Besvikelse

Jag vet inte varför man ens hoppas när det oftast slutar med att man blir besviken? Kanske är det en mekanism eller ett sätt att överleva dagen, jag vet inte. Men hur man än försöker att inte inge sig själv falska förhoppningar så är det svårt att låta bli. Man VILL helt enkelt leva på hoppet ibland. Tro att det finns människor där ute som kämpar för att hitta en bot. Människor som brinner för att hjälpa andra. Tills man inser att dessa människor ganska sällan återfinnes inom vården. De finns såklart, jag ska absolut inte dra alla över en kam - men de är ganska sällsynta.

Idag var ännu en sån dag. Besvikelse. Med stort B. Träffade en läkare som förra gången gav mig ett bra intryck men idag var han bara på tok för stressad. Hade inte tid att sätta sig knappt och sprang in o ut ur rummet. Var försenad från scratch och gav oss inte den tid vi behövde. Kändes som han inte lyssnade. Eller lyssnade med halvt öra. Inte vad man ska behöva utstå när man äntligen kommer dit o får träffa en läkare som man väntat på att få träffa i över en månad? Man hoppas på lite hjälp, tips, råd vad som helst. Inte mycket. En remiss. Till kirurgen. Igen. Får se vad det ger denna gång.. jag tror inte direkt på mirakel. Den här mannen är som många andra kirurger, han går inte direkt att prata med. Han sätter sig dessutom inte in i vare sig journaler eller min situation utan bildar helst sin egen uppfattning som han hämtar ur sin egen lilla inskränkta värld. Att läsa andra doktorers utlåtande verkar mest ointressant i hans öron. Jag ska inte säga nåt innan jag träffat honom igen, men förhoppningarna är minimala.

Fick inte ut så mycket mer av mötet, ett löfte, ett annat löfte om återbesök och lite mediciner som jag redan använder och som inte hjälper men inte så mycket mer. Hälften av frågorna blev kvar på pappret, obesvarade. Som vanligt. Gick därifrån med en känsla över att ha blivit överkörd av en ångvält. Igen.