Jag trodde, nä jag var näst intill övertygad, om att jag skulle fixa det här med operationen. Hade jag inte varit det och hade jag inte trott det hade jag väl aldrig begett mig av till Stockholm med min sambo. Inte fan hade jag ordnat med hundvakt och fått min mamma att ta ledigt från jobbet för att passa dem medan vi var på sjukan.. inte hade jag låtit min sambo ta ledigt från sitt jobb för att kunna vara med och stötta mig (men tack gud för att han gjorde det! Jag tror inte ens på gud.. bara en sån sak..)
Jag har till och med gått med i ILCO, kontaktat Stomiterapeuter här hemma, jag har beställt produkter, info material, stomitillbehör.. allt för att vara förberedd och garderad för vad som komma skall.. hade packat väskan för nästan två veckor, bokat anhöringrum till min sambo, bullat upp bilen med kuddar, täcken och god knows what... för att klara den femtio mil långa resan hem efter operationen.
Det verkade inte spela någon roll.. allt gick åt skogen. Jag vet egentligen inte hur. En väldigt lång och smärtsam dag fick väldigt snabbt ett ännu snabbare avslut. En massa ångest resulterade i att operationen ställdes in inom loppet av några få minuter.. hur det blev så försöker jag fortfarande förstå...
Det började redan när vi kom dit i onsdags klockan elva. Vi fick träffa ett par rara sköterskor, blev inskrivna (eller jag blev) och fick ett samtal med dem som varade i ca en timme.. en timme var väl ungefär en halvtimme för mycket för att det skulle vara ok enl praxis, men det var vad jag behövde. Jag hade hoppats få svar på mina många frågor, och visst fick jag svar på en del - men de flesta förblev obesvarade och ännu fler tillkom då sköterskorna ställde frågor till mig som jag inte själv kunde svara på. Jag förstod ganska snabbt att jag borde haft svaren på de flesta av dem. Jag saknade dem eftersom jag inte fått den information jag uppenbarligen skulle haft för länge sedan... det forsatte på samma sätt hela dagen.. missade stomiterapeuterna som skulle tagit hand om mig vid halv tolv eftersom det första samtalet drog ut på tiden.. blev visad till mitt rum (som var svinkallt men relativt fräscht och hade egen platt tv.. jag skulle få dela toa med en gammal tant men det var helt ok jag fick ju eget rum.. bara en sån sak, det var mer än jag hade räknat med.. Anders skulle dessutom få komma o gå som han ville, man skulle kunna tro att jag var döende ;)) hur som helst.. fick ta lite prover, prata lite mer och sedan en lång väntan innan möte med narkosläkaren.. där var ännu längre väntan och sedan sprack allt. Hon ställde massa frågor jag inte kunde besvara och upptäckte ganska snabbt att jag höll på att tuppa av (precis som jag gjorde inne hos sköterskorna tidigare under dagen..) och började ställa lite forskande frågor och påståenden.. kunde inte svara på några vilket fick henne att fundera antar jag.. hon började undra om jag verkligen var mogen mentalt för att fixa en sån här stor operation med alla risker den faktiskt innebar.. om jag inte skulle gå hem och fundera och be att få skjuta på operationen någon vecka eller två.. det fanns de möjligheterna sa hon.. att man ibland känner att man är tvungen att göra något när man får chansen fast man själv inte egentligen känner att man är med på noterna.. att det blir mer som ett övergrepp man känner sig tvungen att göra än som något man faktiskt tror själv på och som man tror man klarar av.. att vissa läkare jobbat för länge och inte ser personerna bakom åkommorna eller vad de går igenom.. att de personerna helt enkelt tappat greppet.. att allt inom vården handlar om tidspress, att vissa saker sker för snabbt osv.. jag ballade ur totalt. Det bara sprack. Allt .Panik och dödsångest som hette duga. Tvivlade på allt och mest av allt på mig själv.
Hon ringde min kirurg. Den ansvariga så att säga. Sa till henne att jag behövde prata med henne, att jag hade frågor som behövde få svar och att jag funderade på att faktiskt ställa in operationen. När hon sagt det frågade hon mig om det var ok att hon hade sagt så.. då var fröet redan sått och skadan redan skedd. Men hon såg hur jag mådde och hade förmodligen en bra anledning att tvivla på min styrka. De som klarar såna här operationer, förklarade hon, är personer som är bestämt beslutna att detta är rätt, att de är medvetna om konsekvenserna, biverkningarna och allt annat de måste gå igenom men ändå är fast beslutna att de klarar det här för att de helt enkelt inte fixar att ha det som de har det nu.. o är beredda att ta konsekvenserna för att förhoppningsvis bli bättre efter.. hon sa att jag ev blir knäckt om jag redan är knäckt innan, att resan kan bli tusen gånger värre när jag inte är övertygad om att jag faktiskt vill och kan fixa det här. Att jag borde ta mig en funderare innan jag går med på det här.. som sagt.. panikångest. Fick gå upp på rummet och vänta - igen .En väntan som blev outhärdlig. Tiden gick..och gick.. och ångesten blev bara värre och värre.. ingen kom för att kolla hur det var. Tillslut gick Anders ut och frågade dem. Det enda svar han fick var att de skulle komma. Visst.. Han talade om för dem hur illa det var.. men inte mycket hände för det.. kuratorer? Vi var för fan på ett sjukhus.. när kirurgen tillslut kom var det inte mycket diskussion.. hon såg vilket skick jag befann mig i och var inte vidare intresserad av att ta reda på varför eller vad som hade hänt. Konstaterade mest att vi skulle stryka operationen eftersom jag mådde som jag mådde. Frågade inte om vi skulle prata mer när jag lugnat mig, att jag skulle prata med någon eller undrade om vi skulle skjuta på den tills vidare .Bara att vi stryker den och att vi eventuellt satsar på den andra efter ett nytt möte i januari.. att jag ska försöka lägga på mig så mycket jag kan innan dess för att få mer stödvävnad i buken så den operationen håller.. att förutsättningarna ev blir sämre.. men inget om min förstorade (toxiska) tjocktarm..
Lämnade stockholm i panik. Mår sämre än innan.. vet inte varken ut eller in, förutom att jag inte fick de svar jag så väl behövde, att jag ältat detta in och ut sedan den minut vi lämnade sjukan, att jag önskar att de frågat mig vad som fått mig att må som jag mådde, men intresset verkade inte finnas.. jag åkte inte till Stockholm utan mål. Men jag kom hem som ett vrak. Värre än jag var innan. Jag vet inte vad det säger om mig, men panik rår jag inte över och min sjukhusrädsla är uppenbarligen värre än jag nånsin kunnat tro. Jag trodde dock det fanns folk att hjälpa till med sånt. Tydligen överskattade jag den biten också.. jag vet inte vad jag ska tro och jag vet inte vad som komma skall. Jag känner mig bara överkörd, ledsen, deprimerad.. jag vet inte vad.. mitt rum står kvar, idag hade jag vart opererad och påväg mot en bättre vardag - om operationen lyckats vill säga.. men samtidigt saknade jag de svaren jag behövde för att kunna fatta rätt beslut.. jag behövde prata men jag fick inte tillfälle att göra det. Att lägga sig på operationsbordet är ett stort beslut, som jag trodde att jag hade tagit.. men när fakta uppkommer som man tidigare inte haft en aning om, när man ska basera beslut på fakta som man inte vet något om.. då blir beslutet så oerhört mycket större än man faktiskt klarar av...
Fö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar