Gårdagen (liksom många andra dagar på sistone) blev inte direkt som jag kanske hade tänkt mig. Mamma mådde i det stora hela något lite bättre, vilket självfallet var positivt. Eftersom jag skulle till MVC här i närheten klockan två beslutade hon att hon skulle försöka komma och hjälpa mig med Olivia under tiden eftersom min gubbe jobbade hemma och kunde rycka in ifall något skulle gå snett (sämre mående mao). Skulle även passa på att fixa en julklapp åt henne i leksaksaffären och so far so good.. kom till MVC en stund före utsatt tid (jag är väl inte direkt känd för att vara sent ute ;-)) och satt där och sölade ett tag innan BM kom in och hämtade mig. Blodtrycket lågt som vanligt, men som sagt det hör ju mer till regel än undantag.
Däremot reagerade hon lite konsitgt när hon skulle lyssna på bebis hjärtljud. Det har aldrig varit några problems förr och hennes min fick mig att inse att något inte var riktigt som det kanske skulle. Jag frågade och hon svarade undvikande. Ville ha mig att vända och vrida på mig. Hörde väl själv att det lät lite långsammare än tidigare besök och här började jag självfallet nojja upp mig. Hon frågade om jag känt mkt sparkar eller röselser under förmiddagen, vilket jag hade och även då på britsen hoppade magen för fullt. Det var bra sa hon. Vi skulle sätta oss och prata lite så skulle hon lyssna igen. Kunde dock inte riktigt fokusera där eftersom jag insåg att hon var lite orolig själv.
Efter samtal om ditt och datt testade hon återigen med den där mojjen som registrerar hjärtljuden. Först lite högre som de brukar vara och sedan samma låga igen . Då började hon fråga om hur jag hade det hemma idag, om jag kunde ta mig till sjukhuset och så vidare. Ja, jag ska ju dit på torsdag sa jag.. "nej, inte torsdag. Idag" sa hon då. IDAG?! Nu? Jajemän. Hon ringde förlossningen och bokade in oss, skrev ut mina sista papper osv... snacka om panik. HOn ville att vi skulle kontrollera eftersom hon tyckte att bebs hjärtljud var lite låga, något de aldrig varit tidigare.
USCH vilken känsla. Panik. Gråt. Fick ringt hem och förvarnat både mamma och maken som snabbt ringde in min bror (tack o lov att han kunde komma så snabbt!) för att hjälpa till med Olivia därhemma när vi satte oss i bilen till NÄL. Fick komma in på ctg efter bara ett par minuters väntan och låg där en sisådär fyrtio minuter. Något som kändes som en evighet. Noterade att hjärtljuden även här stundvis var nere vid 110 för att sedan rusa iväg till runt 130-150 igen. Efter koll av kurvan sa BM att det såg bra ut. Att bebis var aktiv och verkade trivas. Kontroll med läkare som även hon sa att det var bra och att vi kunde åka hem utan UL.
Här kom dock min egen tveksamhet in... hade de missat något? Mådde bebis verkligen ok? Sparkade han som han brukar? Hörde gubben hjärtljuden genom magen på mig på samma sätt som han brukar.. all denna nojja. Kunde inte sova inatt. Låg och väntade på att bebis skulle kicka. Låg och försökte tänka klart men allt blev bara blurr. Usch, oro. Hela dagen har varit densamma. Förmodligen inbillar jag mig bara eftersom jag nu har ännu en sak att oroa mig för. Ringde förlossningen och de kollade återigen kurvan från igår och en ny BM konstaterade att den såg jättefin ut... ändå kan jag inte släppa oron och känslan över att nu måste jag vara på min vakt. En känsla jag faktiskt inte haft tidigare på det planet. Det krävs inte mycket för att ekorrhjulet ska stanna upp. Det där som liksom bara snurrar på, dag ut och dag in. Så händer något och PANG. Tillvaron ändras.
Däremot reagerade hon lite konsitgt när hon skulle lyssna på bebis hjärtljud. Det har aldrig varit några problems förr och hennes min fick mig att inse att något inte var riktigt som det kanske skulle. Jag frågade och hon svarade undvikande. Ville ha mig att vända och vrida på mig. Hörde väl själv att det lät lite långsammare än tidigare besök och här började jag självfallet nojja upp mig. Hon frågade om jag känt mkt sparkar eller röselser under förmiddagen, vilket jag hade och även då på britsen hoppade magen för fullt. Det var bra sa hon. Vi skulle sätta oss och prata lite så skulle hon lyssna igen. Kunde dock inte riktigt fokusera där eftersom jag insåg att hon var lite orolig själv.
Efter samtal om ditt och datt testade hon återigen med den där mojjen som registrerar hjärtljuden. Först lite högre som de brukar vara och sedan samma låga igen . Då började hon fråga om hur jag hade det hemma idag, om jag kunde ta mig till sjukhuset och så vidare. Ja, jag ska ju dit på torsdag sa jag.. "nej, inte torsdag. Idag" sa hon då. IDAG?! Nu? Jajemän. Hon ringde förlossningen och bokade in oss, skrev ut mina sista papper osv... snacka om panik. HOn ville att vi skulle kontrollera eftersom hon tyckte att bebs hjärtljud var lite låga, något de aldrig varit tidigare.
USCH vilken känsla. Panik. Gråt. Fick ringt hem och förvarnat både mamma och maken som snabbt ringde in min bror (tack o lov att han kunde komma så snabbt!) för att hjälpa till med Olivia därhemma när vi satte oss i bilen till NÄL. Fick komma in på ctg efter bara ett par minuters väntan och låg där en sisådär fyrtio minuter. Något som kändes som en evighet. Noterade att hjärtljuden även här stundvis var nere vid 110 för att sedan rusa iväg till runt 130-150 igen. Efter koll av kurvan sa BM att det såg bra ut. Att bebis var aktiv och verkade trivas. Kontroll med läkare som även hon sa att det var bra och att vi kunde åka hem utan UL.
Här kom dock min egen tveksamhet in... hade de missat något? Mådde bebis verkligen ok? Sparkade han som han brukar? Hörde gubben hjärtljuden genom magen på mig på samma sätt som han brukar.. all denna nojja. Kunde inte sova inatt. Låg och väntade på att bebis skulle kicka. Låg och försökte tänka klart men allt blev bara blurr. Usch, oro. Hela dagen har varit densamma. Förmodligen inbillar jag mig bara eftersom jag nu har ännu en sak att oroa mig för. Ringde förlossningen och de kollade återigen kurvan från igår och en ny BM konstaterade att den såg jättefin ut... ändå kan jag inte släppa oron och känslan över att nu måste jag vara på min vakt. En känsla jag faktiskt inte haft tidigare på det planet. Det krävs inte mycket för att ekorrhjulet ska stanna upp. Det där som liksom bara snurrar på, dag ut och dag in. Så händer något och PANG. Tillvaron ändras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar