En sorgsen dag..

Idag är lite av en sorgsen dag för min del. Resten av familjen också kan jag tänka mig. 4 år sedan min kära pappa lämnade oss och livet på den här jorden. Jag fattar inte vart tiden tar vägen och jag förstår inte hur fort det gick. Ett sår som fortfarande inte läkt, men som blivit lättare att leva med. Ena veckan var han med mig och mamma i Thailand, två månader senare fanns han inte mer.

Jag minns den där dagen som om den vore igår. Eller tja, kvällen före, natten och morgonen då det där hemska samtalet kom. Jag hade redan på känn vad det rörde sig om. Min bror talade om för mig att pappa inte fanns mer. Mamma hade inte klarat av att ringa mig.  Fy fan, vill aldrig uppleva något sådan igen. Har aldrig mått så jävla dåligt förr. Dagen innan dess åt vi räkor med mamma. På vår lilla gräsplätt utanför vår etta på Kopper. Mamma hade besökt pappa och tyckt att han verkade så konstig.. han "ville hem". Hade packat väskor o satt på sig kläder.. pappa som knappt kunde ta sig ur sängen sista veckan. Jag fick bära honom! Han hade frågat efter oss, mig och min bror. Men när mamma frågade sköterskorna om det var nåt fel svarade de lika nonchigt som tidigare att det var det inte. Jag kan inte riktigt förlåta dem, för dagen före hade jag o min make varit nere o hälsat på och reagerat på samma sätt. Jag bad sköterskorna kolla till honom och de dumförklarade mig mer eller mindre. Två dagar senare fanns han inte och vi fick inte ens chansen att sitta där vid hans sida när han bestämde sig för att hans tid hos oss var slut.

Den där dagen minns jag också väldigt klart. Allt annat, dagarna före o efter det har försvunnit som i en dimma. Jag antar att det är nåt slags kroppsligt försvar för att kunna hantera sorgen? Jag fick ju aldrig några svar.. på alla de frågor jag hade. All denna ovisshet.

Hur som helst. Min pappa blev inte 65 år. Han fick inte uppleva sina barnbarn och han var djupt saknad på vårt bröllop i somras. Han levde inte för att vara med när jag fyllde trettio, han missade min brors tjugofemårsdag. Om det finns en mening med allt kan man undra vad meningen med det här var?

Skall ner och sätta blommor på hans grav idag. Ser inte fram emot det. Att besöka hans grav river upp såren mer än något annat. I början var det en trygghet för mig att besöka den. Idag känns det mest väldigt, väldigt jobbigt. Att se hans namn på den där stenen, det gör allt så definitivt.