Smällare - ett sattyg

Jag har en ganska negativ relation till smällare måste jag säga. Har aldrig gillat dem och aldrig riktigt förstått meningen med dem. De orsakar olyckor varje år, de skrämmer både djur och barn och de kostar en massa pengar dessutom. Pengar som bara smälls upp. Dessutom skräpar de ner - folk har ju inte vett att ta med sig skiten hem igen...  efter nyår, påsk och alla de där högtiderna ligger
skräpet där och ser allmänt otrevligt ut. Nej, jag skulle lätt skippa det här med fyrverkerier, vilket jag också gör. Lägger hellre pengarna (och tiden) på vettigare grejer.

I ett land som älskar förbud så mycket som Sverige hade jag gärna sett ett förbud mot, eller åtminstone restriktioner vad gäller användandet av smällare. Några timmar på nyårsaftonskvällen och likaså under påsk men det här smälleriet flera dagar i rad under dygnets alla timmar? Nej, det har jag svårt att förstå mig på.

Igår satte det igång under kvällen, vilket resulterade i två hyperventilerande vovvar som hållit oss vakna under större delen av natten. Vet att det kommer bli bra mycket värre idag och ändå har jag gett dem lugnande... det hjälper inte!! Tränade med åsk/fyrverkeriskivor flera år, men det hjälper inte heller...  de känns skillnad på det där...

Önskar att lite fler tog hänsyn till våra fyrbenta vänner och la de där pengarna på vettigare saker. Jo, det kan vara kul med smällare för vissa, det kan jag förstå. Allt kul är dock inte nödvändigt och det skulle lätt gå att byta ut smällartraditionen mot något annat... 

Årets näst sista dag...

Idag har jag varit hos barnmorskan för sista gången innan det är dags för basprov på måndag följt av kejsarsnitt på torsdag. Eeek! Tiden springer verkligen iväg just nu, även om jag inte kan påstå att jag har något emot det - just i det här sammanhanget. Önskar just nu inget hellre än att hela operationsgrejen var över, bebis var ute och allt (med facit i hand då såklart) gått bra. Inga komplikationer, inget strul med katetrar eller borttag av dem (en av de stora nackdelarna vid den här typen av operationer huuu) inga blodproppar, upp på bena fort, hem igen lika fort, inget strul med Olivia som skall vara hos mamma som får hjälp av en väldigt snäll moster  och inhopp från min bror etc etc. Allt sånt där. Oron finns där, det går inte att komma ifrån men samtidigt önskar jag inget hellre än att allt vore över just nu.

Hälsan är inte vad den borde vara, orken finns där inte heller och någon sömn ska vi inte prata om. Det känns mest som en lång, jobbig nedräkning just nu. Kan ju inte ens gå ut och ta en normal promenad pga fogarna som håller på att ta kål på mig.

Hur som helst Allt verkade bra hos barnmorskan idag i alla fall. Inga låga hjärtljud, inget dåligt hb, inget lågt blodsocker (åt precis innan jag gick dit ;-)) och inget strul på något annat sätt heller. Kommer nå min matchvikt från förra graviditeten med lite råge tror jag. Låg på 56,4 med kläder nu och sist var det runt 57. Får hoppas jag inte går ner alldeles för mycket vid snittet bara, sist rasade tio kilo på direkten och med mina hårt förvärvade kilon är det väl inte jättebra för att lägga på mig är inget jag har direkt lätt för. Däremot blir jag gärna av med den stora hårda kulan på magen för med den kommer jag vare sig i kläder eller kan röra mig ordentligt. Bebis är tydligen ruckbar men ligger väldigt långt ner pga mitt bäcken och mitt blygdben (något sådant sa barnmorskan) så det är väl inte så konstigt att det känns som jag har en stor bowlingbolll mellan benen urgh...

Ser fram emot att slippa alla mediciner mot sura uppstötningar, sprickor i ändtarmen, tarmar som inte får plats...  och hoppas innerligt att mitt vanliga dåliga jag kommer kännas "bra" i jämförelse - i alla fall ett litet tag. Jag hoppas dessutom magen inte tar lika lång tid på sig med att reagera som den gjorde förra gången för det var ett mindre helvete då...

Idag skall jag försöka få klart de sista förberedelserna inför nyår, vilket innebär resten av städningen (det går i slowmotion nuför tiden.. urgh... ser fram emot att låta maken sköta den biten när jag är nyopererad - *ler snett* - eller kanske inte.. för jag kommer ändå vara frustrerad över att inte kunna göra det själv...  ) potatisrulltårta, eventuellt lite sås...  efterrätten är ju redan fixad och kvällens middag kommer inte bli så avancerad. Jag tror jag har läget under kontroll faktiskt och det känns rätt bra med tanke på omständigheterna! 

Middag hos mammsen.

I eftermiddag har det blivit dags för middag hos mammsen och en liten träff med brorsan och hans familj. Har haft sån förbaskad otur vad gäller att träffa dem på sistone, så peppar peppar är alla friska och krya ikväll...   det var samma visa förra året. Först var det vi, sedan dem. Det är nog inte meningen man skall planera så mycket runt jul ;-)

Hur som helst. Har haft ännu en jobbig dag rent mag/fog/smärtmässigt. Känns som det kommer vara så här eller värre tills det är dags för bebis att kika ut. Inte för att det är speciellt lång tid kvar, men i min värld känns det just nu som en evighet. Det gör on att gå, det gör ont att stå, det gör on att sitta, att försöka slappna av ger mig sammandragningar och något som liknar en kraftig mensvärk. Att ligga ner gör att magsyran åker berg och dalbana genom strupen trots att jag käkat omperazol i en sisådär tre veckor nu. Det är inte kul helt enkelt. Kroppen protesterar på alla vis den kan. Att gå på toa är ett rent helvete. Ska inte ens prata om det. Jag hoppas innerligt det blir betydligt bättre när bebis kommit ut. Åtminstone trycket nedåt borde ju lätta mer eller mindre direkt. Då är det bara resten kvar... "bara". Återhämtning från en stor operation, att få igång en redan överjävlig tarm, läka fysiskt och psykiskt, ta hand om två barn och två hundar på det. Ja, det blir nog en enkel match *lite ironiskt*. Nä, men skämt åsido, Jag är ju inte ensam. Tack och lov för det.

Har i alla fall funderat ut en nyårsmeny till på onsdag. Känns gött att ha den biten avklarad. Maken handlade idag eftersom jag insåg häromdagen när jag själv handlade att det fick bli sista gången. Kändes som jag skulle gå av och höll på att inte ta mig ur affären. Det är inte värt det.

Nåja. Det blir god mat i alla fall. Hoppas bara magen är med på banan. Oxe med potatisrulltårta och rödvinssås till köttätarna och förhoppningsvis en fin fiskbit med samma tillbehör till mig. Maken lyckades få fatt i den sista flaskan vinbärsmust på systemet häromdagen, vilket blir lite lyx för min del som inte kunnat dricka något på en sisådär nio månader nu ;-) vinbärsmusten är alkoholfri men det bästa alternativ till vin som jag hittils testat. De där alkoholfria varianterna kan jag klara mig utan. Fy fan säger jag bara. Visserligen finns det några mousserande varianter som funkar men de där röda substituten är rent avskyvärda. Där har de något att jobba på. Vinbärsmusten slår dem med hästlängder.

Hur som helst. Förrätten skall mamma laga så det blir lite spännande att se vad hon valt. Efterrätten kommer bli en favorit i repris i form av hjortronparfait med nötflarn. Har visserligen gjort den två år i rad, men det är skit samma. Den är så förbaskat god att den lätt går ner i år igen. Har trots allt bara gjort den till nyår. 

Tredje gången gillt?

Det har varit några jobbiga maghuggdagar för min del på sistone. Halsbränna, magsyra och en känsla av att bli kvävd av just denna har plågat mig om nätterna och gjort att jag inte kan sova. Morgornarna/förmiddagarna har kantats av ett överjävligt maghugg som resulterat i nada toabesök för att sedan efterföljas av magsjukekänsla och molvärk tills de här huggen satt in mer eller mindre oförutsett under senare delen av eftermiddagen. Tre dagar i rad. Det har inte varit kul. Alla gånger har det skett på mer eller mindre olämpliga platser dessutom. Nästan så jag känner att jag inte vill gå ut alls.

Hur som helst. Igår kom de när jag skulle in och byta Olivias docka mot en som fungerade bättre (den vi köpte i julklapp la ju av efter inte ens fem minuter, om den ens fungerade innan dess?). Inne i Leksaksaffären bland en massa folk. Skitkul rent utsagt. Not. Det gick i alla fall bra den gången, jag hann hem. Fick med mig samma docka igen eftersom hon plötsligt reagerade när de bytte batterier i affären. Hade väl lite onda aningar, men dum som jag var åkte jag hem med dockan bara för att inse att hon slutat fungera igen lagom till att jag kom hem.

Då det inte var läge att bege sig in till leksaksaffären igen ringde vi butiken och fick löfte om att de skulle lägga undan en annan docka åt oss. Fick dem även att lova att Olivia fick lov att leka med den icke fungerande så länge, eftersom hon blev så förstörd första gången jag tog dockan ifrån henne...   det hjälper liksom inte att förklara att hon inte fungerar och att jag skall fixa en ny när man gång på gång blir av med sin lilla ögonsten...  :-/

Hur som helst. Idag blev det skilsmässa numero två. Från dockan alltså. Åkte in igen för att byta och den här gången funkade hon faktiskt inte. Jag lät batterierna sitta i. Vi fick provat oss igenom tre dockor innan vi hittade en som funkade någorlunda och med femtio spänn rabatt på henne hoppas jag att hon skall hålla åtminstone ett litet tag. Det var ju inte direkt nån billig skit. Dyr skit snarare. Hade det inte varit för att jag lovat Olivia att komma hem med en ny docka åt henne hade jag lätt bytt ut henne mot något helt annat.. men men, nu var omständigheterna annorlunda och jag valde att testa ännu en gång...  peppar peppar och skam den som ger sig.

Det var när jag var klar i leksaksaffären och påväg mot Coop som jävulshuggen satte in igen. Fanns inget val annat än att rusa in på allmäna äckeltoaletten (gillar inte offentliga toaletter) och försöka inte tuppa av. Det gick men det gick inte smidigt. Hann en sväng till apoteket för att hämta ut medicin också och sen hem och upprepade hugg senare mår jag fortfarande skit. Kommer bli en jobbig eftermiddag idag med. Tack o lov ska maken inte bort ikväll. Kanske kan jag tom lägga mig ner och vila lite innan middagen? Så förbaskat trött så jag vill bara gå av. Kände det egentligen inte förrän igår när jag för första gången la mig ner på soffan och bara försökte slappna av då maken tog vovvarna och lillan på promenad innan han begav sig av. Nu blev det alldeles för kort stund för att egentligen ge något, men det var tillräckligt länge för att få mig att inse hur förbannat trött jag faktiskt är. Vet i sjutton hur detta ska gå, men på nåt sätt måste det ju göra det. Bara att bitai hop och stå ut - och hoppas att kroppen håller för den här misshandeln också. 

Så vart julen över för den här gången

Fick ingen riktig julkänsla i år. Heller. Har inte haft julkänsla alls de senaste åren faktiskt. Kan bero på att vi antingen varit sjuka, fått ändrade planer i sista sekund eller att våra gäster blivit sjuka... att vädret varit allt annat än vinterlikt kan ju också vara en bidragande faktor. Att vi inte spenderat julen hos faster och fabror i Strängnäs som vi alltid gjorde förr... det har nog också hjälpt till att ta bort det sista av den där julkänslan som jag faktiskt hade. Men men var sak har sin tid och nya traditioner skapas då familjen växer ;-)

I år var planen att vi skulle firat med min bror och hans familj men då barnen blev sjuka blev det ändrade planer och vi firade ensamma med mamma istället. Med tanke på omständigheterna måste jag säga att julafton blev riktigt lyckad trots allt. Fick lite smått panik där på slutet då vi insåg att vi kanske inte hade den roligaste julmaten så jag slängde ihop en paj och lite julsallad i sista sekund. Bakade lite bröd och gjorde en moussetårta. Det bidrog nog till att det blev så mycket mat över och till att julbordet trots allt svämmade över med mat ;-) ångrar dock inte att jag gjorde dem, Bidrog till några luncher till både oss och mamma. - lite efterrätt också för den delen...  

Försökte tänka på matkombinationerna igår och att inte stoppa i mig för mkt "skit" men det är lättare sagt än gjort under jul. Lyckades dock rätt bra med kombinationerna tyckte jag och trots att det blev för mycket kunde det nog varit bra mycket värre. Lyckades dessutom få någorlunda ordning på en överjävlig mage lagom till att Kalle började, vilket var långt över förväntan. Hade lätt kunnat gå åt ett helt annat håll...

Hur som helst. Trots att tomten (i brist på dräkt) lyste med sin frånvaro var det en riktigt glad liten tjej som öppnade sina klappar vid mormors gran. Hade nog i ärlighetens namn räckt med en tredjedel av paketen, hon vart helt överväldigad - men men det är ju bara jul en gång och hon verkade uppskatta sakerna hon fick. Provade klänningar, skor, väskor, morgonrockar, mössor, vantar.. ja gud vet allt och tillslut fastnade hon för klänning, innetofflor OCH morgonrock. Hon frös inte i alla fall ;-) 

Summa summarum var det en bra jul. Mammas mående var inte det sämsta, inte mitt heller även om jag var långt ifrån på topp. Olivia var på bra humör och maten smakade bra... 

Dagen före dopparedagen

Den kallas väl så? Dagen före julafton...

Har haft svärpärona här på besök idag. Beslutade att vi skulle ta hit dem redan vid elva för att ha så mycket marginal som möjligt åt alla håll vad gäller min mage, Olivias mat och sömn och allt annat som skall passa in.. mår ju inget vidare på kvällarna nu så jag undviker helst att ha gäster då. Jag hoppas det skall bli bättring när bebis är ute...  den som lever får se. Som det är nu var ju länge sedan det var. Riktigt skit. Vill helst bara dra ett täcke över huvudet och grotta ner mig. Om det ändå hade hjälpt. Korkat nog sålde jag min TENS i somras på blocket. För en skitpeng dessutom. Ångrar det lite smått nu, men samtidigt hjälpte den inte nåt vidare sist...  kanske hade varit annorlunda nu, jag vet inte men å andra sidan har jag ju min SNS och vet inte hur de krockar...

I alla fall. Olivia var nöjd med dagen. På riktigt strålande humör och det glädjer mig. Det gör allt så mycket enklare om man har lilla fröken med sig så att säga. Hon fick öppna sina julklappar från farmor och farfar först och det gjorde susen. Maten tog vi efter och eftersom hon redan ätit då kunde hon härja runt bäst hon ville (vilket hon också gjorde) - det underlättade en hel del för oss vill jag lova!!

Har smäckat i mig alldeles för mkt mat idag och antar att morgondagen inte kommer bli snällare mot magen. Började med en sömnlös natt, en bebis som höll på att kicka sönder magen på mig (kändes det som) och en massa luft som vägrade att förflytta sig hur jag än knådade och klämde på magen...  magsyran var där också, trots omeprazol - men jag antar att jag inte kan förvänta mig mirakel där heller, Jag får vara glad att jag slipper den större delen av dagen i alla fall.

Hur som helst så började inte morgonen nåt vidare heller. Världens värk både i tarmen och i fogarna. Blev inte bättre av att sitta still under så lång period och knö magen full med massa mat. Men, men det är ju bara jul en gång om året och det här är definitivt sista gången jag är gravid!!!

Har aldrig varit någon fan av kål, men måste erkänna att svärmors grönkålspaj faktiskt har blivit en ny favvo på julbordet. Hör ju annars inte till dem som är någon större fan av julmat över huvud taget men den där tar faktiskt hem ett litet pris i mitt hjärta. Kanske inte bästa för magen, men vad är väl det under den här tiden på året? Fick dessutom hem ett lass choklad från Australien vilket inte heller var helt fel.. antioxidanter, antideppressivt.. vad mer kan jag säga? ;-)

Foglossning...

Trodde jag skulle klara mig från eländet. Foglossning alltså. Slapp det förra gången jag var gravid. Hade i ärlighetens namn knappt någon känning av det där över huvud taget och hade väl inbillat mig att jag skulle klara mig den här gången också. Bara för att.

Tji fick jag. Det började så smått redan förra veckan. Är i och för sig ganska långt gången nu, vecka 35 har passerat så det är inte länge kvar - men ändå?! Det finns ju de som får foglossning redan i början av graviditeten och tvingas sitta i rullstol. Där ska då inte jag hamna. Jag som är helt beroende av att kunna röra mig..  magen är... vad gör jag om jag inte kan ta mig ut liksom... allt rasar! Behöver kunna röra på mig för att det sista av tarmfuktionen inte skall haverera, men just nu hänger det där p en väldigt lös tråd också.

Det värsta satte in igår. Så jäåäääävulskt ont i bäckenbenet, precis hela tiden. Ont oavsett om jag var still eller rörde mig. Vetekudde hjälpte piss shit nathing och inte heller alvedon - förrän jag tog två och det hade gått mer än två timmar.. då började det faktiskt göra något...  så läste jag den där studien om hur bra alvedon (inte) är... fantastiskt. Härligt att veta vilka nyttigheter man stoppar i sig. Men,  å andra sidan, jag har bara tagit EN endaste alvedon under hela graviditeten innan detta och det var pga migrän. Då hjälpte den ändå inte så jag bestämde mig för att låta bli värktabletter nästa gång det inträffade och så har det alltså varit. Mediciner är sattyg men ibland är de så sköna att ta till.... :(

Foglossningar är också sattyg... jag hoppas att mina skall ge med sig, men just nu känns det inte så. Natten har varit hemsk och att vila får jag bestämt göra ett annat århundrade. 

Babysteps...

Ja, barnsteg i rätt riktning får vi väl kalla det. Min mamma har mått något bättre de senaste dagarna. Bättre i form av betydligt mindre besvär från hjärta och bröst och något mindre yrsel på det.

Om man skulle jämföra med när hon var frisk, innan allt det här eländet satte igång och framförallt innan hon åkte in på sjukan, så hade man kanske tyckt något helt annorlunda. Att hon knappt tar sig runt en promenad och att hon blir yr av minsta lilla är inte direkt ett friskhetstecken. MEN om man jämför med hur det var för bara ett par veckor sedan - mindre än så, en sisådär fem dagar sen DÅ kan man se skillnaden och de små stegen framåt. De där som jag väntat på senaste månaden men som liksom aldrig kommit. Nu hoppas jag INNERLIGT på att det fortsätter på rätt håll, att det inte stannar upp eller kommer fler bakslag. Jag är i och för sig beredd på bakslag - så länge de följs av fler steg framåt - men några större bakslag får det bara inte lov att bli...  det är en jäkla skillnad att prata med en mamma som har energi i rösten jämfört med den mamma jag pratat med den senaste månaden. Som liksom på sätt och vis tappat gnistan. Den där gnistan kan jag ana igen. Även om den är långt ifrån vad den brukar vara när min mamma mår bra så börjar jag i alla fall se skymten av den igen och tecknen på att humorn finns där under ytan. DET gillar jag. Det ger mig förhoppningen om att det faktiskt går lite på rätt håll trots allt. Sen förväntar jag mig bakslag som sagt. Det är sällan något sker utan bakslag. Jag hoppas bara de inte blir för kraftiga den här gången. Det har vi haft nog av hela familjen! Inte minst mamma.

<3

En något lugnare dag idag

Det har på sjukfronten varit en något lugnare dag idag. Tack och lov säger jag för det. Däremot har det på andra fronter varit en betydligt mer hektisk dag. Olivia har varit högt och lågt ända sedan hon gick upp, inte sovit middag (vilket innebär en ännu mer hyper tjej och med ett tempo som inte går av för hackor.. dessutom blir humöret därefter.. inte så bra mao) satt sig emot i princip allt jag föreslagit och tagit till grinvalsen så fort hon inte fått som hon vill.

Huuuu! Idag är jag riktigt trött. Försökt kompromissa för oss båda och köra halfway på båda håll, hitta en bra balans men ibland tryter orken. När vi gömt oss för spöken halva dagen och det känns som både leder och mage skall gå sönder blir man smått trött på den där leken...   vi verkar ha många spöken här hemma och de verkar vara vädigt roliga att gömma sig för ;-)

Hur som helst. Hellre gömma sig för spöken än vara påväg till NÄL eller Kungälvs sjukhus på grund av att någon mår dåligt. Har varit alltför mycket sådant på sistone.

Mamma var något lite bättre idag (allt är relativt och "bättre" just nu innebär ju att hon är uppe på benen flera gånger om dagen istället för att ligga/sitta still och att hon hänger med oss ut på en kort promenad utan att bli helt vimsig i bollen - då menar jag yr) och det är alltid en lättnad. Hon har fått prata med sin läkare på Kungälv igen men jag måste säga att jag just nu litar mer på hennes läkare på VC (som jag inte har vidare förtroende för, det finns en anledning till att vi skickade henne till akuten från början...) än jag har för läkarna på Kungälv och det säger en hel del...

Min förlossningsläkare på NÄL ringde också idag och konstaterade att bebiskurvan (ctg) från häromdagen såg jättefin ut och att jag inte borde behöva oroa mig. Hon sa att det var en sprallig bebis som verkade trivas och må bra och det är ju alltid positivt att höra när man inte lyckats sova en blund de senaste nätterna pga oro över just detta faktum. Däremot kan jag inte riktigt låta mig själv tro att allt är som det ska när oron redan väckts. Nåja, jag får väl göra mitt bästa. Det är ju det enda jag kan göra.

När ekorrhjulet stannar..

Gårdagen (liksom många andra dagar på sistone) blev inte direkt som jag kanske hade tänkt mig. Mamma mådde i det stora hela något lite bättre, vilket självfallet var positivt. Eftersom jag skulle till MVC här i närheten klockan två beslutade hon att hon skulle försöka komma och hjälpa mig med Olivia under tiden eftersom min gubbe jobbade hemma och kunde rycka in ifall något skulle gå snett (sämre mående mao). Skulle även passa på att fixa en julklapp åt henne i leksaksaffären och so far so good..    kom till MVC en stund före utsatt tid (jag är väl inte direkt känd för att vara sent ute ;-)) och satt där och sölade ett tag innan BM kom in och hämtade mig. Blodtrycket lågt som vanligt, men som sagt det hör ju mer till regel än undantag.

Däremot reagerade hon lite konsitgt när hon skulle lyssna på bebis hjärtljud. Det har aldrig varit några problems förr och hennes min fick mig att inse att något inte var riktigt som det kanske skulle. Jag frågade och hon svarade undvikande. Ville ha mig att vända och vrida på mig. Hörde väl själv att det lät lite långsammare än tidigare besök och här började jag självfallet nojja upp mig. Hon frågade om jag känt mkt sparkar eller röselser under förmiddagen, vilket jag hade och även då på britsen hoppade magen för fullt. Det var bra sa hon. Vi skulle sätta oss och prata lite så skulle hon lyssna igen. Kunde dock inte riktigt fokusera där eftersom jag insåg att hon var lite orolig själv.

Efter samtal om ditt och datt testade hon återigen med den där mojjen som registrerar hjärtljuden. Först lite högre som de brukar vara och sedan samma låga igen . Då började hon fråga om hur jag hade det hemma idag, om jag kunde ta mig till sjukhuset och så vidare. Ja, jag ska ju dit på torsdag sa jag.. "nej, inte torsdag. Idag" sa hon då. IDAG?! Nu? Jajemän. Hon ringde förlossningen och bokade in oss, skrev ut mina sista papper osv...   snacka om panik. HOn ville att vi skulle kontrollera eftersom hon tyckte att bebs hjärtljud var lite låga, något de aldrig varit tidigare.

USCH vilken känsla. Panik. Gråt. Fick ringt hem och förvarnat både mamma och maken som snabbt ringde in min bror (tack o lov att han kunde komma så snabbt!) för att hjälpa till med Olivia därhemma när vi satte oss i bilen till NÄL. Fick komma in på ctg efter bara ett par minuters väntan och låg där en sisådär fyrtio minuter. Något som kändes som en evighet. Noterade att hjärtljuden även här stundvis var nere vid 110 för att sedan rusa iväg till runt 130-150 igen. Efter koll av kurvan sa BM att det såg bra ut. Att bebis var aktiv och verkade trivas. Kontroll med läkare som även hon sa att det var bra och att vi kunde åka hem utan UL.

Här kom dock min egen tveksamhet in... hade de missat något? Mådde bebis verkligen ok? Sparkade han som han brukar? Hörde gubben hjärtljuden genom magen på mig på samma sätt som han brukar.. all denna nojja. Kunde inte sova inatt. Låg och väntade på att bebis skulle kicka. Låg och försökte tänka klart men allt blev bara blurr. Usch, oro. Hela dagen har varit densamma. Förmodligen inbillar jag mig bara eftersom jag nu har ännu en sak att oroa mig för. Ringde förlossningen och de kollade återigen kurvan från igår och en ny BM konstaterade att den såg jättefin ut...  ändå kan jag inte släppa oron och känslan över att nu måste jag vara på min vakt. En känsla jag faktiskt inte haft tidigare på det planet. Det krävs inte mycket för att ekorrhjulet ska stanna upp. Det där som liksom bara snurrar på, dag ut och dag in. Så händer något och PANG. Tillvaron ändras. 

Det går upp och det går ner...

Sedan mamma kom hem från sjukan har jag inte riktigt kunnat koppla av. När gjorde jag det senast förresten??? Så länge hon mår som hon gör är det liksom förbaskat svårt att vara annat än på helspänn mest hela tiden. Känns som om att hon varje gång hon kommer från sjukhuset kommer hem i något sämre skick än när hon åkte in och med fler frågor än svar. Det är en känsla jag inte tycker om. Att se någon rasera så fort är liksom inte normalt.

Är det bra ena sekunden vänder det snabbt nästa och man liksom förväntar sig snarast att det skall vända åt det sämre igen istället för tvärtom. Inte bra. Man ska tänka positivt. Men det känns som mönstret bara upprepas och upprepas om och om igen. Jag misstänker att några av medicinerna hon fått gör henne mer skada än nytta och jag tror faktiskt att ett par av dem hjälper till att skapa istället för att lösa problem. Nu har mamma ringt om detta ett flertal gånger redan och jag hoppas att de snart tar henne på allvar. Om inte annat kan hon ju i alla fall få testa ett annat preparat?

För egen del går det väl sådär får jag säga. Så mycket oro på annat håll att jag inte riktigt orkar med mig själv. Halsbrännan och magsyran är ett helvete och trots att jag avskyr protonpumpshämmare har jag idag efter att alla mina läkare föreslagit samma sak testat omeprazol. Oroar mig lite för de magbiverkningar den har men peppar peppar hittils har det i alla fall inte varit sämre än övriga dagar. Kanske till och med något bättre på den fronten. Time will tell.

Tarmen i det stora hela är dock ren och skär katastrof. Dags för nytt MVC besök imorgon och specialmödravården på torsdag. Fått en diger lista på läkemedel att använda om tarmen stannar upp från min läkare i sthlm som jag skall lämna till förlossningspersonalen...   tur man slipper känna sig onormal urgh... att läsa igenom biverkningarna på de här läkemedlen skulle kunna göra vem som helst mörkrädd. Jises, det ena har så allvarliga biverkningar på hjärtat framförallt att de mindre allvarliga biverkningarna knappt nämns. Här står att biverkningar på hjärtat är mer regel än undantag. Jag börjar förstå varför man valde att avstå detta medel sist..

Julen nämrar sig med stormsteg och så även tid för planerat snitt även om julen kommer några veckor innan dess. Jag hoppas att vi får en betydligt lugnare period fram till dess. På alla plan. Lite mer tid att fokusera på onödiga saker som julpynt, julmat och julgodis. Sånt där som man brukar roa sig med till jul ...

Jul, sjukbesök och oro

Det börjar bli en (o)vana i den här familjen. Att besöka eller ligga på sjukhus i närheten av julafton eller helgerna däromkring. Förra året var det magsjukan som tog sitt fasta grepp om oss. Vi låg i magsjuka under hela december. Var det inte jag så var det maken och var det inte maken var det min mamma. Därefter Olivia då... som åkte på en rejäl smäll som gjorde att vi tillslut hamnade på barnakuten på Östra. HUuu...  svor då att det här eländet skulle vi minsann inte vara med om "nästa år"...  näää.. jul blev kanske inte som vi hade tänkt oss. Inte många som ville hälsa på en familj i karantän som ännu inte blivit helt bacilluskfria.

Det här året då. Om något värre än sist. Jo, det är värre. Magsjuka är otäck men går i alla fall över. Det som drabbat oss det här året hör till snäppet betydligt värre eftersom orsaken ännu inte är helt klarlagd och det handlar förstås om min mamma.

Hämtade ju hem henne från den andra sjukhusvisiten i onsdags. Beskeden om vad som väntade varierade från dag till dag och likaså de så kallade diagnoser de gav henne. Ena dagens klarhet blev nästa dags oklarhet. Kul. Inte. Det finns en sak värre än att veta och det är helt klart att inte veta. När man vet har man i alla fall en chans att ta ställning och relatera till problemet. När man inte vet är det oron som tar över och spekulatoiner om vara eller icke vara. Jag avskyr det. Jag tar hellre en rak höger än en sne vänster.

Hur som helst så hittade de inget nytt på EKG:en som de tog och nytt ultraljud av hjärtat var bra. Hon har ett fint hjärta säger de och ändå lider hon så av de här besvären. Mer och mer börjar de väl inse sköldkörtelns roll i det hela men vill inte erkänna vilket jävulskap de ställt till med för henne genom att felaktigt fasa ut hennes levaxin för att sedan behöva återinföra igen i väldigt låg dos. Hennes kropp går liksom på sparlåga...    läst igenom alla journaler till och med senaste besöket (som vi inte fick med oss hem urgh... irriterande!) för femtioåtta spänn (att man ska behöva betala för att läsa vad som står skrivet om en själv?!) och har i alla fall fått lite mer klarhet i vad som legat bakom vissa beslut och varför de agerat som de gjort i vissa situationer. Vad jag inte kan förstå är varför de nekat till vissa saker och varför de låtit bli att nämna att mamma ifrågasatt behandlingen flera gånger. Att jag ringt och klagat...  allt det där.. det finns inte med någonstans. Lite skrämmande kan jag tycka. Skall inte såna här saker dokumenteras?

Hur som helst. Mamma gjorde benmärgspunktion i onsdags och jag var med för att stötta henne. Jo, det var tanken i alla fall. Läkaren ansåg att det var bra och han tyckte dessutom att jag var påläst (kors i taket) som visste vad jag pratade om och vad de sökte efter...  hur som helst.. skenet bedrar.. han kanske trodde jag var en cool brud som inte direkt var så känslig av mig men där hade han fel. Grymt fel. Visst nämnde väl mamma vid något tillfälle att "hon kommer svimma" men det var nog ingen som riktigt trodde på det där...

När de tog fram nålen (eller ja, nål och nål...  nål är en underdrift) som de skulle sticka in i mammas höftben började jag känna mig smått illamående. Allt prat om smärtreceptorer och nervpåverkan och tja, allt det där fick  världen att börja snurra så smått. Försökte koncentrera mig och andas lugnt. Drack lite vatten...  det höll inte. När det började svartna för ögonen insåg jag att jag skulle svimma om jag inte la mig ner så jag sa kort åt läkarna att "jag lägger mig på golvet lite bara för jag håller på att tuppa av.."  OJ, vad det tog fart på dem. Jises. Hade bara tänkt att jag skulle lägga mig ner lite tills det slutade snurra, men innan jag visste ordet av hade jag en underläkare som höll benen högt upp i luften på mig och en sisådär fyra sköterskor som förflyttade mig från golvet till en sjuksäng och in i ett annat rum. Där fick jag ligga med höga fötter och en larmklocka. PINSAMT. Det där så kallade stödet som jag skulle utgöra för min mor blev något helt annat. Skapade smärre kaos istället, men förmodligen gjorde jag även de här läkarnas dag. De fick chans att öva på akuta situationer och något gott att skratta åt...  för skratta gjorde de när jag piggnade på mig igen...    stackars mamma fick dock gneomlida eländet på egen hand och jag skäms fortfarande för att jag inte lyckades hålla mig på benen. Efter hela den här persen blev hon dock utskriven igen. Fler frågor än svar även denna gång kändes det som men det börjar liksom bli en vana det med...  en otrevlig sådan. 

Eländet bara fortsätter... :(

Jahopp,... har man inte drabbats av något stressrelaterat förr eller åkt på en hjärtattack är det väl dags snart. All denna oro.. all denna stress...  håller på att ta smått kål på mig för tillfället.

Det handlar såklart om min kära mamma igen. Igår mådde hon något bättre under dagen även om hon sov flera timmar mitt på dan. Hon kände inte samma besvär från bröstet och inte samma hemska yrsel som hon gjort på fredagen. Klarade av besök både av min bror och att komma hit på kvällen och äta med oss (positivt!)

Sa till min man att det här var ju positivt men jag är övertygad om att det blir bakslag imorgon igen. Det har liksom varit lite så. När man tror man är på den säkra sidan, den där lite lugnare och hunnit invagga sig i en falsk trygghet så smäller det till igen. Den här gången höll det dock inte till morgonen utan telefonen ringde redan på natten. Mamma som fått synbortfall och oroade sig för detta såklart. Migrän? Hon kände först inte igen det och visste väl inte riktigt vad hon skulle göra för hon var märkbart skärrad. Bad min man ta bilen ner och hämta henne, vilket han gjorde. Under tiden försökte jag ta reda på om de mediciner hon står på i dagsläget funkar ihop med ipren som hon brukar ta när hon känner av de här migränanfallen. Ringde henne och sa att den ena borde funka vid enstaka tillfälle men missade att kolla upp den andra, vilket jag kom på så fort vi lagt på och kollade upp även denna. Tyvärr funkade den inte lika bra så jag ringde henne igen men då hade hon redan stoppat i sig ipren. Panik igen och samtal till 112 som kopplade vidare till giftinformationscentralen. Tack och lov trodde de inte att det skulle vara någon fara vid enstaka doser så de sa åt henne att ta det lugnt och gå och lägga sig. Synen kom så sakteliga tillbaks och vi gick och la oss allihop. En spya och en halv flaska gaviscon senare för min del. En sömnlös natt senare för både mig och min mamma fick vi i oss lite frukost i alla fall. Har aldrig smakat så illa. Jag brukar normalt sett älska min frukost.

Hur som helst. Mamma beslutade att hon ville hem till sig för att försöka sova lite. Sa att eländet nog släpper om hon bara får sova.. hon har mått betydligt sämre varje gång hon sovit dåligt. Hjärtkänningar, tryck över bröstet, yrsel och så vidare. Jag försökte få henne att gå med på att vi skulle köra henne till akuten redan då men icke. Envisa mamma!! Hur som helst. Min man körde ner henne igen och då förändrades läget radikalt på bara minuter ännu en gång. Från ok blev det plötsligt allt annat än ok. Kraftig yrsel, blodtrycksfall, skum känsla i skallen och så vidare. Gubben stannade kvar tills det värsta lagt sig och jag såg till att ha kontakt med henne tills jag själv var i form att ta mig dit.

Eftersom mamma fortfarande inte mådde bra och blev sämre så fort hon försökte röra på sig sa jag åt henne att nu velar vi inte mer nu åker vi in. Hon gick tillslut med på detta och vi ringde min bror som hjälpte till att köra in henne den här gången. Var liksom inte i form att köra själv idag. Efter att ha konstaterat ett lätt förhöjt tsh sedan sist (vet ännu ingen siffra) och t4 inom normala referenser så hittade de tillslut något avvikande på egk igen som de hade svårt att relatera till sköldkörteln. Det första beskedet att hon skulle få åka hem blev med andra ord snabbt utnytt mot att hon skulle bli kvar över natten. Detta efter konsultation med specialister på SU. Vad jag önskar att vi fått med henne dit från början, men min mor är som jag - en envis åsna!!! :-/

Phew... slagsmål med sjukvården- återigen.

Det har liksom blivit en liten paus i bloggandet på sistone. Det har sin naturliga förklaring i att jag lagt i princip all vaken tid på att antingen köra min mamma till sjukhus, åka dit och hälsa på, varit på egna sjukhusbesök, ringt en massa läkare och läst på om olika sjukdomstillstånd och deras symtom... man behöver vara påläst när man skall gå i konflikt med sjukvården. Det räcker inte att tro eller ha en aning om vad saker och ting handlar om, man måste verkligen veta och man måste ha kött på benen för att kunna argumentera emot dem.

Jag är glad att jag är en enveten jävel som stått på mig. Jag är glad att jag spenderat den mesta vakna tiden då jag inte lekt med dottern eller hanterat min egen tarm till att läsa på, ringa samtal och göra allt för att se ett mönster. Ett mönster som läkarna blundat för alldeles för länge och när de väl insåg att vi haft rätt hela tiden blev det annat ljud i skällan. Skall det behöva gå till så? Skall man alltid behöva överbevisa "högre makter" om att man faktiskt har rätt och känner sin egen kropp bäst innan de väljer att lyssna på en. Överbevisa med deras egna metoder dessutom? Vad hände med att lyssna på sina patienter? Den tiden verkar vara sedan länge förbi...

Hur som helst. Det hela är en såpass lång historia att det skulle ta mig flera sidor att skriva ner allt som hänt. Jag har redan handskrivit A4 sidor för att inte glömma bort på vägen... dessa kommer jag ha nytta av senare. Nu får det dock räcka med en liten kortare version av den långa som kallas dagens verklighet.

Det hela började med att min mamma åkte på subakut sköldkörtelinflammation i april i år. Hon har sedan dess inte mått bra oavsett vilken medicinering hon stått på. Vi har hela tiden känt att något varit fel och att läkarna på vc missat något. Har försökt få henne till ett större sjukhus via akuten, men jag har en envis mor som stått emot och vägrat i ett halvår - innan hon tillslut gav med sig i mitten av november och lät oss köra in henne. Då hade hon hjärtkänningar (med ganska stor säkerhet till följd av sin sköldkörtel som under hela den här perioden hoppat i värden och symtom) som gjorde henne orolig och en sådan trötthet att hon själv insåg att något måste göras för besök på vc räckte inte. De tog henne inte på allvar och hon blev ju inte bättre. De skrev ingen remiss till endokrin trots att hon vid flertalet tillfällen bad om en sådan. De skickade däremot en remiss till hjärtundersökning då hon vid ett par tillfällen uppvisat avvikande ekg när hon kommit in till dem akut och inte mått bra. Skyhögt blodtryck dessutom, På grund av detta beslutade vi att skriva en egenremiss till Endokrin på Kungälv eftersom vi ansåg att en sådan expertis behövdes.

Hur som helst. Det där akutbesöket som vi hade hoppats skulle leda till en snabb förbättring och en korrekt diagnos med en lika korrekt behandling gjorde oss grymt besvikna och resan har sedan dess varit ett smärre helvete. Inte minst för min mamma som fått gå igenom skiten. På akuten koncentrerade man sig nämligen på hjärtat och tyckte sköldkörteln var en bisak. Man satte med andra ord ut den levaxinbehandling hon stått på under ett halvårs tid och ersatte med hjärtmedicin. Hon skickades hem efter att man noterat högt blodtryck och extraslag på hjärtat vilket man inte ansåg vara någon fara och beslutade att en läkare skulle ringa henne under veckan för vidare handläggning och instruktioner. Under den där veckan blev hon då definitivt inte bättre i alla fall. Hon försökte ringa läkarna själv för att höra hur hon skulle göra då hon inte mådde bra men fick inte tag på någon. På fredag kväll blev hon dock inringd akut för att göra ett nytt ekg över helgen då man upptäckt något avvikande på det ekg som tagits på akutbesöket på måndagen. Det blev alltså till att släppa allt och köra in till Kungälvs sjukhus fredag kväll med all den oro som det innebar. Efter ett dygn på iva (pga medicinsk apparatur de hade där som skulle ha koll på hjärtat) fick vi veta att hjärtat sett bra ut men att de upptäckt att hon hade ett högt antal trombocyter och ett högt blodvärde. Där snurrade de tankarna igång. Man beslutade att hon skulle vara kvar resten av helgen för att göra nya undersökningar, bland annat arbetsEKG, ultraljud på Hjärtat, röntgen och ev kranskärlsröntgen utifrån vad dessa andra tester visade. På måndagen skulle vi få svar på ett blodprov som kallades epo som togs pga de höga antalet trombocyter och vi skulle få svar på våra frågor av läkaren på måndagens rond. Gick med andra ord upp fem på morgonen för att få någorlunda ordning på min mage innan det var dags att åka till kungälv för att träffa läkaren tillsammans med min mamma. Besvikelse återigen. Läkaren hade inte svar på någon av mina frågor och blodprovet de lovat att skicka hade inte ens gått iväg enligt henne...  hon berättade att mamma samma dag skulle göra det där arbetsEKG:et, ett ultraljud och ev röntgen av lungorna. Hon skulle bli kvar fler dagar. Alla dessa undersökningar fick hon genomgå på måndagen förutom arbetsEKG:et som avbröts då man vid ett vanligt EKG upptäckte den där avvikelsen igen, som skulle kunna bero på en förträngning i blodkärlen till hjärtat. Man beslutade alltså att inte genomföra den. På tisdagen (redan!) skickades mamma till NÄL för att göra kranskärlsröntgen och denna skulle enligt personalen inte medföra något större obehag. Själva röntgen dröjde tills på onsdagen eftersom det kom in akutfall på NÄL som gjorde att planeringen svajade.

Efter kranskärlsröntgen fick mamma veta att hon hade en liten förträngning på ett blodkärl men denna förträngning skulle inte kunna orsaka de besvär hon led av. Hon fick dock veta att hon skulle få mediciner emot detta som hon skulle äta resten av livet i förebyggande syfte. Efter kranskärlsröntgen mådde mamma inte alls bra. Sämre än på hela veckan. Hon låg hela dagen på NÄL och väntade på att de skulle köra henne tillbaks till Kungälv och när hon väl kom dit fick hon veta att de beslutat att hon skulle hem?! I betydligt sämre skick än hon varit under hela tiden hon legat där? Mamma påtalade att hon inte klarade av att åka hem och de "lät" henne vara kvar tills på tosdagen då hon skulle få träffa en läkare på morgonen. Jag ringde under de här dagarna och pratade med både sköterskor och läkare och ifrågasatte behandling och plan men fick bara korkade svar tillbaks från dem. Olyckligtvis hade jag den veckan tre egna läkarbesök inbokade sedan tidigare, vilket innebar att jag inte kunde åka och hälsa på de två sista dagarna på grund av mitt eget mående. Hur som helst så hade mamma en enorm huvudvärk, yrsel, trötthet.. ja hon mådde fan helt enkelt. Hade inte hört hennes så dålig under hela vistelsen. Hon fick sedan veta att detta berodde på att hon fått så mkt nitroglycerin för att vidga blodkärlen under röntgen att det var detta som orskade huvudvärk och synbortfall. Dock mådde hon inte det minsta bättre på morgonen. Då kom man på att kolla hennes salter och insåg att saltbalansen var rubbad. Hon fick dricka en liter vatten och sen vänta, vänta och vänta på den där läkaren som skulle kommit in och pratat med henne under morgonen. Det krävdes att jag ringde två gånger till avdelningen för att den där förbaskade läkaren skulle ta sig tid att prata med henne och då var klockan en bra bit efter lunch. "De hade haft så mycket..." Jo, tjena...

Sedan mamma kom hem, med fyra nya mediciner och inget levaxin (hon fick bland annat trombyl, metropolol, nitrospray, astrovastatin) och sämre mående än under hela den här perioden har jag inte gjort annat än läst på, bråkat med läkare, ringt avdelningschefer, ifrågasatt behandling och så vidare. Både jag och mamma har varit övertygade om att de gett sig på fel grundorsak då hon bara blivt sämre sedan hon kom hem. Sköldkörteln????!!! Jag har vid flertalet tillfällen påpekat min oro över att de satt ut behanling av denna och att hennes värden hoppat kraftigt hela den här perioden. Att värdena dessutom förändrades över två dagar från 2,5 till 3,6 verkade inte bekomma dem det minsta. OKUNSKAP!!! Läste på en jäääkla massa om hormoner och hur de påverkar, vilka värden som betraktas som normala och så vidare och insåg ju att något är jävligt galet. Mamma ringde själv och försökte prata med sin läkare då hon upplevde att alla symtom som nu uppkommit kanske berodde på de nya medicinerna? Att hon kanske inte tålde dem? Skulle hon fortsätta ta dem? Hon lade även fram sin oro över skölkdkörteln återigen. Möttes av totalt nonchalans och där fick jag nog. Jag ringde avdelningschefen och ifrågasatte allt. Deras resonemang, behandling, läkarens bemötande och att de inte tog oss på allvar vad gällde vår oro kring sköldkörteln. Fick henne att lova att hon skulle prata med läkaren och återkomma. Dagen efter fick mamma hem en remiss för att ta nya tsh och t4 prover på vårdcentralen, vilket hon gjorde samma eftermiddag trots att hon egentligen inte borde satt sig i en bil...   fick även svar på den egenremiss vi skickat in till endokrin och svaret som kom var smått skrattretande.. där stod att det inte var något fel på hennes sköldkörtel (något som läkaren mamma talade med även påpekade för henne under deras samtal) hennes värden var så att säga "finfina". Hon hade enligt dem en "instabil hjärtsjukdom" (detta hade de uppenbarligen missat att förklara för både mamma och mig) och någon ytterligare behandling förutom den levaxinbehandling hon redan stod på (!?) behövdes inte...       Mamma blev väl smått knäckt av det där. Har man inte känt sig ifrågasatt innan så gör man det  i det läget, tro mig. Jag var så arg att jag kokade. ALLA de mediciner mamma fick gav symtom som hon nu upplevde, tre av fyra skulle INTE tas om man hade sköldkörtelproblem plus att jag insåg att hon fått kontrast med jod i när hon gjorde sin kranskärlsröntgen, något som också påverkar sköldkörteln...

Dagen därpå försökte mamma återigen ringa avdelningen och påtala att hon kände att hon kanske fick mer biverkningar av medicinerna än vad som var bra men fick bara höra att hon skulle fortsätta ta dem. Senare blev hon dock uppringd av läkaren som snäst av henne tidigare under veckan (läkaren som jag klagat på inför chefen) som bad om ursäkt för sitt beteende för hon hade minsann haft rond när mamma ringde och det nummer mamma hade fått var inte brukligt att ringa på...  ööh? Hur som.. nu tog det skruv för de hade fått svar på tsh som var åt helvete. Från 3,6 hade det rusat upp till 47,8 (!!!) på ca en och en halv vecka utan levaxin...    nu skulle hon med andra ord börja äta levaxin igen och endokrin skulle plötsligt kopplas in. "tur att vi hade stått på oss..:" JAG BLIR SÅ ARG!!! Tur i oturen låg mamma en dag före här i levaxindoseringen eftersom vi kom fram till att hon skulle börja äta levaxin i låg dos igen efter att proverna tagits...   de ynka 25 mikrogram hon skulle ta gör ju inte direkt någon mirakelskillnad och dagen efter detta samtal (igår) mådde hon om möjligt ännu sämre. Trodde nästan vi skulle få uppsöka akuten igen. Läkaren som lovat ringa ringde inte upp och efter ett flertal samtal utan att komma i kontakt med någon vettig person fick vi veta att hon inte ens var där. Chefen för medicin, som jag ringt och klagat för tidigare i veckan, ringde dock upp mig och jag passade på att ställa mina frågor till henne. Något som inte uppskattades det minsta. Nu fanns det ju en plan och den skulle följas och hur mamma mådde spelade i princip ingen roll. Det var i alla fall det intrycket hon gav. På onsdag skall hon in och göra benmärgspunktion och jag skall följa med. Den läkare vi träffar då kommer inte lindrigt undan,. Jag är så trött på inkompetenta idioter att jag kräks. Det är smått sjukt att man som lekman skall kunna mer om de här sakerna än de så kallade läkarna som jobbar dagligen med den här typen av problem. Det spelar ingen roll hur ovanlig en åkomma är, det finns alltid någon som lider av den och att lyssna på sina patienter borde vara A och O.

Nu undrar jag mest hur mycket mammas kropp tagit skada av den här felbehandlingen (många av medicinerna hon blivit ordinerad sattes ut igår när de upptäckte hennes höga sköldkörtelvärden) och hur väl den orkar reparera sig. Vad som är höna och fjäder och allt det där. Det är inte första gången jag är med om den här typen av läkarinkompetens och det stör mig att det får lov att gå till på det här viset. Anmäler de sig inte själva den här gången kommer jag se till att göra det själv. I sinom tid.