Jag känner att det är precis så jag låter. Som en gammal grammofonskiva som hakat upp sig. Fastnat på ett spår och inte kommer vidare. Gnällig. Irreterande. Men däremellan förhoppningsvis till någon nytta. Självkänslan på topp? Not.
Var en trevlig kväll hos mamma igår. Men usch så trött jag var. O aj så on i magen. Bubbel, jäs, putter.. det ville inte ge sig. Då ska jag väl också tillägga att den var rätt ok när vi åkte hemifrån, när jag hade tagit hand om den på eftermiddagen. Ok enligt mina mått mätt. Bubblig o jobbig o obehaglig men inte outhärdlig. Allt är relativt. Dessvärre höll inte lyckan speciellt länge. Den sprack redan på vägen till bilen då magen spände ut rejält. Fortsatte i samma bana. Väl hos mamma (tog ca femton minuter?!) var den rejält jobbig. Toagolvet direkt med andra ord. Olidligt varmt var där också. Kände hur skinnet spände överallt. Mamma har inte fattat det där me att det är trevligt att andas frisk, klar lite kyligare luft. Men jag vet ju också att vi gnällt när det varit kallt nere o hon månar om oss, mamma. Vill att vi ska må bra. Hon hänger inte alltid med i mina förtidag klimakteriesvängar, vilket är helt o fullt förståeligt - det gör jag inte ens själv. Ena stunden kallfrossa nästa studen dryper svetten. Känns det som i alla fall. Hormonstinn kan man kalla det. Igår var inget undantag.
Maten hann inte landa i magen förrän det slog till än värre. Dassgolvet igen med andra ord. Så höll det på hela kvällen. Mat, toagolv, mat hallgolv, mat.. jag tror det framgår ganska tydligt vad jag menar och hur det kändes. Kanske inte hur det kändes, det är svårt att veta om man aldrig haft de här problemen men ändå. Jag beskriver så gott jag kan.
Sprängfull i magen o me dundrande skallebank gick jag så o la mig vid tio. Tio. Jag är en pensionär! I förtid. Jag är verkligen DÖDSTRÖTT vid tio. Jises jag är trött redan vid två.. Ung o viril? Knappast, bäst före passerade nog för länge sen för min del.
Sov kasst gjorde jag också. För varmt. Återigen, vart fanns luften? Magen spände, bråkade, jävlades. Frukosten var en pina att få ner men den gick ner i alla fall. Med lite våld funkar allt. Sen var det dags att ta sig hem. Hit. Anders fick köra mig. Han skulle ju iväg o åka skidor. Utnyttja dagen lite bättre än jag med andra ord. Ångesttrampar, ångeststädar. Trycker ner lite mer mat i magen - o lite choklad. Man ska ha nåt för humöret också. Antideppressivt? :)
Fick mig i alla fall en härlig promenad mitt på dagen med min underbara mamma o mina två urgulliga (om än emellanåt odrägliga ;)) små vovvar. Fantastiskt klar luft att andas o härligt soligt var det ute. Broddarna på och högsta fokus på att hålla oss på benen. Det var det värt. En otroligt skön promenad. Med otroligt bra sällskap. Mamma är min bästa vän men också min största kritiker. I like.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar