Min mamma, som jag skrivit om så många gånger förr, hjälper mig otroligt mycket när det krisar och jag mår som sämst. Det är när man inte har tillgång till hennes hjälp som man faktiskt förstår hur mycket den är värd. Ok, man inser det annars också men det är då man VERKLIGEN inser hur förbaskat mycket hon faktiskt gör. Genom att bara finnas där och ge en hjälpande hand när det behövs. Det behövs ju ganska ofta om man säger så. När kroppen inte funkar som den ska är det lätt att det mesta haltar.
Idag är en sån dag. Men mamma finns inte att tillgå. Resulat? Feber, frossa, magkramper. Trött som ett svin och tja.. en liten som bestämt sig för att inte vara på humör idag. Vovvar som bestämt sig för att göra henne sällskap. Väder som bestämt att vi inte ska vara ute idag. Make som jobbar hemifrån och försöker rycka in då det är riktigt kris, men jag har ju försökt att lösa det mesta själv. Det känns nu. Väldigt väl. Det finns en anledning till att jag går hemma. Det är ingen dans på rosor. Jag försöker ibland inbilla mig att jag nog snart mår lite bättre, eller framför allt tror jag att jag är nästan bra de dagar jag faktiskt mår lite bättre (vi pratar timmar nu). Så kommer verkligheten ikapp och jag inser att det kommer dröja för mig. Jag är inte bra idag heller. Men den dagen kommer. Det ska jag se till. På något sätt. Även om jag inte blir helt bra så måste det ju för fasiken finnas något som gör att jag kan må lite bättre. Det ska ju inte behöva vara såhär?
Men... om jag ska försöka att se det positiva så gör vi ju det bästa vi kan av situationen och vi fångar varje tillfälle vi har. Vi firar det vi kan fira med råge och vi njuter av de stunder vi faktiskt kan ha roligt ihop och leva ett liv som kanske för en kort sekund är precis som vilka andra som helst :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar