Det har varit en lite mer givande dag idag. Inte så mycket mag eller läkarmässigt (vem hade väl trott nåt sånt egentligen?) men mer på det psykologiska och sociala planet. Fick ett trevligt besök i förmiddags av en otroligt gullig tjej som tog sig tid att komma hem till mig och utbyta lite erfarenheter.. det roliga var att denna tjej, som jag hade anat redan innan vårt möte, en gång kommit till mig som kund. Detta var för många år sedan då jag fortfarande arbetade med ansiktsbehandlingar av lite mer alternativ karaktär. Spännande att våra vägar skulle mötas än en gång och under såna här omständigheter.. det var ett givande möte!
Man tror man är ensam med sin åkomma. Många gånger har jag känt mig ensammast i världen och undrat vad jag gjort för fel som gör att någon vill straffa mig så hårt, gång på gång på gång? Varför det aldrig är "enough". Varför turen aldrig vänder, varför solen inte vill lysa på mig? Det jag kommit fram till, mycket med hjälp av den här bloggen, är att jag är långt ifrån ensam i min tragiska situation. Det finns många fler därute som lider. Lider och kämpar både i det tysta och högljutt. Det som stör mig så är att det ska behöva vara så?! Är det mänskligt? Att det inte finns ett mirakelpiller som kan rädda alla, det inser jag med - MEN man borde i alla fall kunna förvänta sig lite respekt från dem som sitter med makten i sina händer. Läkarna. Tyvärr är så inte fallet i dagens Sverige. Inte i västra götaland i alla fall. Det är inte människors livsöden som styr vården, det är pengar. Pengar, pengar och åter pengar. Allt handlar om pengar. Pengar och prestige. Vart tog viljan att hjälpa och bota människor vägen? Någonstans gick den förlorad. Visst, än finns några tappra själar (läs läkare) därute som faktiskt kämpar för våra rättigheter som patienter - men det är få räknade. Alldeles för få. Jag blir lite förbannad varje gång.
Idag var inget undantag. Den här tjejen som jag träffade idag hoppas jag att jag kommer träffa många gånger i framtiden och jag hoppas att hennes öde, liksom mitt eget skall vändas till något mycket mer positivt. Hoppet finns och vilja också, men ibland tappar man bort den på vägen.
Man tror man är ensam med sin åkomma. Många gånger har jag känt mig ensammast i världen och undrat vad jag gjort för fel som gör att någon vill straffa mig så hårt, gång på gång på gång? Varför det aldrig är "enough". Varför turen aldrig vänder, varför solen inte vill lysa på mig? Det jag kommit fram till, mycket med hjälp av den här bloggen, är att jag är långt ifrån ensam i min tragiska situation. Det finns många fler därute som lider. Lider och kämpar både i det tysta och högljutt. Det som stör mig så är att det ska behöva vara så?! Är det mänskligt? Att det inte finns ett mirakelpiller som kan rädda alla, det inser jag med - MEN man borde i alla fall kunna förvänta sig lite respekt från dem som sitter med makten i sina händer. Läkarna. Tyvärr är så inte fallet i dagens Sverige. Inte i västra götaland i alla fall. Det är inte människors livsöden som styr vården, det är pengar. Pengar, pengar och åter pengar. Allt handlar om pengar. Pengar och prestige. Vart tog viljan att hjälpa och bota människor vägen? Någonstans gick den förlorad. Visst, än finns några tappra själar (läs läkare) därute som faktiskt kämpar för våra rättigheter som patienter - men det är få räknade. Alldeles för få. Jag blir lite förbannad varje gång.
Idag var inget undantag. Den här tjejen som jag träffade idag hoppas jag att jag kommer träffa många gånger i framtiden och jag hoppas att hennes öde, liksom mitt eget skall vändas till något mycket mer positivt. Hoppet finns och vilja också, men ibland tappar man bort den på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar