Min lilla.. jag säger bara det. Min lilla! Matstrejken fortsätter. Tar smått knäcken på mig. Det här med mat.. det kan vara så fruktansvärt laddat. Jises. Jag önskar att det bara rullade på. Att hon bara gapade och åt. Som Lukas ungefär. Dessvärre är hon mer lik Tuffe på den fronten. Ja, jag pratar återigen om våra hundar. De har delat med sig av "allt de kan" och lite till. Med betoning på "lite till". Urgh.
Lukas äter allt han kommer över. Ja, allt! Ok, vissa saker ratar han (riskorn exempelvis, de är liksom inte värda att lägga energin på) men det är inte mycket som går hans glupska käft förbi. Tuffe däremot får man truga med, muta, steka, tillaga .. använda sin fantasi så gott det bara går för att få honom att ens bli intresserad av att äta. Eller lukta på maten. Olivia fungerar likadant. Hon kan börja stoppa i sig något för att sedan tvärt sluta. Pannkakor, som kan funka jättebra en dag, kastar hon på golvet nästa dag. Det går liksom inte att se ett mönster. Jo, hon vill äta själv. Men hon får inte i sig tillräckligt på det viset. En makaron eller tre kan man liksom inte överleva på. Försöker inte stressa upp mig men det är faktiskt lättare sagt än gjort. Berikar maten med smör, grädde, fan och hans moster. Allt för att den lilla mat hon faktiskt får i sig skall innehålla så mycket energi som möjligt. Lite samma taktik som min mamma körde med mig. Ja, jag vet. Hon bär ju på mina gener och jag var väl inte ett jättelätt barn jag heller. Tvärtom om jag får tro min kära mor ;-)
Jag får tillbaks. Det är helt klart så. Jag får tillbaks det jag själv utsatt min mamma för en gång i tiden. Tiofalt. I alla fall känns det så. Jag var förmodligen tusen resor värre.
Förutom matstrejken är det denna sömnbrist.. alltså, hon sover inte mer än ca fyrtiofem minuter i sträck innan hon vaknar och gråter. Ibland kan det hålla lite längre när djupsömnen väl infunnit sig, men ibland (ofta) är det som om att den aldrig kommer. Som om att hon hela tiden väcker sig själv. Sover oroligt. Rör sig mycket. Gråter emellanåt. Det skär i mammahjärtat! Kan det vara allergi? Har hon ont någonstans? Mardrömmar? Det är väl inte magen.. ? Alla dessa frågor. All denna oro.
O min egen mage på det. Den mår inte bättre precis. Stress sätter sig på alla magar på något vis. Har man redan en usel tarm blir den inte direkt bättre. Min är inget undantag. Fy. Idag är en sån dag. Tarmen vill inte vara med. Värker på sitt "normala" vis och värker på ett "onormalt" vis. Det räcker så gott med en av dem.
Lukas äter allt han kommer över. Ja, allt! Ok, vissa saker ratar han (riskorn exempelvis, de är liksom inte värda att lägga energin på) men det är inte mycket som går hans glupska käft förbi. Tuffe däremot får man truga med, muta, steka, tillaga .. använda sin fantasi så gott det bara går för att få honom att ens bli intresserad av att äta. Eller lukta på maten. Olivia fungerar likadant. Hon kan börja stoppa i sig något för att sedan tvärt sluta. Pannkakor, som kan funka jättebra en dag, kastar hon på golvet nästa dag. Det går liksom inte att se ett mönster. Jo, hon vill äta själv. Men hon får inte i sig tillräckligt på det viset. En makaron eller tre kan man liksom inte överleva på. Försöker inte stressa upp mig men det är faktiskt lättare sagt än gjort. Berikar maten med smör, grädde, fan och hans moster. Allt för att den lilla mat hon faktiskt får i sig skall innehålla så mycket energi som möjligt. Lite samma taktik som min mamma körde med mig. Ja, jag vet. Hon bär ju på mina gener och jag var väl inte ett jättelätt barn jag heller. Tvärtom om jag får tro min kära mor ;-)
Jag får tillbaks. Det är helt klart så. Jag får tillbaks det jag själv utsatt min mamma för en gång i tiden. Tiofalt. I alla fall känns det så. Jag var förmodligen tusen resor värre.
Förutom matstrejken är det denna sömnbrist.. alltså, hon sover inte mer än ca fyrtiofem minuter i sträck innan hon vaknar och gråter. Ibland kan det hålla lite längre när djupsömnen väl infunnit sig, men ibland (ofta) är det som om att den aldrig kommer. Som om att hon hela tiden väcker sig själv. Sover oroligt. Rör sig mycket. Gråter emellanåt. Det skär i mammahjärtat! Kan det vara allergi? Har hon ont någonstans? Mardrömmar? Det är väl inte magen.. ? Alla dessa frågor. All denna oro.
O min egen mage på det. Den mår inte bättre precis. Stress sätter sig på alla magar på något vis. Har man redan en usel tarm blir den inte direkt bättre. Min är inget undantag. Fy. Idag är en sån dag. Tarmen vill inte vara med. Värker på sitt "normala" vis och värker på ett "onormalt" vis. Det räcker så gott med en av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar