*Suck* - ja, jag börjar det här inlägget med en djup suck. Det är väl som så att inget varar för evigt och det som verkar lite för bra för att vara sant är oftast just det. För bra för att vara sant. Underbart är allt som oftast väldigt kort och det gäller att ta vara på stunden. Ändå är det så himla lätt att ta de här små stunderna för givna. Tro att de skall vara för evigt. I alla fall längre än några dagar. Att man aldrig lär sig. Att jag aldrig lär mig. Det är så lätt att glömma bort och förtränga.
Nu pratar jag såklart magar igen. Det är lite samma visa som förra gången jag var gravid. Mådde fan direkt före och direkt efter förlossningen. Gaserna från helvetet som orsakar så mycket smärta att det är svårt att beskriva. Själva kejsarsnittet är en enkel match i jämförelse. När de här gaserna gett med sig och tarmen börjat röra sig igen och kommit igång (hemma) följer några dagar av ren och skär lycka. Magen är lugn. Bubblar knappt. Är platt. Som den var en gång i tiden när jag var ung. En gång i tiden jag knappt minns längre. När senast kände jag inte att jag hade en mage liksom? När kunde jag äta utan besvär? När kunde jag vakna utan värk? När kunde jag somna utan värk?
Jag kan lätt räkna de här dagarna (tillfällena) på mina båda händer. Det var likadant sist jag förlöstes. Jag hade någon vecka där efter snittet då jag mådde riktigt ok. Sen vände det och blev återigen gradvis sämre för att hamna på samma utgångsläge som innan. Det verkar bli samma sak igen. Det har de senaste dagarna gradvis blivit sämre och magen värker och puttrar återigen. Utan att jag egentligen kan se att jag gjort något som skulle få den att reagera på det viset.
Har dessutom blivit mer eller mindre tvärförtsoppad sista dagarna med en kramp i ändan som inte går att beskriva. Den kommer vid toabesök och håller i under flera timmar efter och den kommer även utan att jag ens försökt gå på toa. När jag är ute och går exempelvis. Oerhört obehagligt och väldigt frustrerande. Vet inte riktigt varför det blir så, men är så otroligt hård i magen att jag inte känner igen mig själv. Är van att tarmen inte jobbar, att det tar stopp men är inte van att vara så här förbannat hård i magen. Inte likt mig. Amning? Minskat levaxin? Något annat? Svårt att säga men tarmen är inte sig själv.
Har slutat med allt vad värktabletter heter och mina stackars revben gör sig väl påminda igen. Även det var tydligen för bra för att vara sant. Det försvann inte iom att lillen kom ut. Det är kvar. Jag får väl bita ihop och härda ut. Var sak har sin tid. Jag har i alla fall fått en underbar liten son och jag har en fantastisk familj. Det om något är något att vara stolt över!!
Nu pratar jag såklart magar igen. Det är lite samma visa som förra gången jag var gravid. Mådde fan direkt före och direkt efter förlossningen. Gaserna från helvetet som orsakar så mycket smärta att det är svårt att beskriva. Själva kejsarsnittet är en enkel match i jämförelse. När de här gaserna gett med sig och tarmen börjat röra sig igen och kommit igång (hemma) följer några dagar av ren och skär lycka. Magen är lugn. Bubblar knappt. Är platt. Som den var en gång i tiden när jag var ung. En gång i tiden jag knappt minns längre. När senast kände jag inte att jag hade en mage liksom? När kunde jag äta utan besvär? När kunde jag vakna utan värk? När kunde jag somna utan värk?
Jag kan lätt räkna de här dagarna (tillfällena) på mina båda händer. Det var likadant sist jag förlöstes. Jag hade någon vecka där efter snittet då jag mådde riktigt ok. Sen vände det och blev återigen gradvis sämre för att hamna på samma utgångsläge som innan. Det verkar bli samma sak igen. Det har de senaste dagarna gradvis blivit sämre och magen värker och puttrar återigen. Utan att jag egentligen kan se att jag gjort något som skulle få den att reagera på det viset.
Har dessutom blivit mer eller mindre tvärförtsoppad sista dagarna med en kramp i ändan som inte går att beskriva. Den kommer vid toabesök och håller i under flera timmar efter och den kommer även utan att jag ens försökt gå på toa. När jag är ute och går exempelvis. Oerhört obehagligt och väldigt frustrerande. Vet inte riktigt varför det blir så, men är så otroligt hård i magen att jag inte känner igen mig själv. Är van att tarmen inte jobbar, att det tar stopp men är inte van att vara så här förbannat hård i magen. Inte likt mig. Amning? Minskat levaxin? Något annat? Svårt att säga men tarmen är inte sig själv.
Har slutat med allt vad värktabletter heter och mina stackars revben gör sig väl påminda igen. Även det var tydligen för bra för att vara sant. Det försvann inte iom att lillen kom ut. Det är kvar. Jag får väl bita ihop och härda ut. Var sak har sin tid. Jag har i alla fall fått en underbar liten son och jag har en fantastisk familj. Det om något är något att vara stolt över!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar