De här året utan nämnvärt mycket sömn börjar ta ut sin rätt känner jag. Jag menar alltså inte året från o med 2012, utan de senaste tolv månaderna som gått. Att aldrig egentligen kunna sova obehindrat (nu syftar jag inte bara på lillan för jag misstänker att alla småbarnsföräldrar går igenom samma sak, det vill säga den där totala bristen på ostörd sömn) utan ständigt tvingas vara vaken även då man egentligen skulle kunnat passa på att sova, det tar på krafterna, så även hos mig.
Jag är ganska van att sova lite, ganska van att sova minimalt lite för att vara helt ärlig - men detta börjar ta även på mig. Känns som jag gäspar mig igenom de flesta dagar och att skallen ständigt ligger ett par steg efter. Denna mage, denna värk och denna oförmåga att sova när jag faktiskt borde ha tillfälle att göra det. När lillan sover med andra ord. Då sätter magen stopp för det och tvingar mig att jobba med den istället. Det är den biten som tar ut sin rätt. Trots att jag är sjukskriven o går hemma med lillan är jag ju uppe före maken som trots allt har ett jobb att ta sig upp till. Man kan ju fråga sig hur normalt det är. Om jag hade vaknat för att jag var uberpigg men det är ju tyvärr inte riktigt så. Jag hoppas att det blir en ändring på det snart.
På tal om sömn så blir jag lite bekymrad när jag studerar min lilla. Hon vrider o vänder sig o vill gärna borra in huvudet i något trångt. Min hals till exempel. När hon ligger i sin säng strävar hon ständigt efter att köra nosen i sidorna. Börjar undra hur fast hon egentligen satt i magen? De lyckades ju snitta hennes öra när de tog ut henne så jag förmodar att hon varit ganska låst åt ett håll. Stackarn. Kan inte låta bli att fundera över sånt där. Vad skulle jag gjort annorlunda liksom? Men svaret är väl att jag inte kunde gjort så mycket annat. Som en vis barnmorska sa till mig i vecka 21 eller nåt sånt. Barnen lägger sig på det vis som passar dem bäst. Det är inget man väljer och inget man kan styra över. Förmodligen trivs de ganska bra ändå. Jag försöker tro på det. Men lillans sparkar talade ju för något helt annat. Kände på mig tidigt att hon ville UT.
Nu sussar hon sött nedanför mina fötter i sitt babygym och ser väldigt fridfull ut. Jag undrar vad som rör sig i hennes skalle? Men jag kan inte veta och det är väl lika bra det. Jag hoppas i alla fall hon får lov att fortsätta vara lika frisk som hon hittils verkat vara. Det är hon värd alla gånger om. Jag hoppas mina dåliga gener stannar hos mig.
Jag är ganska van att sova lite, ganska van att sova minimalt lite för att vara helt ärlig - men detta börjar ta även på mig. Känns som jag gäspar mig igenom de flesta dagar och att skallen ständigt ligger ett par steg efter. Denna mage, denna värk och denna oförmåga att sova när jag faktiskt borde ha tillfälle att göra det. När lillan sover med andra ord. Då sätter magen stopp för det och tvingar mig att jobba med den istället. Det är den biten som tar ut sin rätt. Trots att jag är sjukskriven o går hemma med lillan är jag ju uppe före maken som trots allt har ett jobb att ta sig upp till. Man kan ju fråga sig hur normalt det är. Om jag hade vaknat för att jag var uberpigg men det är ju tyvärr inte riktigt så. Jag hoppas att det blir en ändring på det snart.
På tal om sömn så blir jag lite bekymrad när jag studerar min lilla. Hon vrider o vänder sig o vill gärna borra in huvudet i något trångt. Min hals till exempel. När hon ligger i sin säng strävar hon ständigt efter att köra nosen i sidorna. Börjar undra hur fast hon egentligen satt i magen? De lyckades ju snitta hennes öra när de tog ut henne så jag förmodar att hon varit ganska låst åt ett håll. Stackarn. Kan inte låta bli att fundera över sånt där. Vad skulle jag gjort annorlunda liksom? Men svaret är väl att jag inte kunde gjort så mycket annat. Som en vis barnmorska sa till mig i vecka 21 eller nåt sånt. Barnen lägger sig på det vis som passar dem bäst. Det är inget man väljer och inget man kan styra över. Förmodligen trivs de ganska bra ändå. Jag försöker tro på det. Men lillans sparkar talade ju för något helt annat. Kände på mig tidigt att hon ville UT.
Nu sussar hon sött nedanför mina fötter i sitt babygym och ser väldigt fridfull ut. Jag undrar vad som rör sig i hennes skalle? Men jag kan inte veta och det är väl lika bra det. Jag hoppas i alla fall hon får lov att fortsätta vara lika frisk som hon hittils verkat vara. Det är hon värd alla gånger om. Jag hoppas mina dåliga gener stannar hos mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar