Det börjar bli en (o)vana i den här familjen. Att besöka eller ligga på sjukhus i närheten av julafton eller helgerna däromkring. Förra året var det magsjukan som tog sitt fasta grepp om oss. Vi låg i magsjuka under hela december. Var det inte jag så var det maken och var det inte maken var det min mamma. Därefter Olivia då... som åkte på en rejäl smäll som gjorde att vi tillslut hamnade på barnakuten på Östra. HUuu... svor då att det här eländet skulle vi minsann inte vara med om "nästa år"... näää.. jul blev kanske inte som vi hade tänkt oss. Inte många som ville hälsa på en familj i karantän som ännu inte blivit helt bacilluskfria.
Det här året då. Om något värre än sist. Jo, det är värre. Magsjuka är otäck men går i alla fall över. Det som drabbat oss det här året hör till snäppet betydligt värre eftersom orsaken ännu inte är helt klarlagd och det handlar förstås om min mamma.
Hämtade ju hem henne från den andra sjukhusvisiten i onsdags. Beskeden om vad som väntade varierade från dag till dag och likaså de så kallade diagnoser de gav henne. Ena dagens klarhet blev nästa dags oklarhet. Kul. Inte. Det finns en sak värre än att veta och det är helt klart att inte veta. När man vet har man i alla fall en chans att ta ställning och relatera till problemet. När man inte vet är det oron som tar över och spekulatoiner om vara eller icke vara. Jag avskyr det. Jag tar hellre en rak höger än en sne vänster.
Hur som helst så hittade de inget nytt på EKG:en som de tog och nytt ultraljud av hjärtat var bra. Hon har ett fint hjärta säger de och ändå lider hon så av de här besvären. Mer och mer börjar de väl inse sköldkörtelns roll i det hela men vill inte erkänna vilket jävulskap de ställt till med för henne genom att felaktigt fasa ut hennes levaxin för att sedan behöva återinföra igen i väldigt låg dos. Hennes kropp går liksom på sparlåga... läst igenom alla journaler till och med senaste besöket (som vi inte fick med oss hem urgh... irriterande!) för femtioåtta spänn (att man ska behöva betala för att läsa vad som står skrivet om en själv?!) och har i alla fall fått lite mer klarhet i vad som legat bakom vissa beslut och varför de agerat som de gjort i vissa situationer. Vad jag inte kan förstå är varför de nekat till vissa saker och varför de låtit bli att nämna att mamma ifrågasatt behandlingen flera gånger. Att jag ringt och klagat... allt det där.. det finns inte med någonstans. Lite skrämmande kan jag tycka. Skall inte såna här saker dokumenteras?
Hur som helst. Mamma gjorde benmärgspunktion i onsdags och jag var med för att stötta henne. Jo, det var tanken i alla fall. Läkaren ansåg att det var bra och han tyckte dessutom att jag var påläst (kors i taket) som visste vad jag pratade om och vad de sökte efter... hur som helst.. skenet bedrar.. han kanske trodde jag var en cool brud som inte direkt var så känslig av mig men där hade han fel. Grymt fel. Visst nämnde väl mamma vid något tillfälle att "hon kommer svimma" men det var nog ingen som riktigt trodde på det där...
När de tog fram nålen (eller ja, nål och nål... nål är en underdrift) som de skulle sticka in i mammas höftben började jag känna mig smått illamående. Allt prat om smärtreceptorer och nervpåverkan och tja, allt det där fick världen att börja snurra så smått. Försökte koncentrera mig och andas lugnt. Drack lite vatten... det höll inte. När det började svartna för ögonen insåg jag att jag skulle svimma om jag inte la mig ner så jag sa kort åt läkarna att "jag lägger mig på golvet lite bara för jag håller på att tuppa av.." OJ, vad det tog fart på dem. Jises. Hade bara tänkt att jag skulle lägga mig ner lite tills det slutade snurra, men innan jag visste ordet av hade jag en underläkare som höll benen högt upp i luften på mig och en sisådär fyra sköterskor som förflyttade mig från golvet till en sjuksäng och in i ett annat rum. Där fick jag ligga med höga fötter och en larmklocka. PINSAMT. Det där så kallade stödet som jag skulle utgöra för min mor blev något helt annat. Skapade smärre kaos istället, men förmodligen gjorde jag även de här läkarnas dag. De fick chans att öva på akuta situationer och något gott att skratta åt... för skratta gjorde de när jag piggnade på mig igen... stackars mamma fick dock gneomlida eländet på egen hand och jag skäms fortfarande för att jag inte lyckades hålla mig på benen. Efter hela den här persen blev hon dock utskriven igen. Fler frågor än svar även denna gång kändes det som men det börjar liksom bli en vana det med... en otrevlig sådan.
Det här året då. Om något värre än sist. Jo, det är värre. Magsjuka är otäck men går i alla fall över. Det som drabbat oss det här året hör till snäppet betydligt värre eftersom orsaken ännu inte är helt klarlagd och det handlar förstås om min mamma.
Hämtade ju hem henne från den andra sjukhusvisiten i onsdags. Beskeden om vad som väntade varierade från dag till dag och likaså de så kallade diagnoser de gav henne. Ena dagens klarhet blev nästa dags oklarhet. Kul. Inte. Det finns en sak värre än att veta och det är helt klart att inte veta. När man vet har man i alla fall en chans att ta ställning och relatera till problemet. När man inte vet är det oron som tar över och spekulatoiner om vara eller icke vara. Jag avskyr det. Jag tar hellre en rak höger än en sne vänster.
Hur som helst så hittade de inget nytt på EKG:en som de tog och nytt ultraljud av hjärtat var bra. Hon har ett fint hjärta säger de och ändå lider hon så av de här besvären. Mer och mer börjar de väl inse sköldkörtelns roll i det hela men vill inte erkänna vilket jävulskap de ställt till med för henne genom att felaktigt fasa ut hennes levaxin för att sedan behöva återinföra igen i väldigt låg dos. Hennes kropp går liksom på sparlåga... läst igenom alla journaler till och med senaste besöket (som vi inte fick med oss hem urgh... irriterande!) för femtioåtta spänn (att man ska behöva betala för att läsa vad som står skrivet om en själv?!) och har i alla fall fått lite mer klarhet i vad som legat bakom vissa beslut och varför de agerat som de gjort i vissa situationer. Vad jag inte kan förstå är varför de nekat till vissa saker och varför de låtit bli att nämna att mamma ifrågasatt behandlingen flera gånger. Att jag ringt och klagat... allt det där.. det finns inte med någonstans. Lite skrämmande kan jag tycka. Skall inte såna här saker dokumenteras?
Hur som helst. Mamma gjorde benmärgspunktion i onsdags och jag var med för att stötta henne. Jo, det var tanken i alla fall. Läkaren ansåg att det var bra och han tyckte dessutom att jag var påläst (kors i taket) som visste vad jag pratade om och vad de sökte efter... hur som helst.. skenet bedrar.. han kanske trodde jag var en cool brud som inte direkt var så känslig av mig men där hade han fel. Grymt fel. Visst nämnde väl mamma vid något tillfälle att "hon kommer svimma" men det var nog ingen som riktigt trodde på det där...
När de tog fram nålen (eller ja, nål och nål... nål är en underdrift) som de skulle sticka in i mammas höftben började jag känna mig smått illamående. Allt prat om smärtreceptorer och nervpåverkan och tja, allt det där fick världen att börja snurra så smått. Försökte koncentrera mig och andas lugnt. Drack lite vatten... det höll inte. När det började svartna för ögonen insåg jag att jag skulle svimma om jag inte la mig ner så jag sa kort åt läkarna att "jag lägger mig på golvet lite bara för jag håller på att tuppa av.." OJ, vad det tog fart på dem. Jises. Hade bara tänkt att jag skulle lägga mig ner lite tills det slutade snurra, men innan jag visste ordet av hade jag en underläkare som höll benen högt upp i luften på mig och en sisådär fyra sköterskor som förflyttade mig från golvet till en sjuksäng och in i ett annat rum. Där fick jag ligga med höga fötter och en larmklocka. PINSAMT. Det där så kallade stödet som jag skulle utgöra för min mor blev något helt annat. Skapade smärre kaos istället, men förmodligen gjorde jag även de här läkarnas dag. De fick chans att öva på akuta situationer och något gott att skratta åt... för skratta gjorde de när jag piggnade på mig igen... stackars mamma fick dock gneomlida eländet på egen hand och jag skäms fortfarande för att jag inte lyckades hålla mig på benen. Efter hela den här persen blev hon dock utskriven igen. Fler frågor än svar även denna gång kändes det som men det börjar liksom bli en vana det med... en otrevlig sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar