träffa en läkare som jag inte kunde kommunicera med eftersom vi inte förstod varandra. Hade nästan önskat en sköterska som kunde översätta för mig men såna resurser har de inte en fredag... :-/ Han undersökte mig i alla fall, tog prov och kollade i mikroskop och hade dessutom kontrollerat (såvitt jag förstod) vilka bakterier jag hade och att de inte var borta och jag fick både antibiotika (ny starkare variant) och någon form av anstisvampmedel eftersom floran ballat ur totalt efter senaste behandlingen. Nu hoppas jag bara att det ger med sig det här eländet och att jag kan fokusera på annat. Hur tarmen mår idag är väl inte ens värt att ta upp. Antibiotika, det säger väl allt... :-/ 

Något vajse med SNS:en

Har som bekant mått fan större delen av min graviditet och sista månaden har om möjligt varit värre än någonsin. Hade inte en tanke på att detta kunde ha med min sns att göra eftersom jag inte ändrat något på den sedan jag blev gravid utan på min läkares inrådan låtit den vara påslagen. Jag har förvisso kontrollerat att den fungerat genom att testa den ca en gång i månaden (sätta av och stänga på, när man haft sns en längre tid känner man den normalt inte längre. Däremot känns det rejält när man stänger av och sedan sätter på igen - ett bra sätt att kontrollera att den faktiskt fungerar).

Hur som helst. Jag kontrollerade den senast innan vi åkte till Italien då jag konstaterade att batteriet  i patientenheten behövde bytas. Allt var frid och fröjd då. Detta var runt 2 september. Därefter har något hänt. Eftersom jag har en sns som klassas som en form av "pacemaker" fick jag gå bredvid säkerhetskontrollen och bli visiterad för hand. Inget borde hänt där med andra ord...  MEN något måste ha hänt under resan för när jag kontrollerade dosan häromdagen fick den plötsligt ingen kontakt med min sns. Försökte i en halvtimme utan resultat. Satte ur och tog i batterier, bytte batterier och så vidare. Tillslut fick den så äntligen kontakt och då visade det sig att sns:en slagit av? När jag försökte sätta på den igen kände jag ingen stimulering alls. Höjde styrkan flera hack utan att känna minsta lilla pirr och det har ALDRIG tidigare hänt. Har varit väldigt känslig för styrkan och minsta förändring har känts rejält. Väldigt konstigt att inte känna någonting med andra ord. Fick lite smått panik...  testade att ändra program och hade tillslut gått igenom alla fyra utan att känna något av något av dem. Detta har heller aldrig hänt. Vissa av dem har jag inte ens kunnat ha på för att de varit så obehagliga.

Insåg att den förvärrade tarmstatusen mycket väl kan hänga ihop med att dosan slagit av och på något sätt fått glappkontakt eller ändrat läge - men varför? Jobbigt när man inte har någon vettig människa att vända sig till för att få svar. Har fått en telefontid till min läkare i Stockholm om ett par veckor, men det känns ärligt talat lite väl länge att vänta. Jag vet ju inte om den gör vad den ska längre? Stimulerar den ens på rätt ställe? Gör den mer skada än nytta?

Sen jag fick igång den i förrgår igen har jag känt av skum stimulering när jag vridit mig i olika positioner och idag när jag handlade kändes det rejält då jag befann mig i närheten av kyl och frysdiskar. Skum känsla som jag inte är helt bekväm med..

Det positiva är väl att jag mådde något bättre igår men det negativa att jag mår skit igen idag :(
Vad är väl en bal på slottet. Jag hoppas innerligt min läkare bestämmer sig för att ringa mig innan uppsatt telefontid eftersom han redan fått meddelande om vad det handlar om... 

Godaste kakan på länge (gluten, mjölk och sockerfri)

Har haft lite dille på att baka sista tiden. Det kanske har framgått av bloggen här... ;-)

Gjorde en avokadokladdkaka häromdagen som först inte verkade bli så mycket att ha. Efter en dag i kylen hade den dock gottat till sig och smakade riktigt gott. Tummen upp från både mamma och maken, även om maken fällde kommentaren att "det är ju ingen kladdkaka, men den är riktigt god..."

Igår fick jag inspiration från ett gammalt avsnitt ur "Halv åtta hos mig". En morotskaka på bland annat dadlar, morötter och nötter. Hittade receptet på recept.nu och bestämde mig för att göra något liknande då ingredienserna tilltalade mig. Blev dock en annan variant (jag gillar inte att följa recept ;-)) och om jag får säga det själv guuuuud så god den blev! Godaste kakan på länge! Kommer garanterat baka den igen, och kommer säkert bli en bjudfavvis längre fram. Så god var den.

Tänkte dela med mig av receptet, dels för att komma ihåg vad jag hade i själv och dels för att den blev så förbaskat god :) Den är fri från gluten. mejeriprodukter och socker... bara en sån sak.

Morotskaka med havretopping:
2 stora morötter (grovrivna)
1/2 påse mjuka dadlar (mixas tillsammans med morötterna)
Rejält med kardemumma
Rejält med kanel
Lite vanilpulver
Ca 1,5-2 dl blandat av solroskärnor och mandlar (kör i mixern)
Ca 1 tsk bakpulver
Ca 1 l mandelmjöl
Lite vaniljpulver (inte vaniljsocker)
2 ägg

Topping:
Havrevisp (jag använde Carlshamn fluffig visp)
1-2 satsumas (saften och lite hackat kött)
Vaniljpulver

Gör så här:
Egenlitgen kan man mixa allt i en mixer, blanda i ägg, och hälla i en ugnsform. Grädda på 225 grader ca 20 min.

Blanda ihop ingredienserna till toppingen och bred över kakan. Ställ i kyl och ät efter nån timme :)

Ibland blir det enkla svårare

Var iväg en sväng med maken igår och pga tidsbrist när vi kom hem bestämde vi oss för att "lyxa" till det och beställa thaimat på vägen. Hade rätt höga förväntningar måste jag säga, eftersom den här thaien brukar leverera och det var länge sedan vi käkade mat därifrån. Vi käkar sällan ute över huvud taget, jag lagar ju det mesta själv från grunden.

Hur som helst så blev det en rejäl besvikelse. Dels var maten ganska fadd i smaken. Ingen av oss tre som åt var speciellt imponerad och jag tvivlar faktiskt på att det ens var riktig kokosmjölk involverad i panengcurryn jag beställde. För att toppa det hela blev både jag och maken otroligt dåliga i magen direkt efter maten och maken har ju inte direkt mina magbesvär även om han emellanåt lider av en vanlig traditionell stressmage. Det blev en dyr besvikelse till middag med andra ord. Hade definitivt gjort den bättre själv. Men men, shit happens. Man kan väl inte alltid bli nöjd även om vi oftast blivit både mätta och belåtna på det här stället. Får hoppas att det var en engångsföreteelse för det lär ju dröja tills vi beställer mat därifrån igen. Smakar det inte bra och man dessutom blir dålig på kuppen är det ju lätt att det dröjer tills nästa gång...

Same shit, different day

Lite pessimistisk rubrik kanske, men det är precis så det känns just nu. I magen alltså. Jag vet inte riktigt hur det blivit så här, men av någon anledning har tarmen gått rent utsagt åt helvete sista tiden. Istället för att bli bättre blir den bara sämre, lite oavsett vad jag tar mig till känns det som. Det enda som är positivt rent hälsomässigt är väl att jag känner mig lite piggare (förmodligen på grund av ökad levaxindos) och inte slocknar vid nio framför tv:n...

Igår var en sån där riktig helvetesnatt igen. Magen spände ut som jag vet inte vad... visst, jag ÄR gravid, men inte så att det skall kännas som bebis håller på att tränga ut genom bukväggen på mig. Sedan jag slutade med antibiotikan (kuren var slut) för urinvägsinfektionen har det om möjligt blivit ännu värre... Precis vad jag var rädd för. Antibiotika slår som bekant inte bara ut de onda bakterierna, de tar de goda med sig på kuppen... Vad blir kvar sen? En grogrund för ännu mer skit. Urgh.

Hur som helst. Sov inte många minuter inatt. Hade sån värk i magen. Kändes som jag skulle rapa upp hela magsäcken och resten av tarmarna också för den delen, men inte sjutton lättade trycket för det.

Provade oxyflush igen häromdagen. Jag körde dem vid förra graviditeten så jag tänkte att det är värt ett försök...  det var ingen bra idé. Fy vad jag mådde :( I och för sig tog jag inte så hög dos men ändå. Vet inte om jag vågar mig på att testa igen, men förmodligen omvärderar jag det där vid ett senare tillfälle när desperationen sätter in igen. Igår kom en hel del maginnehåll upp i munnen och ville liksom inte åka neråt i systemet. Hur bra mår tänderna av det liksom? Inte alls. Var rejält irriterad i halsen när jag gick upp imorse. Magsyra är inte direkt känt för att ha en mild effekt på slemhinnor.

Trots en överjävlig natt och en jobbig morgon bestämde vi oss för att åka och kika på en ny barnvagn. Var inte nöjd med vår förra då den lämnade för lite utrymme för mina ben och suffletten envisades med att åka ner. Ett dåligt köp kanske, men det är lätt att vara efterklok. Den här gången visste vi i alla fall vad vi INTE ville ha. Mamma var snäll och tog lillan för oss, vilket underlättar en hel del när man har en åksjuk dotter som kräks så fort man sätter henne i bilen. Bättre för henne, bättre för oss. Dyrare om inte annat ;-) 

Antibiotika - magdödaren numero ett.. :(

Jag och antibiotika alltså.. de flesta som känner mig känner även till min inställning till antibiotikan. Jag gillar den inte. Den är bra i yttersta nödfall men den är inget jag tar lätt på. Inget jag tar till "för att vara på den säkra sidan". Skall jag knapra antibiotika skall det liksom vara berättigat. Vet inte hur jag skall förklara det men efter tre år på tetralysal i min ungdom då ingen förklarade det här med biverkningar för mig så har jag liksom sett baksidan av skiten. Vad som händer när den tillslut gör mer skada än nytta. Hur svårt det är att komma tillrätta med den rubbade tarmflora som blir kvar. Nåja, allt det där är väl old news nuför tiden. Då var det inte det. Något jag ångrat bittert.

Nu säger jag inte att antibiotika ALLTID är av ondo. Det är den inte. Ibland är den faktiskt nödvändig och ibland räddar den liv. MEN den är inget man skall ta alltför lätt på och inget man skall stoppa i sig utan att fundera både en och två gånger över om det faktiskt är nödvändigt. Antibiotikaresistens är ett stort problem idag och ett problem vi ännu inte sett närheten av en lösning på.

Hur som helst. Är inne på min näst sista dag av den korta kur jag fick mot den elaka graviditets UVI'n jag dragit på mig som inte ville ge med sig trots ihärdiga försök på annat sätt. Det började gå mot njurarna igen och då kände jag att enough is enough. Magen har dock sagt ifrån rejält och dagen har inte varit sådär vidare värst skön i kistan om man säger så. Känslan av att vara tokigt magsjuk och ändå inte kunna springa på dass normalt är inte jättespännande.

Blir till att proppa i mig massa snälla tarmbakterier och hoppas att de onda har dött när den här kuren är över. Hoppas att de snälla vinner striden mot de dåliga. Lite filosofiskt sådär ;-)

Fredag

Idag är det Fredag igen. Bara en sån sak. Fredag har alltid varit min favoritdag. Nu är dessutom maken pappaledig halva fredagarna och det gör en hel del för oss som familj. Helgen blir liksom lite längre och vardagen blir lättare att få ihop. Idag sket sig i och för sig de flesta planer vi hade, men det är ju så - det blir sällan som man planerat!

Oavsett. Det är Fredag och prognosen lovar en solig helg. Rent vädermässigt kan jag absolut inte klaga.

Antibiotikan jag fått för UVI'n däremot är ingen hit. Magen mår om möjligt ännu sämre idag och kvällen igår var HEMSK. Fick såna hugg i hela mellangärdet som inte ville släppa oavsett hur jag vände och vred mig. Tog en timme för mig att komma på en ställning som funkade och som slutligen gjorde att det som hamnat i kläm frilades igen. Jag tippar på nån nerv och jag förmodar att det var luft som satt sig jäkligt galet men det är ju svårt att säga. Speciellt som känslan kommit tillbaks varje gång jag tagit den där jäkla antibiotikatabletten (eller ca en halvtimme efter) även om den inte varit lika jävlig som igår. Jag hoppas verkligen på att slippa mer av den smärtan för jag har så det räcker.

Hur som helst. Har fått klippt gräsmattan idag och det känns lite gött. Har liksom släpat efter ett tag och nu var den verkligen hemsk. Så jag skämdes. Alltså var det en liten börda som lyftes från axlarna när den blev klippt och fin igen. Har förberett en förhoppningsvis god middag tills ikväll också. Kom över ett parti färsk kyckling till bra pris och bestämde mig för att fylla den med massa goda örter från trädgården. Det, tillsammans med lite buffelmozzarella, hackade tomater från landet och salt och peppar borde smaka relativt gott kan jag tycka. Gjorde för säkerhets skull en sås till också bestående av havregrädde, mer örter, persiljesalt, peppar, roépeppar och lite annat gott. Kommer inte ihåg allt jag la i faktiskt, men det doftade trevligt :) Blir nog bra. Får hoppas magen inte slår bakut igen bara. Den gör ju det för det mesta just nu.