onsdag 1 juni 2011

Optimist javisst (nångång ska man vara det..)

Rubriken kommer av att jag igår tråcklade mig i min bröllopsklänning. Har haft lite smått ångest över ifall jag över huvud taget skall komma i den när det är dags.. det börjar ju närma sig! Magen putar som en badboll (jo, jag ser gravid ut fast jag faktiskt inte är det!) och vätskan spränger lite varstans.. vet inte om det är sns:en som snörpt av blodflödet eller om det har att göra med att höger fot är i konstant kramptillstånd sen jag fick denna lilla manick på magen?

Hur som helst. LYCKA! Jag kom i klänningen! Behövde inte använda vare sig vaselin eller våld den här gången, det gick ändå! Hade till o med problem att få den att sitta på plats (nåja, jag får skylla det senare på Anders då han inte snörde åt korsetten tillräckligt hårt ;)) Det var lite lycka i det. Att se denna fina klänning på, få känna mig lite vacker och inse att den faktiskt döljer det mesta av min putande mage! Kanon. Då var den ångesten borta. En mindre med andra ord.. å andra sidan är det fortfarande två månader kvar och mycket kan hända på två månader.. men har jag lyckats lägga på mig fem kilo sen sist jag provade den o ändå kommer i med lite marginal borde jag ju klara mig till juli.. åtminstone..

Nästa vecka skall elektroderna bort. Ångest över det med. Hur skall jag klara mig resten av sommaren UTAN denna lilla manick? Nog för att den inte utfört mirakel, i alla fall inte i den bemärkelse som sjukvården kallar mirakel.. men den har gett mig tillbaks en funktion jag saknat under många långa år och bara det är ett mirakel i sig. Smärtorna och svullnaden får bli nästa problem att ta itu med. First things first...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar