Bröllopsdag

Firade vår andra bröllopsårsdag igår. Började med skumpa till lunch för att sedan gå ut och käka på Harrys pub i Stenungsund på kvällen. Hade ornat barnvakt och allt och hoppades på en bra kväll. Det är liksom lyx att kunna gå ut och äta och sedan sova hela natten utan att behöva gå upp och ta hand om någon annan än sig själv. Det händer inte så ofta nu för tiden.

Hur som helst. Magläget var inte det bästa innan vi begav oss (skumpa till lunch kanske inte var det smartaste draget, men det var i alla fall trevligt och hur ofta händer det egentligen?! Sisådär en gång om året, det får det vara värt ;-)) men jag hade fått ur mig någorlunda och det kunde varit värre. Väl på Harrys valde jag vitlöksbröd och oliver till förrätt och en lax till huvudrätt. Upplyste dem om min mjölkproteinallergi och blev lovad att detta inte skulle vara några problem. I och för sig har de missat förr, men på sistone tycker jag ändå de skött sig rätt bra. Den här gången var det dock något som gick snett. Om det var resterna av peston (som innehöll mjölk) som de valt att skrapa av laxen istället för att ersätta den med ny när de klantade sig, om de stekt grönsakerna i smör trots att jag sa till specifikt om detta eller om örtoljan på brödet innehöll något med mjölk i, jag vet inte. Det enda jag vet är att när vi kom hem mådde jag fan. Hade så jävulskt ont i magen att jag höll på att gå av. Sov inte alls inatt. Feberfrossa, svettades så jag var blöt på hela kroppen. Hemskt. Spyfärdig. Illamående. Mår fortfarande urusel. Magen är stenhård. URGH!

Skall ha besök idag och väljer att köra på mina egna säkra kort. Det vill säga inga halvfabrikat utan allt lagat från grunden. Det borde ju i alla fall inte bli sämre av det! Men det där med att gå ut och äta.. man börjar ju bli lite skeptisk...  ta mina allergier på allvar, tack! Det är nog jobbigt som det är med magen ändå... 

Läkarsamtal

Pratade med min läkare i Kungälv i tisdags. Han ringde på utsatt tid. Bara en sån sak. Dessvärre var jag ute och promenerade med hundarna, men tack och lov var maken med och kunde ta dem så jag fick prata någorlunda ostört. En eloge till Lasse som var den första läkare på länge som faktiskt gick igenom och uppdaterade min läkemedelslista. Mediciner från 2008?! Don't think I need them anymore...  faktum är att när han rabblade upp dem kom jag knappt ihåg att jag faktiskt testat den där skiten. Jises, det har varit mycket genom åren. 2008. Det är 5 år sedan nu. Herregud!

I alla fall. Det var ett vettigt och lite frustrerat samtal. Både från min och Lasses sida. Kom fram till att jag borde ha en handläggare på FK som faktiskt går att få tag i och inte en jag får hålla på att jaga ett halvår varje gång hon skickar brev till mig istället för att ringa...  att de borde lägga ner den här "komma tillbaks i arbete" planen tills jag mår bättre och saker och ting faktiskt börjar fungera. Vad har förändrats sen sist? Massa undersökningar, fler läkemedelstester, ett par operationer - men jag har ju inte blivit bättre?! Det går inte att stressa fram sån här. Jag inser att FK har sina regler. Det för väl vem som helst. Men ibland vore det bra om dessa regler var lite mer följsamma. Alltså, om de gick att anpassa till den enskilda individens situation istället för att baseras på en jäkla massa byråkrati som inte hjälper någon. Spara pengar? Think not. Vad är väl en bal på slottet? Vi får se vart det leder, men det vore skönt att slippa all denna jäkla stress som FK orsakar och som jag borde ägna åt vettigare saker, som att bli bra...  jag gör så gott jag kan, mer kan jag inte göra.

Tack och lov att det finns några vettiga läkare i det här landet. Jag fasar för vad som händer den dag de går i pension och efterträds av några yngre stolpskott med en stor portion ironi, lite sympati och ännu mer strävan efter egen vinning. Egen vinning i form av fina utmärkelser, högre lön och status. Ja, det är väl status jag beskriver. Status baserad på helt fel saker. Vet inte riktigt vart världen är påväg, men idag handlar det mer om pengar än att rädda människors liv. Undantag finns, men de är inte helt lätta att hitta! 

Mail som gjorde min dag :)

Fick ett mail från en tjej som läst min blogg igår (tack Mikaela för att du delade med dig, du vet vem du är!) och det där mailet gjorde verkligen min dag. Fick mig att tro att jag faktiskt kan göra någon skillnad. Även om jag fortfarande har en lång väg kvar till förbättring å mina egna vägar så att säga så är det alltid roligt att höra att man genom att skriva om sina erfarenheter faktiskt kan hjälpa andra i sin kamp att må lite bättre. Blir glad för alla såna här mail jag får som faktiskt får mig att känna att bloggen har en mening. Bortom allt gnäll och allt kämperi. Det finns andra därute som kan dra lite nytta av den. Det gör mig glad :)

Har fått många andra fina mail också på sistone. Kanske inte fullt lika positiva utan snarare en rad livsöden som gör mig ledsen i själen när jag läser dem - men även dessa mail ger mig i alla fall en liten kick att fortsätta skriva. Kan jag hjälpa någon annan, om så bara lite lite grann att komma på fötter eller åtminstone hitta tillbaks till det där kämperiet och hoppet igen så är det SÅ värt det. Verkligen.

Har själv haft det lite motigt på "Bli bättre fronten" på sistone som de flesta av er (som följt bloggen) vet. Men det gäller ju (som jag råder alla andra) att inte ge upp. Oavsett hur illa jag mår kan jag ju alltid må lite sämre eller hur?! Bättre också för den delen och det är ju dit jag vill komma! Har haft några härliga dagar med bad, grill och skratt tillsammans med min fina familj (nä, magen har inte varit härlig- men ändå!) och lite roliga planer framöver som gör att den där kämparandan börjar hitta tillbaks igen. Skall tala med min läkare i Kungälv imorgon och är väl lite nervig inför det samtalet (som alltid när det gäller den typen av samtal, det står så mycket på spel och man har så kort tid på sig!). Rädd att missa hälften av det jag vill ha sagt och rädd att han skall vara stressad när han ringer och inte ta sig den tid jag behöver för att få fram allt jag vill ha fram. Han brukar å andra sidan ta sig tid så det skall nog ordna sig. Om han bara ringer vill säga.

Tuffe däremot är jag lite smått bekymrad över. Ja, Tuffe min äldsta vovve. Han vill inte äta och beter sig inte som vanligt. Åska?! Det hänger i luften hela tiden och det har ju åskat en del på sistone... han har inte varit sig själv sedan det började. Samma visa varje gång och nu har det ju liksom lyckats dröja sig kvar. Det gör mig orolig som sagt. Sommaren är inte hans bästa tid... när han inte äter kräks han av magsyran, sen mår han illa, sen vill han inte äta pga det och så är snurren igång igen.. :(

Underbart är kort

Som rubriken säger: Underbart ÄR kort. I alla fall i de flesta fall. Ok, kanske inte när det gäller barn, äktenskap eller livet i det stora hela men när det gäller såna här små lyckorus som man ibland drabbas av. De varar oftast bara för en kort stund. Så även den här gången. Det tragiska i sammanhanget är att lyckoruset den här gången kom av att vi fick tillbaks vårt vatten i kranen. Vilken känsla! Den där första duschen efter två dygn utan var helt fantastiskt underbar. Ja, precis så bra var den faktiskt.

Men.. lyckan var kortvarig. Så arg på mig själv. Funderade igår på om jag skulle ta en dusch på kvällen "just in case" men var trött och intalade mig själv att inte vara så nojjig. Klart vi inte blir av med vattnet IGEN! Det har ju varit borta i två omgångar på tre dagar varav den längsta i ett dygn. Klart de fixat läckan nu vi hade ju haft vatten sedan tidig morgon - om än grumligt och äckligt sådant. Dricksvattnet hämtade vi fortfarande från vattendunkar. Jag borde dock litat på min intuition och tro mig, nästa gång gör jag det. Vattnet försvann nämligen inatt igen. När jag skulle gå på toa imorse fanns det knappt en droppe.

Nu har de lovat att vattnet skall vara tillbaks innan klockan tolv och gubbarna jobbar på samma ställe som i fredags och lördags. Jag tror dem inte längre. Jag litar inte på dem. Inte på att vattnet är tillbaks till tolv i alla fall. Informationen från kommunens sida SUGER. Den finns inte. De kommer att få höra det här. Vi kommer skicka en räkning också. En räkning på en jäkla massa luft i ledningen när vattnet kommer tillbaks som vi får betala för. Det plus vatten som är obrukbart att använda till att dricka. Sen en massa merkostnader som följer dem...    det är nu tredje dagen av fyra som vi är utan vatten. Mitt i högsommaren. Det är inte ok. Med en tarm som redan är åt skogen (återhämtade sig något igår men nu är det kört igen) blir det inte bättre av att ha det såhär. Det ställer till det för "normala" människor (vad säger det om mig?) så hur är det då inte för oss tarmsjuka som behöver springa på dass femtioelva gånger för att känna oss någorlunda ok för dagen? Ett elände. Har nu skrivit ett fett klagomål direkt på kommunens hemsida, men jag tänker inte nöja mig där. Nej, de kommer få höra det här när de är tillbaks från ledigheten imorgon. Budget? My arse. Enough is enough.

Urgghhhhh INGET VATTEN!!

Det är inte utan att man blir smått panisk när man inser hur mycket man verkligen saknar vatten då man faktiskt blir utan det ett tag. Det har hänt lite FÖR ofta sedan vi flyttade hit kan jag tycka. En sisådär sex gånger sedan vi flyttade in i december känns inte ok. Inte när 4 av gångerna inneburit att vi varit vattenlösa i stort sett hela dagen. Det är ju sjukt ju :( Modernt samhälle? Think not! Vattenledningar som suger men aldrig blir åtgärdade. Det går bra att släcka bränder sig..  men när man är i konstant behov av vatten..  som när man har en tarmsjukdom och behöver använda toan x  XXX antal gånger per dag. Ja, då är det fanimej inte att leka med.

På kommunen svarar de inte. Har sedan länge gått för dagen. Sedan länge = kl 13 en fredag?! Jobbar de inte på kommunen?! Min make ringde dem redan imorse, men de var fanimej inte på plats då heller. Jobbet fick tas om hand om via SOS alarm. Sagt och gjort, det var en snubbe här imorse vid halv sjusnåret och kontrollerade trycket. Samma snubbe hittade sedan en läcka och ställde hit en vattentank. Hit = fotbollsplanen. En tank som skall försörja hela området HELA DAGEN. Uppenbarligen kommer den inte att räcka. Det är en LITEN tank och ett relativt STORT område. Folk har dessutom semester och det är helg. Jises.

Hur som helst. Det senaste budet vi fick var att de skulle hitta en grävmaskin eftersom de hittat läckan i industriområdet (kan de inte snabbt få tillgång till grävmaskin? Bara där börjar man ju undra... ) men sen dess har det inte gått att få tag i ansvarig jourhavande.

Ringde SOS alarm återigen för någon timme sedan och kom efter mycket om och men fram. Jag var inte den enda som ringde. Där visste de NADA?! Nada? Det var ju de som tog emot felanmälan redan imorse?! Nu börjar jag undra ännu mer. Jouren hade dessutom ingen koll och killen som arbetade imorse verkar ha gått för dagen. Klockan närmar sig sen eftermiddag och vattnet lyser starkt med sin frånvaro. Till saken hör att det var strul med vattnet igår med. Fullt med luft i ledningarna och avstängt under ett par timmar på förmiddagen. HUu..  Magen har gått käpprätt åt skogen och allt som har med vatten att göra är en smärre pers. Det mesta har ju det på något sätt. Speciellt en dag som denna då det är 25 + ute och eldningsförbud råder. Vad göra om det börjar brinna? De varnar för åska också.. utan vatten.. ? Kanske borde kommunen prioritera såna här saker lite mer. Jag vet, jag gnäller nu men jag är mäkta irriterad. Två dagar utan vatten börjar kännas av!

Jag och maken firar tvåårig förlovningsdag idag. Kanske lite onödigt att fira förlovningsdagen när man redan är gift och kanske borde fira bröllopsdagen ISTÄLLET - men... vi ser det som att vi firar det vi kan fira och då firar vi även vår förlovning. :) :) :) Fira idag blev alltså lite skumpa till lunch och lite räkor ikväll. Vardagslyx när den är som allra bäst! 

Sprickor, läkarsamtal mm

Fick ett samtal igår. Från min läkare i Sthlm. Lite ironiskt eftersom jag, för första gången sen jag började gå hos honom, inte var förberedd på att han skulle ringa. Den planeringen försvann tillsammans med min gamla telefon som jag lyckades krascha och alla påminnelser jag lagt in med den. Tji fick jag! Rena turen att jag faktiskt tog samtalet när det väl kom för jag satt inte precis lägligt till.

Hur som helst. Pratade om de där bakterierna igen. De där bakterierna jag först skulle få och som sen rann ut i sanden pga att den läkaren trodde mer på mina mekaniska hinder. Min läkare i Sthlm tyckte trots allt att jag skall få testa eftersom jag inte har så mycket att förlora.. som han sa "vi TROR i alla fall inte att det kan göra nån skada.." Men jag vet.. jag är ju en försökskanin. Det har jag varit länge. Det värsta är väl att jag finner mig i det.Vad gör man inte för att få må lite bättre?

På tal om bättre..  har insett att botoxeffekten gått ur helt nu. På gott och ont. Kramperna (de där jävulskramperna som gör att inget kommer ut, allt fastnar) är tillbaks i sin fulla kapacitet och jag har gått och dragit på mig nya sår i slemhinnan - SMÄRTA! :( Antar att jag måste ringa kirurgen igen och be om botox i MINDRE dos som gör att jag slipper mer prolaps men ändå får lite positiv effekt i form av mer avslappnade muskler. Jises. Ser inte fram emot det. Lite för mycket just nu.

Min läkare pratade även om FK och deras idiotiska regler. Regler som de själva knappt förstår och en hemsida som är gjord för någon som definitivt inte är patient. Vem som förstår sig på den kan jag inte svara på men jag gör det inte och min läkare med mig. Nåja, vad är väl en bal på slottet? Jag hoppas allt detta mynnar ut i något gott någon gång framöver.

Smartpill ska jag få göra till hösten trodde han i alla fall. Han skulle även skicka kopia på vårt samtal till den läkare som utför bakterietransplantationer och be honom att försöka trots allt. Vi får se vart det leder. Jag har ju inget att förlora.. eller hur var det nu? 

En LÅNG båttur men en skön Söndag!

Har blivit väldigt "impulsiva" av oss på sistone. Eller ja, impulsiva och impulsiva. Så impulsiva vi nu kan vara under rådande omständigheter. Impulsiva i vår värld (allt är relativt ;-))

Bestämde oss i lördags innan konserten för att åka ner och bada. Bara sådär. Årets första dopp i havet och oj så kaxig jag kände mig! Första doppet är det värsta. Så är det bara. Resten går betydligt enklare. Som igår. Då bestämde vi (lika impulsivt då) att dra ut till havs. Trots att vi var sena iväg, inte hade planerat för det och maken faktiskt skulle jobba idag. Kollade prognosen som lovade svaga vindar och strålande sol. Kunde bara inte missa det. Bestämde att vi skulle gå ut över natten och ta tillvara det fina vädret för att sedan dra oss hem direkt efter frukost så att maken kunde jobba (ja, det blev ju en längre arbetsdag såklart men för att helt enkelt inte missa denna fina dag och kväll till havs). Det började bra. Vädret var kanon.

Tyvärr var vi inte ensamma om att tycka det. Resten av Stenungsund (och halva Norge med för den delen) verkade ha samma uppfattning som vi. Det var fullt ÖVERALLT! Varenda jäkla liten holme var smockad. Jises. Till råga på allt ökade vindarna i styrka, vilket innebar att de inte gick att lägga till var som helst. Speciellt inte med den här lite bångstyriga båten som envisas med att glida i sidled och dessutom gungar en jäkla massa.

Först la vi till på Brandholmen. Efter en kort stund där så konstaterade vi att vädret inte såg så bra ut längre ut. Inom tjugo minuter var himlen täckt av ett tjockt blött molntäcke och temperaturen sjönk med flera grader. Beslutade att vända inåt och försöka lägga till vid Farholmen där vädret såg bättre ut. Det var en liten pers att åka så många timmar för att tillslut lägga till strax utanför vår egen hamn, speciellt med tanke på att maghantering och allt annat sånt gick åt pipsvängen. Summa summarum blev det efter många vändor tillslut en väldigt bra kväll. Solen lyste på oss till niotiden och det var så varmt att man höll på att rinna bort ända fram till dess. Avnjöt en god middag och lillan var på förvånansvärt bra humör. Badet gjorde susen! Även om den här dagen blir tuff med tanke på försenad maghantering och dylikt var det faktiskt värt att få den där kvällen på Farholmen. Vi hade inte fått en lika fin kväll på land. 

Robbie Williams Ullevi

Jag vet faktiskt inte hur många konserter jag varit på med Robbie Williams. Han har trots allt hängt med mig (eller jag har hängt med honom, det är väl lite mer sanningsenligt. Han har ju liksom ingen aning om vem jag är och jag har i motsats ganska stor koll på honom ;-)) sedan jag var tolv, fjorton år. Då sjöng han visserligen i ett band som hette Take That (ja, vem minns inte dem?! ;-)) men jag la ner dem då han fick kicken och fortsatte att följa honom istället. Take That utan Robbie var liksom inte samma sak.

Hur som helst. Första gången jag såg honom live SOLO var på hans första Englandsturné i Manchester. När kan det ha varit tro? En liten arena, han kom in på en toastol och visade rumpan bland annat. Jag var längst fram då. På den tiden när jag faktiskt orkade stå fem, sex timmar i kö bara för att kunna komma längst fram. Jag har gjort det nu, ett par gånger. Det var en liten kick då. Nu orkar jag inte längre stå och knö med alla andra. Efter att ha blivit dragen i håret, smått trampad på och halvt avsvimmad av både värme och tryck känns det inte längre som min grej att stå där och tampas. I och för sig var det sämre arenor på den tiden. Betydligt mindre säkerhet och större risk att tuppa av. Idag har de liksom tänkt på det där. Kravallstängsel mellan raderna och bla bla. De har tänkt till helt enkelt. Ändå finns risken att svimma av fortfarande. Kanske inte bara av ren eufori utan mer av det där publikhavet som pressar framåt.

I alla fall. Gårdagens show var (som jag sagt tidigare om de här stora arenaturnéerna) inte samma sak som de där lite mindre gemytliga showerna jag brukade gå på. Då var vi ca 2000 pers. I början. Nu, när han blivit så stor som han är idag är det snarare en 65 000 + ?! Det talades om publikrekord på Ullevi igår. Ja, det är en arenaturné och en turné av det lite pampigare slaget. Svårt att jämföra med de där små turnéerna han körde från början. Då när man kände sig lite mer delaktig. Inte för att man inte känner sig delaktig nu, men det är som sagt inte riktigt samma sak. Nu är det showen som kräver lite mer. Showen som måste vara pampig. Robbie som måste få med sig publiken på ett annat sätt. Det är kanske lättare med 2000 pers som är honom trogna och kan hans låtar från start till slut. När det är 65000 pers i publiken kanske man inte kan vänta sig samma sak. Många av låtarna är nya. Alla kan dem inte. Ett flertal av publiken kan hans större hitar, har köpt hans äldre skivor. Kanske missade de nya med låtar som kanske inte alltid håller måttet. Inte på samma sätt som de gjorde förr. Då gillade jag i stort sett alla låtar på skivorna han släppte. Idag kan jag kanske inte säga samma sak. Men han har nåt den där grabben. Oavsett om låtarna inte alltid blir samma hitdängor som förr så har han nåt som många andra saknar. Glimten i ögat och en förmåga att underhålla en hel arena. Summa summarum så var jag nöjd med kvällen. Det enda som sög var restaurangen vi besökte innan och som vi fick lämna pga att maten aldrig kom till bordet. Vad är väl en bal på slottet.. ? Robbie Williams drar folk till stan, det är ett som är säkert! 

Plötsligt händer det!

Tänkte faktiskt tillägna den här soliga dagen ett litet inlägg. Eller ja, tillägna och tillägna. Det är väl den soliga dagen som gett mig lite lust att skriva helt enkelt.

Magen har varit ett rent helvete sista dagarna. Det ska jag inte sticka under stol med. Känns (och låter!) som om att jag hade ett vattenfall i magen som liksom forsar runt därinne. Hur känns det med ett vattenfall i magen? Inge vidare skulle jag vilja sammanfatta det som. Hur vet jag? Det vet jag inte. Jag inbillar mig. Eftersom jag liknar eländet i min mage vid ett vattenfall just nu. Jag har i alla fall hört dem. Det är väl så nära vattenfall-liknelsen jag kan komma i det här fallet ;) Babbel!

Idag är i alla fall inget undantag. Rent magmässigt alltså. Sov uruselt inatt. Kan inte bara skylla på att lillan höll mig vaken, för det vore att "fara med osanning". Nej, sanningen är att min egen mage höll mig lika mycket vaken som min lilla. Det var bara det att de gick i skick och vägrade att jobba sig samtidigt. Magen jobbade sig i och för sig större delen av natten, medans lillans oro kom och gick  men ändå. Man kunde ju önskat att de valde att lugna ner sig vid samma tillfälle. Då hade jag i alla fall fått något som kan liknas vid en break från mig själv.

Hur som helst. Dagen till ära åt vi frukost utomhus. Hela 33,7 grader på solsidan där vi har vår "frukostveranda". Jävulskt varmt faktiskt. Morgonpromenaden slutade med att gubben fick bära Tuffe hem. Han vägrade tillslut att gå. Det brukar vara Lukas uppgift. Tuffe brukar tappert knata på - även om det tar sin lilla tid. Man får inte ha bråttom när man går ut med de här vovvarna ;-)

Premiärbadade i havet idag också. Bara en sån sak! Stol över mig själv. Trodde nog aldrig jag skulle komma i, men hade bestämt att det inte kunde bli lika illa som förra året. Då badade jag inte i havet någon gång. Det är ju fanimej inte sant?! Eller jo, det är ju det. Men det borde inte vara det. I år kan jag i alla fall stoltsera med att jag badat på riktigt. Tog till och med några simtag ;-)

Ikväll ska vi iväg på galej jag o maken. Hur det kommer gå? Det vet i fan. Mår inge vidare. Som vanligt. Men jag ser fram emot att komma utanför väggarna och göra något roligt. Även om detta roliga innebär en smärre pers för min del och även om jag fått lägga halva dagen (sen vi kom från stranden vid lunch) på att försöka hantera denna jävulsmage som tydligen är en del av mig. Blir både restaurangbesök (tapas, spännande!) och konsert efter det. Skall se Robbie Williams. Han har ju trots allt varit min tonårsidol och var med mig en stor del under uppväxten. Sen jag var sisådär en tolv, fjorton år ;-) Ikväll blir det mest en kul grej. Kommer inte stå och köa för att hamna långt fram. Jag o gubben går på pensionärskonsert ikväll. Vi sitter ner. Har varit där, gjort det där och i ärlighetens namn. Jag orkar inte göra det igen. Köa, knö, svettas. Nej, tacka vet jag sittplats. Jag kan komma och gå när jag vill. Utan att någon idiot drar mig i håret, trampar mig på tårna eller ställer sig i vägen när jag ska flytta på mig. Det gillar jag. Friheten att göra som jag vill. Även om friheten har sitt pris. 

Break från mig själv och bloggandet

Idag ska jag börja med att be om ursäkt till er som följt min blogg och hängt med mig länge. Har varit lite dåligt på att uppdatera på sistone. Har ju alltid sagt att jag bloggar när och om jag känner för det och att det kan gå lite tid emellan inläggen ibland. Utan att jag ska ha något dåligt samvete för det eller känna krav på att jag måste skriva något. Just nu tror jag  att jag behöver en liten break från varje-dag-bloggandet ett tag. Är inne i en väldigt dålig magperiod och känner inte direkt att jag har någon inspiration till att skriva. Vill ha något att komma med, något som händer åt det lite positivare hållet rent kroppsligt, men just nu är det torka på den fronten. Precis som gräset på vår gräsmatta. Trots att daggen ligger tung varje kväll och varje morgon därefter.

Egentligen är sommaren min bästa period. Rent själsligt är det väl fortfarande så. Jag älskar sol och värme och jag avskyr när det är kallt och blött. Så är det bara. Jag är en vädermänniska ut i fingerspetsarna. Kan bli deprimerad av att se regnet fall utanför fönstret när jag vaknar. Ändå kan jag tycka det är rätt skönt att vara ute och gå i ett ljummet sommarregn. Lite blandade känslor där med andra ord.

Hur som helst. Är som sagt inne i en väldigt dåligt magperiod och inget speciellt inbokat framåt som kan tänkas förbättra situationen inom en snar framtid. Väntar på kallelsen för smartpill undersökningen fortfarande. Det verkar dra ut på tiden och jag har ingen aning om när det blir av. Bakterietransplantationen verkar ha gått åt pipsvängen och sns:en funkar sämre än för någon månad sen. Det vill sig inte riktigt Oflyt med FK och tja, det är strul med det mesta på tarmfronten just nu. Medlen fastnar, tarmen blöder, krampar (jag tror botoxeffekten släppt nu och jag misstänker nya sår i slemhinnan) Gör så gott jag kan och försöker hålla lågan uppe, men ibland krävs det väldigt lite för att få en på fall. Det är det jag försöker undvika. 

Vill inte skönmåla hur jag har det och vill inte heller vara någon pessimist. Eftersom jag ogillar att framställa saker på ett sätt de inte är och eftersom jag också avskyr när jag känner mig såhär gnällig tänkte jag att det bästa vore om jag tog en liten break från bloggandet tills andan faller på igen och jag känner att jag har nåt lite mer positivt att komma med. Maken har gått tillbaks till jobbet ett par veckor nu så min förhoppning är att jag skall må lite bättre tills han börjar semestern igen. Den som lever får se. 

Trevlig kväll, sömnlös natt

Man får sota för sina synder sägs det. Eller något i den stilen. Jag tycker jag sotar rätt bra de gånger jag faktiskt tillåter mig att "synda". Känns inte som det hjälper. Någon tycker visst jag skall sota lite extra emellanåt också. Även då jag inte syndar så att säga.

Igår bestod "synden" i att besöka min bror och svägerska i deras nya hus på Tjörn och valet att stanna över där över natten tillsammans med lillan och maken. Käka god middag, dricka lite gott och prata skit. Hundarna fick vara hos mamma (tror de hade det lugnare där med tanke på att Tuffe har ont i ett öga som fortfarande inte är bra. Han behöver all lugn och ro han kan få, den lille stackarn) så vi hade bestämt sedan innan att vi skulle åka direkt efter att lillan käkat sin gröt på morgonen för att kunna komma hem och behandla Tuffe (en inte helt lätt match då han avskyr när man pillar med hans ögon, öron, tassar.. tja, allt sånt som oftast är det som behöver behandlas) plus att jag kunde ta hand om magen i lugn och ro hemma med alla de hjälpmedel jag behöver för att "komma igång" på morgonen. Hur som helst. Den biten sket sig. Den där med att få sova lite bättre än vi gjort om vi valt att åka hem mitt i natten och den där biten med att lillan skulle däcka av trötthet och sova natten lång.. jises. Det blev helt tvärtemot.

Trots att hon var vaken till nio igår kväll vaknade hon ett par gånger innan vi gick och la oss jag och maken (japp, det blev sent!) för att sedan vakna helt när vi skulle krypa till kojs för lite välbehövlig sömn. Bara att lägga henne mellan oss, men inte fasiken funkade det igår. Nähä, störttjut. Det slutade med få timmars sömn och en väldigt tidig morgon. Jag tror bestämt vi varit både hemma, käkat och ute med hundarna innan de flesta var uppe idag. Nu kämpar jag vidare med magen som självfallet jävlas extra efter de här omständigheterna. Det var en fantastiskt trevlig kväll igår, god mat och trevligt sällskap. Fint väder dessutom. Men det är sällan man får njuta fullt ut. Det skall alltid något emellan och ställa till det. Kroppen till exempel :-/  Tänk, en fungerande kropp GUD SÅ SKÖNT DET HADE VARIT!!! 

Dagarna de går

Dagarna rullar på i en rasande fart här hos oss. Jag vet inte riktigt vart de tar vägen? Någonstans mellan ögonbehandlingar på Tuffe (för närvarande sex gånger om dagen!), försök att mata lillan, fix och pyssel med huset, mina egna maghanteringsprocedurer som tar TID, fix och don med eget käk, städ, packa upp, packa ner.. ja, allt sånt där. Plötsligt är första etappen av semestern över för min makes del. Jises. Time flies. Verkligen!

Nu har han visserligen några veckor kvar efter ett kort inhopp på jobbet som pågår i två veckor framöver med start på måndag - men ändå?! Man vänjer sig snabbt vid att vara hemma allihop.. visst blir det lite vardag över det tillslut det med, men jag ska inte klaga. Vi försöker göra det bästa och det mesta vi kan av rådande situation. Igår blev det en cykeltur ner till havet och runt trädgårdsmästaren här i närheten. Många backar och branta backar för mina alldeles för otränade ben. Ja, otränade för att vara jag. Jag brukade cykla rätt mycket utomhus vill jag minnas. Har inte blivit så mycket av den varan på sistone. Att trampa inomhus är definitivt INTE samma sak :) Det blev i alla fall en skön och uppfriskande cykeltur även om jag var rätt mör i benen när vi kom hem igen. Botades med en glass på altanen och lite plask i badbaljan med lillan ;-)

Kvällen avslutades med en god grillmiddag med hemlagade burgare på altanen och en stor portion jordgubbar och glass. Lite rosé på det, japp det är ju trots allt semester! Man får njuta mens man kan.. :)
Idag mår magen inge vidare. Inte alls faktiskt. Rent utsagt förjävligt. Natten var inge vidare heller. Lillan bökade runt och sov dåligt. Sparkade mellan oss så det var inte mycket till sömn för någon av oss. Idag sitter man i valet och kvalet, gå ut med båt över dagen eller stanna hemma? Mycket talar för men lika mycket emot idag är jag rädd. Vi får se vart det slutar. Jag hoppas det blir en liten tur men den som lever får se.

Sommar, Sommar och SOL

Japp, det är sol idag. Fast vi befinner oss på Västkusten (som uppenbarligen inte är lika soligt som Östkusten om man får tro meteorologerna och det måste man väl.. i det fallet. Där de har facit så att säga) så är det faktiskt så att solen lyser ute. Trots att vädergudarna (eller de som tror sig vara vädergudar?!) utlovade regn och blåst från början. Blåsten har förvisso varit här större delen av dagen, men solen kom redan under dagen. Det får vi vara tacksamma över! I alla fall jag. Jag som älskar sol och värme. Avskyr kyla och fukt.

Med det sagt. Sol är bättre än regn. I alla fall i min värld. Det har varit lite för kallt och blött de här sista veckorna för att det skall passa min smak. När sommaren är så kort gäller det ju att ta vara på den och att ta vara på den i min värld innebär att vara utomhus så mycket det bara är möjligt och bara gå in när det är absolut nödvändigt. Det mottot har jag visserligen hållit ganska bra även då det varit kyligt ute, men nu när sommaren kalendermässigt börjar lida mot sin mitt eller slut så önskar jag faktiskt att det vore lite varmare utomhus. Framförallt på kvällarna och i havet! Det är ju stor skam att jag inte doppat mer än tårna i havet ännu. Nåja, huvudet också. Jag tvättade ju håret i havet när vi var ute med båten härom sistens ;-) Nästan så man kan räkna det som ett dopp. Min make misstycker dock.

Massa babbel och inget vettigt idag känner jag. Det får väl vara så ibland. Man kan inte vara vettigt jämt. Inte jag i alla fall. Ska försöka ta vara på den här dagen, som artat sig riktigt bra genom att vara ute och grilla. Klippte hundarna tidigare idag och har förberett så mycket av kvällens grillmiddag som jag bara kan. Nu är det bara magen som skall tas om hand och hanteras innan jag parkerar mig på altanen för resten av kvällen ;-) Nåja, i min drömvärld i alla fall!

Ett par sköna (men blåsiga) dagar på havet

Har precis kommit hem igen efter ett par sköna premiär-för-i-år dagar på havet. Visst var vi ute en provtur för någon vecka sedan bara för att kolla att lillan inte blev sjösjuk och det verkade ju funka bra - men det är inte premiär på samma sätt som när man går ut med målet att stanna över. Det gjorde vi i söndags. Lördagen sket sig ju rejält då lillan gick och ramlade omkull och slog sig ordentligt i huvudet. Vågade inte ta oss någonstans utanför hemmet ifall det skulle vara en hjärnskakning. I slutändan kändes det som ett väldigt bra alternativ. Både för hennes och vår skull. Det blev en mysig grillkväll på altanen med "mormor" istället. Kanske inte den lyxigaste av grillningar, men ack så god ändå :) Tänk vad lite kycklingfärs och klyftade färskpotatisar kan gifta sig bra när man slänger dem på grillen ;-)

Hur som helst. Båtturen började som en smärre besvikelse eftersom det blåste något otroligt när vi gick ut. Betydligt mer än vad vi hade räknat med så själva båtresan fick väl inte den start jag hade hoppats på. Magen strulade rejält till råga på allt. De två var ingen vidare kombo. Hur skönt det än är att komma ut på havet går det inte att komma ifrån att maghanteringen ute till havs inte är det enklaste. Speciellt inte när havet är för kallt för att simma i (my opinion!) Simningen underlättar annars något otroligt för mig när jag inte är på land.

Dag numero två började också i blåstens tecken, även om det var betydligt mindre blåsigt då än när vi gick ut. Däremot var det betydligt varmare och blåsten avtog faktiskt fram emot kvällen. Fick en otroligt fin kväll och avslutning på denna lilla båttripp. Magen var dessutom i lite bättre skick igår än vad den var i söndags. Idag har den varit mer bråkig och strular som fan för tillfället, men det har väl en del att göra med stressen över att ta sig hem, passa alla tider och så vidare och så vidare. Summa summarum fick vi en sämre start än jag hade hoppats på men en betydligt bättre avslutning än jag räknat med så det blev ju bra ändå tillslut :) Kvällarna på havet är svårslagna, det måste jag säga. Oavsett om man befinner sig på en hård klippa eller i en trång båt. Det är liksom halva tjusningen med det hela. Det, ett stilla hav och en solnedgång som går upp på ena sidan när man vaknar och ner på den andra innan man kojsar för natten. Igår blev dock ingen sen kväll för min del. Det sliter att vara ute till havs. Både på mig och övriga inblandade ;-) Semester på det här några dagar så är jag nog på banan igen och redo att gå ut på en ny tur ;-) 

En riktigt usel start på dagen

Det är inte bara min mage som gått åt pipsvängen idag. Många saker har gått åt pipan de sista dagarna. Det började väl redan i torsdags när jag fick ställa in min planerade Harrys Quiz med mammorna i mammagruppen eftersom jag mådde förjävligt i magen. Svaret på varför kom morgonen efter då mensen flödade i dasset. Tja, jag visste ju att den var påväg men att man ska behöva må så jäkla illa i tarmen bara för det. Värre än värst, minst sagt. Det räcker gott som det är liksom. Nåja, bara att bita ihop. Det var rätt val att stanna hemma. Jag hade inte pallat en kväll ute.

Har lyckats sätta mig på mobiltelefonen också. När jag var hos veterinären med Tuffe för att kolla upp att hans öga läker som det ska. Det går på rätt håll, men inte tillräckligt fort så domen var ännu mer ögonbehandlingar hemma och ny telefonkontakt i början av nästa vecka. Blir det inte bättre skall vi göra en bakterieodling och ev byta antibiotika ifall de bakterier som ev finns runt såret blivit resistenta. Kalas. Not. Mobieltelefonen gick för övrigt åt pipsvängen. Andra inom loppet av ett och ett halvt år. Den förra tappade jag i dasset. Drulle?!!

Hur som helst. Dagen då. Började med att lillan klättrade på en stol i ett obevakat ögonblick (hur jävla dum känner man sig inte?!!!) både jag och maken hade ryggen till när hon drog hela skiten över sig och slog i backen. Landade på bakhuvudet och fick en rejäl bula. Som tur var gallskrek hon ju direkt (ja, det ska ju vara bra...bättre än att de inte skriker i alla fall... ) men det blev ändå ett besök på vc och utebliven magfix för min del. Resultat? Vi skall ha extra koll på henne de närmsta tolv timmarna och se att hon inte börjar kräkas eller bli allmänt dåsig. Magen gick åt helvete totalt och lillan är som väntat lite extra klängig och kinkig. Nu hoppas jag bara att hon får behålla glassen hon fick i sig för en stund sedan och att allt fortsätter på rätt håll. Jises vad de små liven får hjärtat att hoppa upp ur halsgropen ibland. Nerverna på utsidan? JA! Helt klart. 

Lite si och lite så

Det kan bli lite si och så med bloggandet några dagar framöver. Eftersom maken har semester och planerna inte är helt spikade kan det hända att bloggen tar lite stryk. Jag gör ju som jag sagt så många gånger tidigare, jag bloggar när jag har tid och lust jag bloggar inte de dagar jag har planer som krockar med bloggen. Den är ett intresse och ett intresse får aldrig bli ett måste. Med det sagt...

Det kan alltså bli lite uppehåll här o där under veckan som kommer. Den som lever får se :)

Hur som helst. Har gjort en bra dagsverke idag. Är stolt över mig själv. Hade makens brorsa här på middag igår och det flöt kanon med både lillanmat och sövning därefter .TROTS att hon varit vaken sedan halv två och vi inte nattade henne förrän tjugo i åtta. Det är jag stolt över! Idag är jag stolt över att vi kom igång med den målning av farstun som vi pratat om sedan värmen kom men inte fått tummen ur tidigare. Idag såg vi till att komma igång och hann längre än jag hade vågat hoppats. En otroligt lättnad och något jag är väldigt stolt över :) Sånt där händer inte varje dag. Nu kan jag skriva "check" på den med. Magen tog lite extra stryk då det tar längre tid än man räknat med allt sånt där, men det lär ju inte bli nån målning imorgon så..  det får vara värt det idag. Hann precis innan regnet kom dessutom. Vilken tajming! Nu hoppas jag bara färgen sitter kvar också... ;-)

Intervju avklarad

Så var dagens intervju avklarad också. Tack för det. Har blivit lite av en stressfaktor det här, eftersom det sket sig förra gången vi bokat tid och den här gången vaknade lillan mitt i samt att jag försökt få tag i veterinär eftersom Tuffes öga inte blivit såpass mycket bättre som jag kanske hade hoppats ännu. Kändes som jag borde struntat i den från början eftersom det mest handlade om vilka läkemedel jag tagit och vilka biverkningar de haft. Men å andra sidan.. jag hoppas verkligen det leder till något bra för någon annan. I framtiden så att säga. Då har det varit värt det. Alla gånger.

Hur som helst. Time flies som de säger och det har redan gått två dagar på semestern som vi har ihop. Två dagar på två sammanhängande veckor, det naggar på det! Men å andra sidan.. jag tycker vi gör så gott vi kan och utnyttjar tiden på bästa sätt. Så mycket mer kan man ju faktiskt inte göra, eller hur?

Idag fick jag krattat undan lite singelgrus som samlat sig på fel sida av parkeringen utanför vårt hus. Det har liksom bullat ihop sig vid kanten och var nära att trilla över till grannen. Vill helst undvika sådana dispyter så jag fick låna en stålkratta av mamma och tja, armarna fick sig i alla fall en omgång. Jag är dock långt ifrån klar. Maken var iväg och hämtade den nya bilen så nu har vi tack och lov två bilar igen. Det har varit lite kämpigt för en familj på tre plus två hundar att dela på min lilla Ford KA. Den är visserligen kanon för att transportera mig och lillan till torget och tillbaks, men fler än så eller längre sträckor.. ? Nja think not!

Hur som helst. Ett bra dagsverke i min värld. Hade hoppats kunna komma igång med lite målning av altan och entréräckena som är i stort behov av lite färg, men det är bara att inse. Man kan inte hinna allt. Inte med en gång i alla fall. Det får ta den tid det tar. Kan inte köra över kroppen mer än vad jag gör just nu. Det blir aldrig bra i slutändan. Får ju dessutom besök av makens brorsa i eftermiddag så jag har haft lite pyssel med att förbereda mat till dess. Även det tar sin tid. Jag är ingen fan av halvfabrikat och att fixa o trixa med marinadblandningar, såstillagningar, sallader, tillbehör, bak, fyllningar.. tja, det tar sin tid och kräver den också för att det inte skall bli någon halvmesyr. Skall det vara så skall det vara. Så får vi bara hoppas att det smakar gott också ;-) 

Nöjd med dagens insats

Idag har vi inte gjort så många knop. Eller jo, egentligen har vi det. Vi har tagit oss iväg till torget, vi har handlat mat och vi har fikat med lillan på Fregatten. I vår värld är det faktiskt att göra en hel del. Vi har ju inte direkt gett oss ut på några större äventyr sista tiden. Kan inte säga att jag är jätteledsen över det heller, men klart att det är skönt med en liten break från verkligheten och att få komma utanför dörrarna emellanåt. När det dessutom går ganska bra, både magmässigt och lillanmässigt (åksjuka, matning etc) så blir det ju en liten extra bonus bara för att. Idag var en sån dag. Magen var i relativt hyfsat skick då vi gav oss av. Den brakade inte ihop totalt under vår lilla utflykt och lillan åt dessutom med bättre aptit än jag hade räknat med. Det kallar jag plus i kanten! Att hon dessutom somnade SNABBT och sov i en och en halv timme när vi kom hem... Det händer inte varje dag. Man får vara glad för de tillfällen som ges och ta tillvara på dem på bästa möjliga sätt.


Nu har magen ballat ur igen. Precis som vanligt vid den här tiden. Urballningen kom i och för sig lite tidigare än jag kanske hade hoppats på, men vad göra? Bita ihop och stå ut? Nja, så gott jag kan för att göra det bästa av resten av den här dagen helt enkelt. Vill inte gärna sabotera det som är kvar när den varit så bra hittils. Jag får trampa här ett tag, köra min yoga, ta mina medel och hoppas på bättre tider. Någon gång måste de ju komma till mig med..? Eller hur!