Ja, barnsteg i rätt riktning får vi väl kalla det. Min mamma har mått något bättre de senaste dagarna. Bättre i form av betydligt mindre besvär från hjärta och bröst och något mindre yrsel på det.
Om man skulle jämföra med när hon var frisk, innan allt det här eländet satte igång och framförallt innan hon åkte in på sjukan, så hade man kanske tyckt något helt annorlunda. Att hon knappt tar sig runt en promenad och att hon blir yr av minsta lilla är inte direkt ett friskhetstecken. MEN om man jämför med hur det var för bara ett par veckor sedan - mindre än så, en sisådär fem dagar sen DÅ kan man se skillnaden och de små stegen framåt. De där som jag väntat på senaste månaden men som liksom aldrig kommit. Nu hoppas jag INNERLIGT på att det fortsätter på rätt håll, att det inte stannar upp eller kommer fler bakslag. Jag är i och för sig beredd på bakslag - så länge de följs av fler steg framåt - men några större bakslag får det bara inte lov att bli... det är en jäkla skillnad att prata med en mamma som har energi i rösten jämfört med den mamma jag pratat med den senaste månaden. Som liksom på sätt och vis tappat gnistan. Den där gnistan kan jag ana igen. Även om den är långt ifrån vad den brukar vara när min mamma mår bra så börjar jag i alla fall se skymten av den igen och tecknen på att humorn finns där under ytan. DET gillar jag. Det ger mig förhoppningen om att det faktiskt går lite på rätt håll trots allt. Sen förväntar jag mig bakslag som sagt. Det är sällan något sker utan bakslag. Jag hoppas bara de inte blir för kraftiga den här gången. Det har vi haft nog av hela familjen! Inte minst mamma.
<3
Om man skulle jämföra med när hon var frisk, innan allt det här eländet satte igång och framförallt innan hon åkte in på sjukan, så hade man kanske tyckt något helt annorlunda. Att hon knappt tar sig runt en promenad och att hon blir yr av minsta lilla är inte direkt ett friskhetstecken. MEN om man jämför med hur det var för bara ett par veckor sedan - mindre än så, en sisådär fem dagar sen DÅ kan man se skillnaden och de små stegen framåt. De där som jag väntat på senaste månaden men som liksom aldrig kommit. Nu hoppas jag INNERLIGT på att det fortsätter på rätt håll, att det inte stannar upp eller kommer fler bakslag. Jag är i och för sig beredd på bakslag - så länge de följs av fler steg framåt - men några större bakslag får det bara inte lov att bli... det är en jäkla skillnad att prata med en mamma som har energi i rösten jämfört med den mamma jag pratat med den senaste månaden. Som liksom på sätt och vis tappat gnistan. Den där gnistan kan jag ana igen. Även om den är långt ifrån vad den brukar vara när min mamma mår bra så börjar jag i alla fall se skymten av den igen och tecknen på att humorn finns där under ytan. DET gillar jag. Det ger mig förhoppningen om att det faktiskt går lite på rätt håll trots allt. Sen förväntar jag mig bakslag som sagt. Det är sällan något sker utan bakslag. Jag hoppas bara de inte blir för kraftiga den här gången. Det har vi haft nog av hela familjen! Inte minst mamma.
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar