Chokladkaka med björnbärskräm

Dagens dessert fick bli ännu ett experiment. Plockade en hel del mosiga björnbär imorse när jag var ute med Olivia och hundarna och eftersom de blev ännu mosigare av att skumpa runt i en hundbajspåse (jag vet, inte bästa plocka-bär förvaringen, men det var det vi hade att tillgå) beslutade jag att inte använda dem färska utan baka något med dem. Svängde ihop en chokladkaka som gräddades medan vi åt lunch och planen är att garnera den med en kräm av björnbär, vanilj och ännu mer choklad. Det kan ju liksom aldrig bli för mycket av det goda... ;-)

För den som vill testa använde jag (med ungefärliga mått):
Ca 1/2 - 1 dl smält virgin kokosfett
Agavesirap (efter smak, några msk?)
Vaniljpulver (svart äkta vanilj)
2 ägg
1-2 dl dinkelsikt
Ca 1 dl sojavaniljyoghurt
1/2 - 1 dl kakao
Lite snabbkaffepulver
Lite salt

Smält fett, blanda ihop agavesirap, ägg, kaffepulver, kakao, vanilj, salt och fett. Tillsätt dinkel och yoghurt och rör om. Häll i en form med löstagbar botten. Grädda i ugn ca 175 grader tills kakan satt sig runt kanterna men är "skvalpig" i mitten. Någonstans runt åtta minuter brukar räcka i vår ugn, men alla är ju olika..

Björnbärskrämen har jag ännu inte bestämt ingredienser till men det lutar åt oatly vaniljvisp med björnbär, mer vanilj och smält choklad. Vi får se.

Crazy ideas och snabba beslut

Sommaren har (med råge?) nått sitt slut för den här gången. Det är inte utan att jag fäller en liten tår... är ingen "kallt väder" människa och kan inte påstå att jag ser fram emot den mörka årstiden, även om jag älskar mörka kvällar med massor av tända ljus. Nej, jag hade nog faktiskt hellre haft (riktig) sommar året om. Hade lätt kunnat leva med lite mer tropiskt klimat än det vi har här i kalla Norden...  men å andra sidan... vi bor i ett väldigt vackert land. Synd bara att utomhusårstiden är så kort i de här delarna av landet.

Bidde med "Ny" bil igår. Bara sådär. Eller tja, kanske inte bara sådär. Det har varit lite av ett ångesprojekt under sommaren som vi inte riktigt tagit tag i. Min bil, i ärlighetens namn, har ju inte direkt varit till för att frakta barn i. Inte barnvagnar heller för den delen. Att Olivia dessutom vägrat sätta sig i den senaste halvåret har ju inte gjort saken bättre. Nu när hon börjat hos dagmamma krävs det att vi tar bilen dit och då blev det plötsligt lite mer akut att lösa något...  tar mig inte ens fram och tillbaks i min bil med båda barnen. Så, sagt och gjort och sökt och funnet. Vi hittade en bil hos en återförsäljare, gjorde slag i saken, åkte dit och tittade och vips hade vi bestämt oss. Även om det svider rejält i plånboken tror jag att det kan bli riktigt bra. Fick en inbytessumma för min gamla fara också, som vi beslutade att gå med på. Hade väl kunnat få ett par tusenlappar mer för den om vi sålt den privat, men för att slippa mäcket med allt vad det innebär lät vi byta in den istället. Pengar är mycket men långt ifrån allt. Slitet med att lägga ut bilen, piffa upp den, bekosta service, besiktning, tjafsa med prutande eventuella köpare... näää, den här gången valde vi att vara utan den biten. Jag tror det besparade oss en jäklans massa stress och stressen det besparade oss var värt de där tusenlapparna. Bara det blir bra det här så...

Den som lever får se! 

Snipp snapp snut så vart "sommarlovet" slut

Idag är sista semesterdagen för gubben min och det är inte utan att vi fäller en gemensam liten tår över det. Visst har han varit hemma länge och vi har haft en förbaskad tur som kunnat lösa det så, men oj... tiden har en förmåga att springa iväg ändå. Visserligen var det lääänge sedan vi började vår tränering (=första semesterveckan) och det känns som en evighet sedan - men samtidigt känns det nästan som det var igår då vi for ut på vår första (och hittils enda) övernattning med båten när värmen kom och försvann ungefär lika snabbt. Det som började som en riktigt varm och solig sommar blev tillslut en kall och blåsig sådan med minimalt med båtturer trots att vi verkligen försökte pricka in de bästa dagarna och spara dem just för att kunna gå ut med båten med kort varsel. Kanske hade vi lite FÖR bra koll på prognosen, jag vet inte? Kanske litade vi lite för mycket på vindarna och gick lite för lite på den egna magkänslan? Ah, ingen idé att spekulera. Sommaren kom och gick oavsett och nu när sista semesterdagen är här verkar även värmen haka på ... Däremot har vi fått träffa vänner vi inte sett på länge, vi har bemästrat åksjukan genom att ta oss iväg på lite kortare äventyr mer eller mindre varje dag (även om vi på sistone haft rejäla bakslag med flera spyor och större skepticism mot bilen igen), vi har varit iväg och käkat en gång på tu man hand även om det inte blev några större utsvävningar, vi har hunnit med att dränera gaveln även om vi inte är helt klara än och vi har faktiskt njutit några dagar på stranden...  vi har varit på kräftskiva och vi har träffat nära och kära ...


Det är med andra ord inte så konstigt att vi fäller en liten tår idag när sista dagen är här på riktigt. Imorgon börjar allvaret och vardagen igen och på tisdag är det dags att skola in lilla fröken hos dagmamma. Det känns i alla fall bra. Det har varit en stor klump i magen för min del den där biten större delen av sommaren då jag inte kände att dagiset hon fått plats på (femton timmar för treåringar) inte mötte våra förväntningar...  dagmamman känns betydligt bättre med en mycket mindre barngrupp, större chans att bli sedd, hörd och få sina egna behov tillmötesgådda. Större flexibilitet och mer hjälp än ytterligare press i tillvaron. Det känns bra så här långt i alla fall och sen får vi se hur det går. Förhoppningen är att lillan skall tycka att det är toppen att gå dit och se det som något riktigt roligt att se fram emot de dagar och timmar hon är där. 

Dessa förbaskade intyg...

Usch. Intyg. Oavsett vem de är ifrån så innebär de en viss stress. De skall begäras in, de skall komma in i tid. Rätt saker skall vara med. Vad kommer det stå? Kommer de i tid? Når de rätt person? Ja, allt sånt där. Nu är det (eller ja, det har varit på tapeten ett tag men läkaren har varit på semester och prioriterat andra saker... ) återigen dags för ett nytt intyg som stärker mina merkostnader vid sjukdom som det så fint heter. Egentligen ett ganska simpelt sådant som jag fått flera gånger förut, men som alltid strular när det väl är dags. Brevet från FK kommer inte långt innan det är dags att skicka in nya intyg och nya utredningar skall göras. Tidsfristen är inte direkt superlång. Från deras sida kan det å andra sidan få ta nästan hur lång tid som helst. Försöker man vara ute i god tid hinner intyget bli för gammalt och ett nytt måste skrivas så det är liksom lite av en "no win" situation. man hamnar i...

Eftersom min läkare gick på semester kort efter att jag fick brevet från FK den här omgången (hur fort kan ett år gå eg?) hann han inte med att skriva och skicka det innan han försvann för sommaren. Lovade dock fixa det snarast efter att han börjat igen... kom det? Icke. Vet inte hur många gånger jag ringt och tjatat eller hur många gånger jag fått bedyrat för mig att det är på g. Senast skulle jag ringa om det inte kommit "i övermorgon". Sagt och gjort... var det påväg? Icke. Nu är han på semester igen och intyget lyser fortfarande med sin frånvaro...  fått ok från FK eftersom jag inte kan göra så mycket mer själv och informerat dem hela tiden, men jag blir så trött... sköterskan på mottagningen med... det är ju inte hennes fel.. men som hon sa, det skall inte behöva vara så här... och det ska det ju inte... :( Nu blir det till att vänta ytterligare veckor innan han är tillbaks och då lär det väl vara andra saker som prioriteras än ett jäkla intyg till FK som för en läkare enbart innebär en massa onödig tid framför datorn...  SUCK. Alltså, jag har en otroligt bra läkare men när det gäller intyg och papper... då har han en del att förbättra... minst sagt. 

Fyraårig bröllopsdag

Tiden går fort när man har roligt. Helt klart så. Ingen invändning där inte. Tydligen går den fort även däremellan ;-) Alltså.. allt har inte gått spikrakt de senaste fyra åren (sen vi gifte oss) men tiden har ändå haft en förmåga att liksom springa ifrån oss. Vi måste ha det väldigt bra, alla krämpor till trots ;-) Två barn senare liksom...

I torsdags beslutade vi oss därför att slå på "stort". I våra mått mätt i alla fall. Stort blev i det här fallet att ge oss ut och käka på egen hand (utan barn) i Stenungsund och unna oss lite extra lyx. Även om maten kanske inte var någon kulinarisk orgasm var det helt klart värt det. Bara det där att få komma utanför dörrarna lite och bli ompysslade utan att behöva tänka så mycket....   tre barnvakter och två barn.. lite sådär lagom hängslen och livrem kan jag tycka ;-) Det gick dessutom bra, vilket var en stor lättnad för oss...

Hur som helst. Om det är något jag skulle klaga över är det priserna ute som är näst intill oförsvarbart dyra och sen att jag på något jäkla vis fick i mig mjölk trots att vi varit ute i tid och kollat upp menyn på det vi skulle äta...  vet garanterat att jag inte åt något uppenbart mjölkigt men har mina misstankar om att de måste ha använt smör eller något liknande vid friteringen av sina crabcakes.. det eller den grillade kycklingen. Någonsans måste det ha smugit sig in lite smör för jag blev så förbannat dålig efter maten att det liksom inte gick att ta miste på. Hjärtklappning, kallsvettning och yrsel i samband med denna jävliga magvärk som jag får är liksom svår att ta fel på. Nåja, det löste sig men det var så förbenat onödigt. Tyckte vi kollat upp allt vi kunde för att gardera oss innan, men allt som oftast hjälper det inte ändå.

Dagen var i alla fall (magmissödet till trots) en väldigt bra dag. Lunchen hemma var lyx rätt igenom och solen sken på oss under den stund vi satt ute och käkade för att sedan motas bort av regnet. Jag får se det som ett tecken från ovan ;-)

Lite löjligt bara att lunchen kostade oss mindre än middagen ute trots att vi lyxade med både pilgrimsmusslor, kräftor, surdegsbröd, getostfyllda dadlar och ett glas champagne. Middagen på Kookaburra bestod jämförelsevis av friterade crabcakes som delad förrätt, grillad kyckling och färskpotatis med lite rosévin till det. Efterrätt käkade vi hemma i form av kladdkaka köpt på Coop på vägen hem haha...  ändå gick kalaset loss på alldeles mycket mer än jag kan tycka var försvarbart. Det märks att jag sällan är ute på galej, jag har liksom glömt vad det kostar ;-) 

Lycka är att börja dagen i skogen

Det har, utan att sticka under stol, varit ett par jäkligt jobbiga nätter här på sistone. Inte nog med att lilleman har hållit låda flera timmar i sträck och liksom vänt på dygnet på sistone (fler tänder på g må tro?) utan min mage har kraschat totalt till råga på allt. När lilleman väsnats så mycket på morgonen har Olivia dessutom vaknat ÄNNU tidigare än vanligt, vilket är långt ifrån bra då hon vaknar för tidigt som det är redan...  nåja, vad är väl en bal..?

Det är liksom inte det att lilleman skriker eller gråter, han bara är vaken och väsnas och vägrar att somna om. Han är rätt högljudd om man säger så ;-)

Hur som helst.  Att bli av med de där påsarna under ögonen och den överhängande bristen på sömn lär dröja så det är bara att gilla läget och bita i det sura äpplet. De är ju bara små en gång, man får passa på att njuta så länge det varar. Idag bestämde vi oss alltså för att ta oss ut på långpromenad efter morgonproceduren istället för att som vanligt knalla ut på en lite mindre hundpromenad och sen ta tag i resten. Det blev en riktig hit för större delen av familjen tror jag.

Olivia var överlycklig då vi hittade hur mycket blåbär som helst. Har nog aldrig sett så mycket blåbär tror jag. Lingon och hallon dessutom. Vovvarna var glada över att få en annan promenad och visade inte minsta tecken till den strejk de normalt sätter in. Jag och Anders blev betydligt piggare än vi varit om vi inte gett oss ut och lilleman somnade i bärryggsäcken och sov i närmare två timmar. Kanelbulle på stående fot blev ett nytt koncept ;-)