Det är inte konstigt att sjukvården i det här landet inte fungerar. Nu talar jag inte bara för mig själv utan likaväl för mina närmsta. I det här fallet min mamma. Följetången fortsätter.
Eftersom jag följt med min mamma på de sjukbesök hon blivit kallad till har jag ju också haft chansen att ifrågasätta och reflektera/förfasas över det sätt hon blivit bemött på. Trodde ett tag att jag var ensam om att få dåligt bemötande inom vården (innan jag valde att bråka mig bort från västra götalands vård vill säga) men har sedan länge förstått att så faktiskt inte är fallet. Det är nog snarare så att det är fler patienter som är missnöjda än nöjda med sin vårdkontakt.
Vad gäller min mamma har hon nu fått tre olika läkarkontakter för tre olika diagnoser, något som i min värld verkar helt befängt. Vart tog den patientansvarige läkaren vägen? Den som skall hålla ihop, koordinera och ha det yttersta ansvaret för en patient? Kolla upp medicinering, undersökningar, vård, omhändertagande i det stora hela..? Tydligen existerar de inte längre.
Min mamma, som kom in till sjukhuset med hjärtkänningar har nu fått tre olika läkare för tre olika diagnoser och ingen av dem verkar ha hela bilden klar för sig för de fokuserar enbart på sitt eget område och ser inte sammanhanget över huvud taget. En medicinerar och en tar bort. En ordinerar en sak och den andra tar bort. En ger en diagnos och nästa avskriver den. What? Inte konstigt man blir knäpp i skallen efter ett tag... vad är hönan och vad är fjädern i det hela? Det verkar inte vara av minsta intresse. Jag är glad att jag varit med min mamma på de här besöken. Hon hade inte fått mycket ut av dem utan mig. Läkarna pratar snabbt, de rabblar termer, de dumförklarar, de lyssnar inte och framför allt de stirrar sig blinda på siffor och lägger mindre fokus på anamnes. Har någon av dem någonsin koll på hela journalen? Hela händelseförloppet? Vad som hänt och vad som inte hänt? Jag tror inte det.
Inte konstigt det går åt pipan med vården i det här landet. Om allt (inte) fungerar på det vis jag sett under det senaste halvåret börjar jag förstå varför man inte kommer någonstans inom svensk sjukvård och varför svenskarna blir äldre men sjukare. Undrar vad som skall till för att bryta trenden och hur många som dött ionödan innan så sker? Kommer det ens att ske eller skall det få fortsätta så här?
Jag funderar över dem som inte vågar eller orkar ifrågasätta sin vård. De som litar blint på sina läkare. Jag tycker synd om dem. Jag har lärt mig att ifrågasätta det mesta. Läkarna gillar mig inte, men jag tror på att kunskap är makt. Utan den kommer man ingenstans. Utan den får man inte den vård man har rätt till. Kanske inte ändå, men chansen minskar inte genom att man läser pås själv...
Eftersom jag följt med min mamma på de sjukbesök hon blivit kallad till har jag ju också haft chansen att ifrågasätta och reflektera/förfasas över det sätt hon blivit bemött på. Trodde ett tag att jag var ensam om att få dåligt bemötande inom vården (innan jag valde att bråka mig bort från västra götalands vård vill säga) men har sedan länge förstått att så faktiskt inte är fallet. Det är nog snarare så att det är fler patienter som är missnöjda än nöjda med sin vårdkontakt.
Vad gäller min mamma har hon nu fått tre olika läkarkontakter för tre olika diagnoser, något som i min värld verkar helt befängt. Vart tog den patientansvarige läkaren vägen? Den som skall hålla ihop, koordinera och ha det yttersta ansvaret för en patient? Kolla upp medicinering, undersökningar, vård, omhändertagande i det stora hela..? Tydligen existerar de inte längre.
Min mamma, som kom in till sjukhuset med hjärtkänningar har nu fått tre olika läkare för tre olika diagnoser och ingen av dem verkar ha hela bilden klar för sig för de fokuserar enbart på sitt eget område och ser inte sammanhanget över huvud taget. En medicinerar och en tar bort. En ordinerar en sak och den andra tar bort. En ger en diagnos och nästa avskriver den. What? Inte konstigt man blir knäpp i skallen efter ett tag... vad är hönan och vad är fjädern i det hela? Det verkar inte vara av minsta intresse. Jag är glad att jag varit med min mamma på de här besöken. Hon hade inte fått mycket ut av dem utan mig. Läkarna pratar snabbt, de rabblar termer, de dumförklarar, de lyssnar inte och framför allt de stirrar sig blinda på siffor och lägger mindre fokus på anamnes. Har någon av dem någonsin koll på hela journalen? Hela händelseförloppet? Vad som hänt och vad som inte hänt? Jag tror inte det.
Inte konstigt det går åt pipan med vården i det här landet. Om allt (inte) fungerar på det vis jag sett under det senaste halvåret börjar jag förstå varför man inte kommer någonstans inom svensk sjukvård och varför svenskarna blir äldre men sjukare. Undrar vad som skall till för att bryta trenden och hur många som dött ionödan innan så sker? Kommer det ens att ske eller skall det få fortsätta så här?
Jag funderar över dem som inte vågar eller orkar ifrågasätta sin vård. De som litar blint på sina läkare. Jag tycker synd om dem. Jag har lärt mig att ifrågasätta det mesta. Läkarna gillar mig inte, men jag tror på att kunskap är makt. Utan den kommer man ingenstans. Utan den får man inte den vård man har rätt till. Kanske inte ändå, men chansen minskar inte genom att man läser pås själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar