Ja, det var ju just det. Upp som en sol och ned som en pannkaka- fast i det här fallet tvärtom? Efter att ha legat pall sedan i torsdags kväll har jag (i alla fall i min egen mening) kommit på benen rätt snabbt. Kanske lite FÖR snabbt?
Tog en promenad med make, vovvar o bebis i det underbara höstvädret idag och gud så skönt det var att komma ut! För att inte tro på Gud använder jag hans namn ganska mycket eller hur. Spännande.
I alla fall. Det var underbart med lite frisk luft. Kräkångorna liksom försvann, även om jag duschat bort dem för länge sen. Eller tja, det första jag gjorde imorse. Fy fan vad jag såg ut! O stank. Hua. Stackars familj som fått dras med mig. Ras, det var vad jag var det.
Men.. jag var nog lite för snabb med att komma på fötter som sagt. Det blev lite bakslag. En promenad på en o en halv timme var lite mer än vad jag mäktade med idag upptäckte jag. Helt kallsvettig o febrig när vi kommit halvvägs och jag fick kämpa mig uppför backarna med barnvagnen. Inte helt optimalt kanske. Men vad gör man när man går fel liksom.. maken brukar ha koll, men det verkar som hans inbyggda GPS tagit semester idag. Vi kom fel hela två gånger och hur ofta händer det? I min värld - väldigt ofta! När maken är med - väldigt sällan! Han är kompassen itself om man säger så. Inte jag. Jag har lokalsinne som en... kråka? Eller tja, det var väl rätt förnedrande att dumförklara kråkorna sådär, jag antar att deras lokalsinne är bra mycket bättre än mitt. Som Ett kylskåp då? De kan i alla fall inte ha något vidare lokalsinne.
Magen då. Ja, den lever. Den känns. Den molvärker - MEN den står fanimej tokstill. Inget händer. Huuuu... det här är min stora fasa. När det värker och mina knep inte funkar. Det har varit såhär tidigare när jag varit magsjuk. Magen går liksom i ide. Den reagerar inte på något. Har tryckt i mig både bebisbakterier och mina egna Healthy Trinity och hoppas att något skall hända. Något mirakulöst. Om sisådär en tio minuter eller nåt.. vi får väl se. Så länge det finns liv...
Tog en promenad med make, vovvar o bebis i det underbara höstvädret idag och gud så skönt det var att komma ut! För att inte tro på Gud använder jag hans namn ganska mycket eller hur. Spännande.
I alla fall. Det var underbart med lite frisk luft. Kräkångorna liksom försvann, även om jag duschat bort dem för länge sen. Eller tja, det första jag gjorde imorse. Fy fan vad jag såg ut! O stank. Hua. Stackars familj som fått dras med mig. Ras, det var vad jag var det.
Men.. jag var nog lite för snabb med att komma på fötter som sagt. Det blev lite bakslag. En promenad på en o en halv timme var lite mer än vad jag mäktade med idag upptäckte jag. Helt kallsvettig o febrig när vi kommit halvvägs och jag fick kämpa mig uppför backarna med barnvagnen. Inte helt optimalt kanske. Men vad gör man när man går fel liksom.. maken brukar ha koll, men det verkar som hans inbyggda GPS tagit semester idag. Vi kom fel hela två gånger och hur ofta händer det? I min värld - väldigt ofta! När maken är med - väldigt sällan! Han är kompassen itself om man säger så. Inte jag. Jag har lokalsinne som en... kråka? Eller tja, det var väl rätt förnedrande att dumförklara kråkorna sådär, jag antar att deras lokalsinne är bra mycket bättre än mitt. Som Ett kylskåp då? De kan i alla fall inte ha något vidare lokalsinne.
Magen då. Ja, den lever. Den känns. Den molvärker - MEN den står fanimej tokstill. Inget händer. Huuuu... det här är min stora fasa. När det värker och mina knep inte funkar. Det har varit såhär tidigare när jag varit magsjuk. Magen går liksom i ide. Den reagerar inte på något. Har tryckt i mig både bebisbakterier och mina egna Healthy Trinity och hoppas att något skall hända. Något mirakulöst. Om sisådär en tio minuter eller nåt.. vi får väl se. Så länge det finns liv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar