Så vart det (för vilken gång i raden?) dags igen. En sisådär fyrtio mil lång bilresa väntar oss idag inför sjukbesök (och ytterligare tio mil) imorgon. Hjälp. Ser inte fram emot det. Magen är inte i form och inte resten av kroppen heller. Sista veckorna har har varit en stadig resa utför om man säger så. Insåg dessutom när jag kontrollerade min dosa igår att den inte riktigt hade samma kontakt som jag kanske hade hoppats på. Huddingebesök är med andra ord en nödvändighet. Av flera anledningar så att säga. Nu hoppas jag bara att de nya inställningarna kommer att fungera, men till en början att min läkare lyckas synka min dosa med sin egen... det sket sig liksom sist.
Eftersom Olivia haft problem med magen också sista dagarna känns det sisådär att lämna henne hemma och inte ta henne med. För både min egen och min mammas skull. Det är mamma som skall passa henne. Potträningen fick ett bakslag då hon höll sig för länge och blev förstoppad, vilket resulterade i magont, kräkningar och feber. När vi sedan fick ta till en liten resulax för att hon skulle få ut bajset som satt sig som en liten propp så kom det med en sådan skjuts att det gick utanför blöjan och ställde till det för henne... sedan dess har hela bajserigrejen varit en smärre pers och det har krävts både en och två mutor för att få det att bli en lite mer positiv upplevelse igen. Det här med bajseri är en känslig grej, inte minst för en liten treåring.
Hur som helst. Nu bär det snart av vare sig vi vill eller inte så det är bara att göra det bästa av situationen och försöka gilla läget. Förhoppningsvis mynnar det i något gott tillslut.
Eftersom Olivia haft problem med magen också sista dagarna känns det sisådär att lämna henne hemma och inte ta henne med. För både min egen och min mammas skull. Det är mamma som skall passa henne. Potträningen fick ett bakslag då hon höll sig för länge och blev förstoppad, vilket resulterade i magont, kräkningar och feber. När vi sedan fick ta till en liten resulax för att hon skulle få ut bajset som satt sig som en liten propp så kom det med en sådan skjuts att det gick utanför blöjan och ställde till det för henne... sedan dess har hela bajserigrejen varit en smärre pers och det har krävts både en och två mutor för att få det att bli en lite mer positiv upplevelse igen. Det här med bajseri är en känslig grej, inte minst för en liten treåring.
Hur som helst. Nu bär det snart av vare sig vi vill eller inte så det är bara att göra det bästa av situationen och försöka gilla läget. Förhoppningsvis mynnar det i något gott tillslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar