Tog längre än väntat - att få tillbaks min normala värkande mage vill säga. Förmiddagen gick förvånansvärt smärtfritt. Kom mig till och med iväg o handlade UTAN mediciner o dylikt redan vid elva. Kände mig nästan lite hög på mig själv. Fick klämt ur mig lite kladdigt skit också bara en sån sak. Ok, jag fick ta till en resulax efter frukost det fick jag, men den stannade inte kvar och i min värld är det ett smärre mirakel.
Dock är det väl så att allt är relativt. Underbart är kort? Även om kort idag var förhållandevis länge. I min värld i alla fall. Man vänjer sig liksom vid den situation man har. På nåt skumt sätt. Man vänjer sig vid nån form av "icke existens" och kallar den vardag? Man vänjer sig vid sina sjuka rutiner och kallara dem normala.. eller nej, inte normala men normala i den bemärkelsen att de blir ens vardag. Vardagen är ju den vi normalt jämför med. Vår egen vardag. Det är den som utgör större delen av veckan. Tyvärr.
Efter lunch tog jag en promenix. Vovvarna vill ju inte gå nån längre sträcka i värmen. Förstår dem. Det är inte bara varmt det finns liksom ingen luft och den luft som finns känns äckligt oren! Fuktigt o klibbig..
Under promenaden smällde det till rejält och sen dess har det gått utför. Åt ett äpple nyss, vilket jag inte skulle gjort när magen redan ballat ur. Blev inte direkt bättre. Vad gör jag då? Stoppar i mig lite choklad också.. kanon.. men man ska leva också? Eller är det tröstäta jag gör? Jag vet i fan. Gott smakade det och ont har jag.
Jag hoppas det ger sig lite, lovat sambon vi ska ut o springa en sväng ikväll eftersom jag varit mer eller mindre orörligt tre veckor fram till nu.. men för tillfället känns det inte vidare motiverat. Buken värker och den där enorma tröttheten ger sig väl tillkänna igen.. sns sns wherever you are.. seek me here I won't be far..
Dock är det väl så att allt är relativt. Underbart är kort? Även om kort idag var förhållandevis länge. I min värld i alla fall. Man vänjer sig liksom vid den situation man har. På nåt skumt sätt. Man vänjer sig vid nån form av "icke existens" och kallar den vardag? Man vänjer sig vid sina sjuka rutiner och kallara dem normala.. eller nej, inte normala men normala i den bemärkelsen att de blir ens vardag. Vardagen är ju den vi normalt jämför med. Vår egen vardag. Det är den som utgör större delen av veckan. Tyvärr.
Efter lunch tog jag en promenix. Vovvarna vill ju inte gå nån längre sträcka i värmen. Förstår dem. Det är inte bara varmt det finns liksom ingen luft och den luft som finns känns äckligt oren! Fuktigt o klibbig..
Under promenaden smällde det till rejält och sen dess har det gått utför. Åt ett äpple nyss, vilket jag inte skulle gjort när magen redan ballat ur. Blev inte direkt bättre. Vad gör jag då? Stoppar i mig lite choklad också.. kanon.. men man ska leva också? Eller är det tröstäta jag gör? Jag vet i fan. Gott smakade det och ont har jag.
Jag hoppas det ger sig lite, lovat sambon vi ska ut o springa en sväng ikväll eftersom jag varit mer eller mindre orörligt tre veckor fram till nu.. men för tillfället känns det inte vidare motiverat. Buken värker och den där enorma tröttheten ger sig väl tillkänna igen.. sns sns wherever you are.. seek me here I won't be far..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar