Det blev egentligen inte så sent igår. Vi var hemma vid tolv. För oss kändes det ändå som klockan var mitt i natten. Det var hon väl i och för sig också, men jag menar mitt i natten som efter tolv. Sällan man pallar med att vara uppe så länge nuför tiden. Orken finns liksom inte.. det var länge sen den gjorde det. Men å andra sidan, vad tjänar det till att sitta uppe halva natten o känna sig halvdöd dagen efter? Inte mycket.
Nu känner jag mig i och för sig lite halvdan ändå. I magen o i kroppen för övrigt. Den behöver (dessvärre) sina fasta rutiner och minsta lilla avvik sätter sina spår. Det går inte att komma ifrån. Hur mycket jag än vill och försöker. Det finns där. De kroppsliga begränsningarna. De är rätt rejäla. Men jag tycker ändå att jag klarat mig bra den här veckan - med tanke på hur lite jag faktiskt ägnat åt att försöka ta hand om mig själv.
Magen har mått bra av skidåkning och dans. Men den mår inte bra av att jag låter bli att ta hand om den efter. Den mår inte bra av sena kvällar med mycket mat och inte för mycket dricka heller. Ibland får man offra sig för den goda sakens skull, men det sätter sina spår och de sitter i ett tag. Då undrar man om det var värt det? För kroppens skull, svar nej. För den sociala och trevliga bitens skulle och "stundens hetta", svar ja. Det var en mycket trevlig kväll igår och vi hade en urmysig skidtur, även om skidorna och svanskotan inte riktigt var på min sida. Man kan inte lyckas med allt. Men man kan alltid försöka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar