Energiboost!

Hade en mycket trevlig kväll igår med min bror och hans familj. Olivia studsade omkring halva dagen och väntade på sina kusiner och när de väl kom var det fötterna upp och huvudet ner för hela slanten. Eftersom vi knappt träffat folk på en sisådär ett halvår eller ännu mer (undantaget familjen såklart, men inte ens dem har vi ju träffat speciellt mycket) var det ett riktigt trevligt avbrott med en middagsbjudning igen som inte slutade klockan fem :) Känner mig väldigt mycket mer levande i sällskap av andra än jag gör på egen hand, även om jag behöver väldigt mycket tid "för mig själv" för att kunna fungera och må bra.

Idag kom jag mig iväg med min mamma till Torp i Uddevalla, något som inte hänt sedan oktober. Ett mycket trevligt avbrott även det. Värsta utflykten för min del ;-) Mamma också för den delen... vi har ju knappt besökt något annat än sjukhus senaste halvåret. Torget och mathandling har liksom varit veckans höjdpunkt på den fronten så det känns bra att jag i alla fall kommit mig iväg på lite annat sista tiden. Jag hoppas att det går mot ljusare tider även på andra plan!

Lillen sov inte inatt heller. Han skötte sig exemplariskt så länge min bror och hans familj var här (har inte hänt att han sovit över vår middag annars, han lyckas alltid vakna alldeles innan eller mitt i och skriker och vill äta och bli buren i timmar... ) helt otroligt.. han vaknade knappt för att äta ens och somnade direkt efter utan minsta lilla kräkning. Började nästan tro han var sjuk :-/ Men... mina farhågor besannades då han vaknade tre minuter efter att de lämnat oss kvar över elva (så länge har jag inte varit uppe och umgåtts sen jag vet inte när...  jag har mest varit uppe pga bebis på sistone och lagt mig vid nio ;-)) och höll låda till tjugo över fyra .Jag var inte människa då vill jag lova. Sen vaknade han en gång i timmen innan han vaknade för morgonen vid halv åtta och då var det bara att knalla sig upp.

Jag hoppas på lite mer sömn inatt, men jag tvivlar. Den som lever får se. 

Första middagsbesöket på läääänge

Puh, det har varit ännu en tuff natt. Fick nog ungefär en timmes effektiv sömn. Efter tjugo över fyra när sonen ÄNTLIGEN slocknade på mitt bröst. Jises, vilken natt säger jag bara. Tokskrik från elvatiden till fyra. Maken var ute och gick med honom en sväng innan dess för att jag skulle få sova, men då hade jag dottern som envisades med att hon var mörkrädd klängandes på mitt bröst istället och sov inte en blund.

Provade allt vi testat hittils med sonen. Chamomilla D6 som haft effekt de senaste nätterna fram på småtimmarna (även om den inte funkat på förnatten så att säga) i kombo med att han fått amma och somnat på min mage... funkade inte... R37 i samma kombo var det som tillslut fick honom att slockna några timmar innan han vaknade igen med ett tjut och det var bara att pallra sig upp (maken jobbade hemma tack och lov!) vid sextiden för att inte väcka dottern som sov alldeles intill. Helt otroligt att hon inte vaknat oftare än hon faktiskt gjort. Dessvärre blir humöret inte tiptop när hon väl går upp på morgonen, så det märks att hon drabbas av skrikigheten även om hon inte är helvaken när han håller på. Det stör helt klart.

Hur som helst. Hade bra gärna gått och lagt mig nu.. men magen sätter stopp. Besök ikväll känns tufft men samtidigt väldigt roligt för jag ser fram emot att träffa min bror och hans familj. Det var ett tag sen sist om man säger så. Sjukdomar har satt stopp för att vi setts tidigare och alla middagar och kalas, både hos dem och hos oss har liksom skitit sig i sista sekund. Nu hoppas jag att alla håller sig krya tills ikväll och att det blir en lyckad "tillställning" trots allt! Jag håller mina tummar och tår att lilleman inte bestämmer sig för att vakna på samma humör som han gjort de senaste veckorna..  och ifall han är på det humöret att han i alla fall inte skriker hela tiden. Det vore rätt jobbigt faktiskt. Men.. det är bara att gilla läget. Vänja sig vid att det är så det är just nu. Det låter så enkelt, men känns så förbaskat tufft. Jag fasar lite för när vi skall upp till Stockholm på sjukbesök igen. Om han har hållit på såhär större delen av natten kommer det bli en tuff resa även om vi löser av varandra rent körmässigt jag och maken. Det där besöket närmar sig med stormsteg.

Nåja, nog gnällt. Jag hoppas kvällen blir kalas och att Olivia får lekt av sig med sina favoritkusiner :)
Sen hoppas jag att maten går att äta och att tröttheten inte drar ner mig innan det är dags att kojsa igen. Då hoppas jag att lilleman är lika trött som jag, fast jag tvivlar med tanke på att han sovit större delen av dagen nu...

Positivt möte

Var på möte med nya föräldragruppen för sonen igår för första gången. Har varit ganska tveksam till om jag över huvud taget skulle komma mig iväg med tanke på att tiden inte stämde nåt vidare för mig (för tidig morgon, magen är i uruselt skick) och att nätterna utan sömn tär ganska hårt. Igår var dessutom ingen vidare natt. Tvärtom. Sov jag ens en timme? Max i så fall. Det var definitiv ingen bra start. MEN jag bestämde mig för att knata mig iväg ändå. Sängen och sömnen lockade något otroligt när det var dags att gå upp för att hinna iväg, men jag är glad att jag bestämde mig för att gå trots allt. Det var ett bra möte, trevliga människor och sååå skönt att träffa lite folk! Gott fika dessutom. Bara en sån sak.

Hade en väldigt positiv upplevelse med min förra mammagrupp, den för dottern. Men som med allt annat rann den liksom ut i sanden när folk återgick till sina "normala" liv. Det var ju bara mitt liv som liksom fortsatte i samma takt.. på samma vis.. lite tråkigt kan jag tycka för vi hade en go kontakt och jag gillade gruppen, men inget är väl menat att vara för evigt. Var sak har sin tid. Att vi dessutom flyttade mitt i allt gjorde väl inte saken bättre. Med åksjuk dotter blir det svårare att träffa folk som bor på bilavstånd.

Hur som helst. Den här gruppen skall ju mestadels bestå av mammor och pappor med barn i närområdet. Både första och andragångsföräldrar. Min plan är att försöka komma mig iväg på så många möten som möjligt och på det viset få möjlighet att komma ut litegrann och träffa nytt folk.

Den här natten har varit som de flesta andra den här veckan, Lilleman skrek tills han hamnade på min mage och fick snutta... då somnade han lugnt om igen. Tills han tappade greppet och vi fick börja om. Fick i alla fall sova några timmar inatt, vilket är mer än man kan säga om gårdagen. Det får jag vara glad över. Det gör faktiskt hela skillnaden, även om två timmar normalt sett inte är mycket att hänga i granen. Every little... :)

Dags för något positivt

Börjar bli mäkta trött på motgångar nu faktiskt. De har varit så många på sistone att jag knappt kommer ihåg dem längre. Inte om jag skall rabbla upp dem i alla fall. Strul med FK i slutet av jan/början av feb alldeles runt min trettiofemårsdag som liksom tog udden av hela den biten - som tur var (efter mycket om och men och stress så in i norden) löste det sig dock. Sen mammas sjukdom som inte direkt gått åt något stabilt bra håll (när skall det vända?) alla dessa sömnlösa nätter, kolikbebis som skriker och en massa försök att lösa detta som inte funkat hittils. Innan dess en jävligt jobbig graviditet, problem med hemska tarmsprickor och kramper och en sns som inte funkade ett piss. Massa sömnlösa nätter även där. Mer regel än undantag. Nervositet infrö snitt och en massa stress kring det, problem med maghantering inför snitt med mediciner som ställde till mer än de gjorde nytta...  problem med puls och blodtryck under snitt och stressande kontroller efter det. Nåja, det löste sig bra. Hela den biten och snittet har läkt bättre än förväntan.

Vi fick en frisk o fin gosse, vilket är a och o och jag är otroligt tacksam över det. Det allra viktigaste såklart.. men om allt runt omkring kunde gå liiite smidigare hade jag varit smått överlycklig över det. Det är en smärre pers att få vardagen att gå runt med magen som gått åt helvete igen, en mamma som inte mår bra och som hjälpt oss otroligt mycket genom åren (speciellt då jag varit dåligt såpass länge, hon har varit vår starka klippa hela vägen) som jag oroar mig för mer än nånsin. Det är svårt när ens närmsta inte mår bra och de försök man gör till att hjäpa dem inte räcker till. Man känner sig smått värdelös. Sen makens jobb som vi kämpar för att få ihop med mina taskiga dagar...   en smärre pers och jag önskar att den biten bara kunde lösa sig på ett bra och vettigt sätt. Det som många tar för givet är ibland allt annat än just det.

Nu går i alla fall årstiderna åt rätt håll. Jag är ingen fan av vare sig höst eller vår, även om jag älskar alla färger under hösten och den klara höga luften. Jag tycker om de fina vinterdagarna med sol, snö och några minusgrader - MEN och här kommer "men:et" in. Det är ju sällan så.. det mesta av både höst och vinter regnar bort och allt flyter liksom ihop i ett grått, blött mörker.

Tacka vet jag våren och sommaren. Om det är bra sådana ;-) Nej, de är åtminstone ljusare årstider och de gör en lättare till sinnet. Allt blir liksom lättare att leva med. Bara det här att kunna vara ute och greja och leka med barnen... kunna släppa ut hundarna på baksidan och inte släpa ut dem på blöta kalla promander hela tiden då de gör allt för att slippa...  ja, allt sånt där som bara blir så mycket enklare. Till och med matlagningen blir lättare. Vi slänger allt på grillen och det blir gott oavsett ;-)

Som sagt. Dags för lite mer positiva tider. Det kan behövas. För allas våran skull. Jag ser fram emot både vår och sommar och att orka vara lite mer social igen. Det har varit ganska dött på den fronten de senaste året...  jag är inte vidare stolt över det. Ibland räcker orken och måendet bara inte till. 

Denna förbenade mage..

Fy. Usch och fy. Min förbenade mage verkar inte förstå att jag behöver lite lugn och ro. I alla fall på magfronten. Lilleman har ju vänt på dygnet och har sina värsta magkör på natten, det är bara att acceptera. De homeopatpreparat jag testat har haft varierande effekt, men inget av dem har väl funkat klockrent. Det har dock varit bättre med än utan dem. Skriken har kanske inte varit lika hjärtskärande och inte hållit på i lika många timmar, även om han varit långt ifrån lugn.

Min mage däremot.. den skulle behöva en dunderkur för att lugna sig. Det där lilla lugnet (fantastiskt var det!) som infann sig ett par veckor efter förlossningen är som bortblåsta och utbytta mot ett gasbubbel till helvete och krig i magen .Speciellt nattetid är magen en smärre pers just nu när jag inte får sova nåt vidare. Är glad om jag får två timmar i sträck, vilket sällan händer. Är glad om jag får tre timmar på en natt. Det är inte jättemycket. Under de vakna timmarna jävlas magen och när jag går upp är utgångsläget uruselt. Hade kunnat hoppas på så mycket mer men det verkar inte som om att magen är på min sida det här året heller... i min naiva värld hade jag nästan trott att det var påväg åt rätt håll där för några veckor sedan men återigen tji fick jag.

Funderar över oxytocin... kan det spela in? Kan det lugna magen? Det flödar ju i kroppen strax efter förlossningen.. antar att det minskar efter hand? Har liksom inte forskat nåt vidare i det där men det känns som det kan spela in eftersom det varit same thing efter båda mina graviditeter för att sedan snabbt gå utför igen. Mönstret är ju väldigt tydligt där.

Nåja, den som lever får se. Jag skall tillbaks till min läkare i Stockholm igen om ungefär en månad och då hoppas jag (som vanligt) att han skall ha lite smärre mirakel att komma med. Någon sån där blixt från klar himmel som bara reder ut eländet och ger mig lite fler smärtfria timmar per dag. Utan att behöva lägga så många timmar på magen och att bara stå ut...  

Nätter utan sömn

Jag kan nog tjata ihjäl både mig själv och min omgivning på det här ämnet just nu. Nätter utan sömn. Sömnlösa nätter. Har fått dåligt med sömn ända sedan jag blev gravid. Dåligt redan innan dess på grund av trasig mage. Ännu sämre sedan lilleman kom till världen. Visst var jag väl inställd på att det skulle kunna bli så, men jag hade nog i min naiva lilla värld hoppats på liiite mer sömn. Några timmar fler i sträck. Några dagar i sträck. Mer regel än undantag. Det känns lite jobbigt på den fronten just nu. Nu när sömnen lyser mer med sin frånvaro än vad den faktiskt är närvarande. När båda våra småttingar vägrar vila på dagen då man önskar att man i alla fall kunde få blunda till en minut eller två. Nåja, man klarar mer än vad man tror det är helt uppenbart - men det är jobbigt så länge det varar. Sömnen läker, sömnen helar, sömnen ger energi att klara av dagen. Utan den är det lätt att bli knäckt över småsaker. Utan den blir magen jobbigare att hantera.

Det går inte att sticka under stol med att det är lättare att sova bort några timmars värk än vad det är att hantera den vaken. Men men, var sak har sin tid. Jag visste som sagt att det skulle kunna bli på det här viset och borde vara mer förberedd på det. Ändå kommer det lite som en "blixt från en klar himmel" när verkligheten knackar på dörren. Jag hade för allt i världen inte velat vara utan den. Verkligheten alltså. Oavsett hur den ser ut just nu. Verkligheten med två små underbara barn och en fantastisk familj. Vem hade väl trott det för några år sedan..? Nä, man skall uppskatta det man har. Det är ett som är säkert. Man vet inte vad morgondagen har att komma med och tur är väl det på sätt och vis!

Uhjjj...

Vi hade faktiskt en bättre natt här igår. Jag hade inte vågat hoppas på det, med tanke på den senaste månadens förhoppningar och förväntningar som mestadels slutat i besvikelse på den fronten. Igår gjorde dock nattbajjen susen och efter den lugnade sig lilleman rejält. Han blev en helt annan bebis och sov rätt gott de där två, tre timmarna som han sov i sträck mellan amningarna. Det får jag kalla en bra natt. Att få två timmar i sträck är mer än vi kunnat önska på sistone. Speciellt efter de två senaste nätterna.

Igår testade vi Belladonna D6 på honom. Kan inte säga att det skedde några mirakel direkt, han fortsatte skrika och krumma men efter en andra dos och den där bajjen på natten blev han som sagt en annan bebis. Idag har han varit oroligare och kräkts ett antal gånger, men det är väl bara att inse att det är en liten kräkbebis vi fått.. han verkar ju få i sig ändå och näte man äter med hans aptit kanske det inte är så konstigt att det kommer upp när man rapar.. ? Har nog aldrig hört en bebis klunka så ljudligt som han gör. Hur som helst. Får se på onsdag, när vi ska till BVC och väga igen, hur mycket han gått upp eller inte.

För övrigt skall maken laga mat idag. Börjar nästan bli lite bortskämd här. Han har lagat mat hela tre gånger under sina snart sex veckor hemma med oss ;-) Det var liksom inget som hände alltför ofta innan lilleman föddes. Nog för att vi pratade mycket om det, men det blev liksom sällan av... nu har han verkligen tagit tag i sitt matlagande (ja, jag säger ju det, tre gånger på sex veckor det är lite imponerande faktiskt ;-)) och insett att det inte alltid behöver vara trerätters eller femtimmarsmatlagning som gäller ;-) Även det enkla är ibland gott nog :) Att han dessutom bakat både skorpor och grissini två gånger vardera med Olivia på sistone är mer än jag hade kunnat hoppas på. Det där lär han få fortsätta med, för det är de godaste skorporna och grissinisarna som jag smakat :) Olivia gillar dessutom sina bakstunder med pappsen så han lär inte komma undan sen heller...  jag är ju bra på att käka slut på dem.. ;-) 

För övrigt har den här dagen passerat ungefär lika fort som alla andra dagar. Man hinner inte så mycket annat än att ta hand om magen, mata lillen, hitta på något med Olivia, gå med hundar...  försöka vila lite.. ja, vips är dagen slut.. lite spyor däremellan och en massa kånkande för att undvika dessa i möjligaste mån. Det funkar sådär. Kräkset kommer ju ändå. 

O du sömnlösa natt...

Igen. Igen. Och återigen.
Hade önskat mig en natt med åtminstone liiite mer sömn natten som gick, men tji fick jag. Det var allt annat än en lugn natt. Hade bestämt oss för att fira lite igår med god middag och planerade lägga Olivia tidigt. Biten med att lägga Olivia tidigt gick bra. Hon somnade som en stock utan bråk redan strax före åtta. Hör inte till vanligheterna. Lillen däremot, gjorde allt annat än att sova. Han satte igång redan innan vi fick satt oss till bords och sedan fortsatte det i princip hela kvällen. Från och till. Så lugn så länge han låg vid min tutte och snuttade och sen satte det igång igen. Igen och igen. Bestämde oss för att sitta uppe lite längre och försöka mata honom så sent som möjligt innan vi la oss för att förhoppningsvis få några timmars sömn innan det var dags för mat igen. Tji fick vi. Båda två.

Efter den där sömnlösa natten vi hade natten innan hade man kanske hoppats på mirakel igår, men så var inte fallet. Mirakel kan ske men de skedde inte här. Lillen var vaken och höll låda (gallskrek) mellan elva och fyra, med undantag för när han låg vid mitt bröst och ammade. Det slutade med att han fick somna där och jag fick lägga mig i en helknepig ställning för att inte rubba honom så han vaknade igen. Då sov han tre timmar i sträck. Mellan fyra och sju...av de timmarna sov jag kanske en halvtimme. Max. Mellan alla amningar kom ju ett antal spyor också. När han äter för mycket kommer de som ett brev på posten och följs inte sällan av hickups från avgrunden. Hickups som inte slutar förrän han får ... ja, just det. Mer mat. Lite av en ond cirkel kan man väl säga.

Inatt önskar jag mig alltså samma sak igen. Lite mer sömn. Försökte vila lite under förmiddagen idag men det gick åt pipan. Magen mår inte bra av de här omvända dygnet och den ger sig väl tillkänna kan man säga. Fasar för hur det blir när maken börjar jobba igen. Jag hoppas att det här vänder snart. Att lillens mage slutar strula, att han vänder dygnet lite mer till rätt sida igen och att vi alla kan få några fler timmars sömn,. En tre timmar hade jag varit tacksam över som det är nu. 

"Du ser trött ut.."

Det var makens dom denna alla hjärtans dag. Jag väljer att ta det som en komplimang. Han sa i alla fall inte att jag ser "sleten ut" som han skulle kunnat göra om han varit lite mer ärlig.. ;-) Nä, skämt åsido. Jag känner mig faktiskt allt annat än pigg idag. Det har varit ännu en jobbig natt och det tar på kroppen. Lillen hade en jobbig eftermiddag och ännu jobbigare natt inatt och det sätter sina spår, det är liksom svårt att undvika. Hade mamma på middag igår (trevligt!) och gud så lugn och harmonisk han var då...  hade på känn att resten av kvällen, efter att vi lagt oss, inte skulle bl lika lugn och ack så rätt jag hade. Lugna dagar brukar innebära mindre lugna nätter. Det blev inte många timmars sömn inatt det vill jag lova. Känns i magen gör det också.. den behöver sin sömn... och de där vilostunderna på dagen som vi fösökt få ett tag, de har liksom lyst med sin frånvaro eftersom Olivia inte varit så pigg på att vila mitt på dagen,...

Hur som helst. Nu har de nya homeopatmedlen äntligen kommit med posten. Jag hoppas att någon av dem skall hjälpa, åtminstone lite. Det enda som lugnat lilleman hittils har varit att ligga på min mage hela natten och snutta. Det kan vara mysigt en stund, det skall jag inte sticka under stol med, men hela nätterna...   nej ,det tar på krafterna. Jag hoppas att det blir en lugnare natt inatt men jag tvivlar på att så är fallet, men så länge det finns liv...

Det talas om att kolik brukar gå över vid en sisådär fyra månaders ålder. För Olivias del höll det i längre än så men jag hoppas vid min gud att detta ger med sig fortare än så. Mer än en månad har redan gått och mer än en till känns ganska övermäktigt just nu. Å andra sidan klarar man mer än vad man tror - man har ju inte så mycket till val - men det är slitsamt för alla inblandade. Inte minst för lilleman och hans storasyster som hela tiden får sin sömn störd.

Jag hoppas på mirakel. De brukar inte ske men de kan ju inträffa. Kanske även för mig. 

Fira bör man...

Det är som bekant alla hjärtans dag imorgon. En sån där kommersiell dag som handeln tjänar multum på. Vi skall liksom få lite dåligt samvete och köpa massa fina presenter till varandra. Det brukar ju funka ganska bra för jag är nog inte ensam om att få lite dåligt samvete och köpa något litet som jag kanske inte hade tänkt från början. En fin gest, det kan jag hålla med om - men det finns ju så många andra sätt att visa uppskattning till dem man håller kära utan att man för den sakens skull behöver köpa blommor, choklad eller presenter på alla hjärtans dag. Året har ju liksom åtminstone 354 andra dagar man kan utnyttja till att visa sin uppskattning.

Hur som helst så tycker jag väl ändå att alla hjärtans dag är en ganska oskyldig och fin dag. En sån där dag man faktiskt kan använda för att skänka sina nära och kära en extra tanke och kanske visa dem lite extra kärlek. Jag och min make gör det i form av att laga en god middag ihop. Lite extra lyxiga råvaror och lite god dryck. Vi har kört på det konceptet några år och det är faktiskt riktigt nice .) I år blir det färsk lax marinerad med teriyaki, chili, ingefära och soja och panerad med sesamfrön. Till det en gurksallad och lite nudlar. Vi skall ha en favvoförrätt också, som vi körde på min trettiofemårsdag. Pilgrimsmusslor på en bädd av avokado, lime, koriander och mango. Så yummy! Med makens hemrörda citronaioli till och lite grissini - det är ingen kalorisnål meny precis ;-) Till efterrrätt skall vi ge oss på att göra en chokladkupol som vi pratat om att göra länge men aldrig riktigt fått tummen ur. Skall bli spännande att se hur den blir.

Mna skall fira det man kan. Imorgon har vi flera saker att fira. Det är visserligen alla hjärtans dag som vi planerat firandet för, men visst finns det så mycket annat som är viktigare här i livet. :) 

R37 Kolik

Huuu...  är trött idag. Dock inte lika trött som jag var igår när jag gick upp klockan fem för att kunna följa med min mamma till doktorn. Med kolikig bebis hemma sover man inge vidare och efter tre, fyra amningar under natten och sedan upp med tuppen känns det av fram emot kvällen, Det blev dessutom en sådan där jobbig kväll med bebis som var helt otröstlig i över en timme innan han lugnade sig med magen igår, till skillnad från de två föregående nätterna som varit (peppar, peppar) betydligt lugnare på den fronten. Har under de här tre eftermiddagarna/nätterna gett honom tre droppar av Dr Reckwegs R37 utblandat i vatten efter tips jag fick från en desperat mamma på nätet. Det hade funkat för henne och då inget annat funkat hittils belsutade vi oss för att testa. Första gången han fick dem var det som att knäppa av och på en strömknapp. Han blev lugn inom femton minuter. Sov betydligt bättre. Åt betydligt bättre och lugnare dessutom. Samma sak dagen därpå. Däremot ville det inte fungera lika bra igår, även om han "bara" skrek en timme istället för tre, fyra som han gjort de senaste veckorna...    vi får se hur det går idag. Det har hittils varit en ganska jobbig dag för honom så jag hoppas på att kvällen ska bli bättre. Har inte gett honom några droppar ännu, men om det inte lugnar sig får det bli en dos idag med för att se hur det verkar.

Har beställt några alternativa medel också...  om detta slutar att ha effekt. Googlat runt lite och hittat några som jag tror kan fungera som bra alternativ. Vi får se. Antingen fungerar det eller så fungerar det inte alls. Det är definitivt värt att prova för de hundralappar som de går loss på. När magmassage, magdroppar, gungning, vaggning, ja allt vad vi nu testat inte fungerar är det värt ett försök. Finns inget värre än att se sitt barn krumma ihop och gråta otröstligt - speciellt inte när man vet hur ont det gör med gaser i magen. Fy. Kan jag skona mina barn från detta gör jag i princip vad som helst för att de skall slippa skiten. 

Patientansvarig läkare - existerar de ens längre?

Det är inte konstigt att sjukvården i det här landet inte fungerar. Nu talar jag inte bara för mig själv utan likaväl för mina närmsta. I det här fallet min mamma. Följetången fortsätter.

Eftersom jag följt med min mamma på de sjukbesök hon blivit kallad till har jag ju också haft chansen att ifrågasätta och reflektera/förfasas över det sätt hon blivit bemött på. Trodde ett tag att jag var ensam om att få dåligt bemötande inom vården (innan jag valde att bråka mig bort från västra götalands vård vill säga) men har sedan länge förstått att så faktiskt inte är fallet. Det är nog snarare så att det är fler patienter som är missnöjda än nöjda med sin vårdkontakt.

Vad gäller min mamma har hon nu fått tre olika läkarkontakter för tre olika diagnoser, något som i min värld verkar helt befängt. Vart tog den patientansvarige läkaren vägen? Den som skall hålla ihop, koordinera och ha det yttersta ansvaret för en patient? Kolla upp medicinering, undersökningar, vård, omhändertagande i det stora hela..? Tydligen existerar de inte längre.

Min mamma, som kom in till sjukhuset med hjärtkänningar har nu fått tre olika läkare för tre olika diagnoser och ingen av dem verkar ha hela bilden klar för sig för de fokuserar enbart på sitt eget område och ser inte sammanhanget över huvud taget. En medicinerar och en tar bort. En ordinerar en sak och den andra tar bort. En ger en diagnos och nästa avskriver den. What? Inte konstigt man blir knäpp i skallen efter ett tag...  vad är hönan och vad är fjädern i det hela? Det verkar inte vara av minsta intresse. Jag är glad att jag varit med min mamma på de här besöken. Hon hade inte fått mycket ut av dem utan mig. Läkarna pratar snabbt, de rabblar termer, de dumförklarar, de lyssnar inte och framför allt de stirrar sig blinda på siffor och lägger mindre fokus på anamnes. Har någon av dem någonsin koll på hela journalen? Hela händelseförloppet? Vad som hänt och vad som inte hänt? Jag tror inte det.

Inte konstigt det går åt pipan med vården i det här landet. Om allt (inte) fungerar på det vis jag sett under det senaste halvåret börjar jag förstå varför man inte kommer någonstans inom svensk sjukvård och varför svenskarna blir äldre men sjukare. Undrar vad som skall till för att bryta trenden och hur många som dött ionödan innan så sker? Kommer det ens att ske eller skall det få fortsätta så här?

Jag funderar över dem som inte vågar eller orkar ifrågasätta sin vård. De som litar blint på sina läkare. Jag tycker synd om dem. Jag har lärt mig att ifrågasätta det mesta. Läkarna gillar mig inte, men jag tror på att kunskap är makt. Utan den kommer man ingenstans. Utan den får man inte den vård man har rätt till. Kanske inte ändå, men chansen minskar inte genom att man läser pås själv... 

Promenad i solsken - energiboost

Idag har på många sätt varit en riktigt bra dag. Solen sken när jag gick ut imorse, lillan klarade sig utan att kräkas i bilen ner till veterinären tillsammans med maken (krävdes x antal stopp och hon mådde inte bra, men hon spydde i alla fall inte.!) lillgrabben har varit med mig på inte bara en utan två promenader i solen idag och jag har fått GÅ ordentligt. Inte snigelfart, inte minipromenix utan två ordentliga promenader. I alla fall om man jämför med det senaste halvårets utomhustrav...   har inte tagit mig så här långt sedan någon gång innan min mamma blev sjuk i höstas. Finns flera anledningar till det, men jag behöver ju inte rabbla dem här. Huvudsaken är att det vänt lite. Att det går att ta sig lite längre. Att den friska luften gör gott. Sen att solljuset (som står rätt i ögonen så här års) ger mig migrän - det är en annan mindre trevlig femma, men jag antar att man inte kan få allt. Det är väl bara att gilla läget och inte glömma solglasögon redan på morgonen.

Morgon och morgon förresten.. allt är relativt. Det var morgon när vi var ute och promenerade "förr" i tiden. När vi var ute innan nio då resten av området fortfarande sov. Nu är det lite andra bullar kan man väl säga. Har vi tur är vi ute innan tio, men då har vi tur. Morgonpromenaden har liksom flutit samman med lunchpromenaden på något konstigt vis. Då har halva dagen redan gått. Det hade jag inte kunnat tro för ett halvår sedan. Å andra sidan, för ett halvår sedan var jag knappt människa...

Nej, jag får vara glad för den här dagen. Vet inte när nästa tillfälle dyker upp och det gäller att ta vara på de små guldkornen som bjuds. Hade trott (i min naiva värld) att jag skulle få sova en sisådär tre fyra timmar i sträck natten som gick, eftersom jag fick det natten innan då jag sov tre utan att vakna av lillen men... icke sa nicke. Det var till att be om för mycket. Man ska ta vara på det lilla och vara glad för det man får. Det är ett som är säkert. Sömn är guld värt. Frisk luft likaså. Själen mår bra av det även om kroppen inte hänger med. 

B. infantis effektiv mot IBS

Hittade den här länken (gammal men lite intressant ändå) som behandlar Bifidobakterium infantis (den bakterie som normalt återfinns i tarmfloran hos bröstuppfödda småbarn) och hur den kan hjälpa till att behandla besvär så som ex IBS. Intressant tycker jag, eftersom jag gett den här bakterien till båda mina barn på grund av att de är förlösta med kejsarsnitt och inte utsatts för samma bakteriechock som de barn som fötts vaginalt. 

http://www.nymedicin.com/news/2005/04/04/Viss_typ_av_probiotiska_bakterier_verksam_b.html





Integrativ medicin


hem > Integrativ medicin

Källa: O’Mahony L et al Gastroenterology Volym 128, Nummer 3, Mars 2005
Datum: 2005-04-03


Viss typ av probiotiska bakterier verksam behandling vid irritabel tarm

Irländska forskare visar att en probiotisk bakterie är lika bra som läkemedel vid irritabel tarm.
Irritabel tarm eller colon irritabile drabbar upp till två miljoner personer som tros lida av funktionella mag-tarmsjukdomar, som t ex magkatarr och irritabel tarm

Eamonn M. M. Quigley, och medarbetare vid the University College Cork i Irland jämförde effekten av två probiotiska preparat (mikroorganismer som är gynsamma för levande organismer) på 75 patienter med irritabel tarm.

Patienterna delades slumpmässigt i tre grupper som fick dricka antigen Lactobacillus salivarius eller Bifidobacterium infantis (dos 1 × 10 upphöjt till 10 levande bakterier) som blandats i malt mjölk eller endast mjölken, varje morgon i åtta veckor.

Preprationen som innehöll B infantis var bättre än endast mjölk eller L. salivarius för att minska symptom som smärta och obehagskänslor i buk och känsla av uppblåst mage.

Blodprov för analys av s k proinflammatoriska molekyler, interleukiner (IL-10 och -12) togs i början och slutet av behandling. I början av behandlingen hade patienter med irritabel tarm en förändrad kvot vilket tyder på att de bär på viss inflammation i kroppen. Denna kvot normaliserade med B. infantis men inte med de andra behandlingarna.

Forskarna pekar på att B. infantis tog ner symptomen lika bra som läkemedel som används vid irritabel tarm.



©2005-04-03 Zvi Wirschubsky
ref: http://www.nymedicin.com/news/2005/04/04/Viss_typ_av_probiotiska_bakterier_verksam_b.html

Relaterade:
2008-08-27 | Tuggummituggande kan underlätta återhämtning efter bukkirurgi
2006-02-17 | Kinesiska, indiska och tibetanska örtmediciner kan hjälpa patienter som drabbats av känslig eller irritabel tarm (IBS, Irritated Bowel Syndrome)
2005-11-17 | Är probiotisk behandling effektiv vid kolon irritabile ?
2005-11-16 | Melatonin kan minska smärtan vid kolon irritabile
2005-10-14 | Orsakar jästsvamp känslig tarm?
2005-04-30 | Mikrovågor ökar hastigheten i läkemedelsutvecklingen
2005-04-30 | Nya läkemedelstyper för behandling av drogberoende
2005-04-30 | Naturen en kunskapskälla i jakten på framtidens läkemedel
2001-02-15 | Högintressanta skyddande probiotiska bakterier
2004-09-19 | Förbättrad livskvalitet för patienter drabbade av sjukdomen kolon irritabile, känslig tarm eller IBS (Irritable Bowel Syndrome)
2003-10-02 | Mekanismer bakom tarmens utvecklin


hem > Integrativ medicin
Senare: 2005-06-14 Meditation och hälsa
Tidigare: 2005-01-25 Grapefruktjuice påverkar vissa läkemedel; men hur farligt är det?

 Även här finns info om studier som tyder på att just infantis skall vara bra vid IBShttp://www.doktorn.com/artikel/nyttiga-bakterier-vid-irritabel-tjocktarm-ibs

... och ännu lite mer information om infantis... 

http://www.vitalstoffmedizin.com/probiotika/bifidobacterium-infantis.html

Snart blir det "långresa" igen

Fick en kallelse till nytt läkarbesök i Huddinge idag med posten. Ringde dem imorse, precis som sköterskan sa åt mig att göra om jag inte fått någon kallelse den här veckan men det visade sig att de hade stängt för planering idag. Något irriterad över det var jag, det måste jag erkänna. Den där irritationen försvann dock när jag insåg att jag faktiskt fått en kallelse med posten nu på eftermiddagen. Det blir med andra ord en ny "långresa" inom kort. Lite strul med administrationen bara och hur vi skall hantera det hela, men men vad är väl en bal...  det får lösa sig på något sätt. Vi har ju några veckor på oss att planera ;-)

För en gångs skull hade min läkare skickat med en sisådär miljard (smärre överdrift ok jag vet) blodprover som skall tas före besöket också. Var länge sedan jag tog sådär mycket prover. De mesta prover jag tagit på sistone har haft med sköldkörteln att göra eller varit förberedande inför snitt - som tack och lov är överstökat nu!! Hur som helst, nu verkar han ha tagit hela baletten för det var en sisådär fyra rör med blod jag skall lämna den här gången. Det är väl bra för något antar jag :)

För övrigt har det varit en lite småjobbig vecka. Har försökt få tag på min handläggare på FK i ungefär en vecka för att få besked i ett ärende som strulat till sig för mig. Har fått tag på henne, men inte fått något vettigt svar ännu. Med tanke på hur få dagar man har på sig i alla ärenden som rör FK upplever jag detta som enormt frustrerande. Känns som den ena utredningen avlöser den andra, trots tonvis med dokumentation från flera olika håll. Man hinner liksom inte andas ut förrän det drar igång igen och man skall gå där och vara nervös. Jag förstår att de måste göra sitt jobb och att de har sina regler att följa, det gör jag - men när man som vanlig dödlig Svensson hela tiden hamnar mellan stolarna pga byråkrati och paragrafrytteri känns det lite smått uppgivet. Det tar om inte annat så mycket onödig energi som skulle behövas till vettigare grejer. Men, men återigen vad är väl en bal...

Nu väntar jag på att hon skall få tag på min (nya) läkare, som jag inte ens träffat och hoppas på att han har tillräckligt med koll för att lämna en tillräckligt utförlig beskrivning om hur läget ser ut just nu. Den som lever får se. Hade hoppats på att få min oro stillad redan i måndags, eller i alla fall någon form av besked, men icke. Det blir till att vänta ännu en helg och ännu mer oro att hantera. 

"Ny" forskning om IBS och att den faktiskt syns

Norska forskare har studerat hur en frisk kontra sjuk "ibs" tarm reagerar efter intag av Laktulos.

http://mabra.com/har-ar-forsta-synliga-beviset-for-ibs/

Migrän- några dagar försenat inlägg

Här kommer ett inlägg som jag började skriva häromdagen, men som jag fick avbryta pga att ögonen inte fixade att hänga med i texten och skallen inte klarade av datorn,...//

Jag trodde det var ett fenomen som försvann i samband med att jag inte längre var gravid, men tji fick jag. Så var inte fallet. Har lidit av migrän sedan jag var tonåring, men haft ett antal år då jag var bättre och näst intill fri från besvär. Så kom skiten tillbaks i samband med min första graviditet då jag hade ett smärre helvete. Det försvann dock mer eller mindre efter att hon vart förlöst.

Nu kom det tillbaks igen, i ännu värre skala under den här graviditeten. Det var några riktigt jobbiga månader då jag hade flimmer för ögonen och skallebank i princip varje dag. Hemskt när man redan mår piss och har en dotter hemma att ta hand om dessutom. Nåja, det blev bättre ju längre graviditeten led. Då kom alla de andra besvären och förvärrades istället. Pest eller kolera? Bara att gilla läget. Jag är definitivt inte gjord för att vara gravid, även om belöningen av "prestationen" är helt fantastisk.

Har inte haft migrän på ett tag så jag trodde väl i mitt naiva sinne att jag vart av med eländet för den här gången, men så var alltså inte fallet. Skiten kom tillbaks, som en blixt från klar himmel, igår då jag satt och trampade framför datorn. Bara att lägga ner med andra ord eftersom synfältet på höger öga blev helt flimrigt och den där blixtrande huvudvärken följde strax därefter. Tog ipren (eftersom jag inte längre är gravid, kunde ju inte ta dem när jag hade bebis i magen vilket var hemskt för de kan ibland bryta processen..) och det blev i alla fall något bättre men skallebanken fanns där med besked.

Skulle åkt och firat min bror som fyllt år idag, tillsammans med lilleman och mamma men tji fick jag även på den fronten eftersom skallebanken bestämde sig för att komma tillbaks även idag. Antar att jag inte fick bukt med skiten igår och att denna konstanta sömnbrist jag har inte gjort saken direkt bättre. Har märkt att jag blivit otroligt känslig för starkt ljus också och det kan räcka med lite lysrör, starkt solljus som står fel i ögonen när jag är ute eller som idag snön..? Jag vet inte, men sket sig gjorde det och inte heller den här dagen blev som planerad. 

Så vart man plötsligt trettiofem

Tiden flyger iväg. Rent utsagt flyger iväg. Jag minns när jag fyllde tjugofem (jises, det är tio år sen!) och hade som mål att vara "frisk" tills jag var trettio... man kan säga att det sket sig. Firade visserligen min trettioårsdag med bravur på en restaurang långt bort hemifrån tillsammans med min älskade make och min mamm. Jag mådde dock allt annat än bra. Minns att jag fick stanna på vägen till restaurangen på kvällen (det var en sån där skitkväll när magen gått åt skogen..) och knåda på en offentlig toalett. En sån där utomhussak som man helst inte vill vara i kontakt med golvet på. Sen vill jag minnas att jag blev serverad smörstekt blomkål trots att vi noga poängterat min mjölkproteinallergi, vilket inte gjorde kvällen lättare rent magmässigt. Mådde skit rent utsagt, men jag vill ändå minnas att jag tyckte att det var en otroligt fin trettioårsdag.

Min trettiofemårsdag firade jag på ett betydligt lugnare sätt. Planen var från början att försöka ta oss ut på restaurang, men vi beslutade att det var lugnare att stanna hemma och laga en god middag i lugn och ro. Jag är glad att vi gjorde det valet för det var nog det absolut bästa vi kunde gjort. Efter brakmiddagen vi gjorde då vi firade lillens födsel för några veckor sedan drog vi ner ribban lite och bytte de färska räkorna till lunch mot frysräkor (funkade kanon i den cocktail jag gjorde tillsammans med makens hemrörda aioli och en god skumpa ;-)) och tonfisken mot färsk lax som jag marinerade och gav en asiatisk touch. Till förrätt valde vi frysta pilgrimsmusslor som blev en riktig hit ihop med makens hemlagade grissini :) Till det ett gott vin som vi fått från makens bror från australien. En chokladmousse med kanderade nötter avslutade det hela. Mätt, mätt mätt men go o glad kexchoklad :) det var vi värda igår kan jag tycka. Har inte direkt taigt oss ut på några större äventyr på sistone och det lär väl dröja innan vi kan göra det också.

Har försökt träna Olivia genom att ta små bilturer varje dag och har kommit som längst till kyrkan utan större missöden. Hade som ambition att ta oss till torget i helgen, men det sket sig häromdagen då spyorna kom redan innan dess. Tillbaks till steg ett.

Lillen firade dagen genom att lägga några extra mjölkspyor på mig strax före middagen och Olivia genom att vakna på ett uruselt humör efter lunchen, men det löste sig på bästa sätt det med och vi fick en riktigt mysig kväll tillsammans allihop tillslut. Jag är glad att vi inte tog oss ut på några större äventyr. Det hade bara blivit stress och fel av alltihop.

Idag har dagen varit betydligt sämre. Vaknade med världens ont i magen som inte ville ge sig och fick ta alldeles för många medel redan från start. Maken skulle dessutom jobba några timmar på förmiddagen och mamma kom hit för att hjälpa oss en stund när jag skulle ner och väga lilleman på bvc. Som bäddat för att skita sig med andra ord. Nu hoppas jag att det här året skall innebära den där vändningen jag drömt om de senaste tio åren. Den där vändningen som gör att livet kan få en lite annan inriktning istället för att varje dag behöva kämpa med denna förbaskade mage och låta en styra över i princip allt. All denna planering, att aldrig kunna göra något spontant. Det vore en dröm.