Jag vet inte vad jag ska säga. Känns inte som saker och ting går min väg. Inte alls faktiskt. Är det inte det ena så är det det andra. Jag borde väl vara van med tanke på de senaste årens "olyckor som sällan kommer ensamma" - men på något sätt förväntar man sig att det skall vända någon gång. Det är väl det som gör att man hela tiden knatar vidare, eller hur? Vad skulle hända om man hela tiden gick under förutsättningen att det bara blir värre? Det går ju liksom inte. Livet funkar inte så. Vill man ta sig vidare måste man våga tro på en förbättring.
Hur som helst. Har ju haft på känn sedan jag avslutade min antibiotikakur för UVI:n att den inte försvunnit. Lämnade nytt urinprov för odling i måndags (en vecka efter avslutad kur) och blev lovad av MVC att de skulle ringa upp innan veckan var slut. Igår, fredag, hade de fortfarande inte ringt. Fick skumma flytningar (äckelmagade bör avstå från att läsa vidare) och bestämde mig för att ringa dem för att kolla provsvar och höra vad det kunde röra sig om. Efter att ha googlat på nätet och fått det ena otäcka svaret efter det andra tyckte jag inte det var något att fundera över. Antibiotika ställer till det i hela kroppen, det vet väl alla vid det här laget. Frågan var ju bara vad som var galet och vad jag behövde göra åt det.
Barnmorskan jag talade med tyckte inte jag skulle oroa mig. Pratade om eventuell obalans och att jag skulle testa mjölksyrabakterier och avvakta över helgen. På frågan om det kunde vara något farligt svarade hon att "det tror jag väl inte..." Någon urinodling hade de inte fått svar på.
Nu är jag av naturen sådan att jag tycker inte om när folk "tror" hit och dit. Det kan man göra i kyrkan men inte inom sjukvård. Är man det minsta osäker bör man kontrollera. Jag ringde alltså igen varpå hon lovade att tala med en kollega och höra av sig. Efter ytterligare fyrtio minuter hade hon inte ringt upp och då telefontiden för helgen tog slut tjugo minuter senare bestämde jag mig för att (återigen?) vara en jobbig jävel och ringa dem igen. Jodå, hon hade pratat med en kollega och nu plötsligt behövde jag nog behandling.. hon skulle prata med sin läkare som skulle skriva ut ett recept efter deras fika och ringa upp mig efter det. Någon timme senare ringde hon. Då hade läkaren kommit fram till att jag borde komma in med tanke på min tidigare UVI och med tanke på de magsmärtor jag haft hela sommaren. Lite irriterat uttryckte hon att de minsann klämt in mig emellan eftersom de inte hade några ordinarie tider... återigen skall man vara tacksam att de ens bryr sig?
Nåja. Jag tog mig i alla fall dit och fick träffa en läkare som jag inte kunde kommunicera med eftersom vi inte förstod varandra. Hade nästan önskat en sköterska som kunde översätta för mig men såna resurser har de inte en fredag... :-/ Han undersökte mig i alla fall, tog prov och kollade i mikroskop och hade dessutom kontrollerat (såvitt jag förstod) vilka bakterier jag hade och att de inte var borta och jag fick både antibiotika (ny starkare variant) och någon form av anstisvampmedel eftersom floran ballat ur totalt efter senaste behandlingen. Nu hoppas jag bara att det ger med sig det här eländet och att jag kan fokusera på annat. Hur tarmen mår idag är väl inte ens värt att ta upp. Antibiotika, det säger väl allt... :-/
Hur som helst. Har ju haft på känn sedan jag avslutade min antibiotikakur för UVI:n att den inte försvunnit. Lämnade nytt urinprov för odling i måndags (en vecka efter avslutad kur) och blev lovad av MVC att de skulle ringa upp innan veckan var slut. Igår, fredag, hade de fortfarande inte ringt. Fick skumma flytningar (äckelmagade bör avstå från att läsa vidare) och bestämde mig för att ringa dem för att kolla provsvar och höra vad det kunde röra sig om. Efter att ha googlat på nätet och fått det ena otäcka svaret efter det andra tyckte jag inte det var något att fundera över. Antibiotika ställer till det i hela kroppen, det vet väl alla vid det här laget. Frågan var ju bara vad som var galet och vad jag behövde göra åt det.
Barnmorskan jag talade med tyckte inte jag skulle oroa mig. Pratade om eventuell obalans och att jag skulle testa mjölksyrabakterier och avvakta över helgen. På frågan om det kunde vara något farligt svarade hon att "det tror jag väl inte..." Någon urinodling hade de inte fått svar på.
Nu är jag av naturen sådan att jag tycker inte om när folk "tror" hit och dit. Det kan man göra i kyrkan men inte inom sjukvård. Är man det minsta osäker bör man kontrollera. Jag ringde alltså igen varpå hon lovade att tala med en kollega och höra av sig. Efter ytterligare fyrtio minuter hade hon inte ringt upp och då telefontiden för helgen tog slut tjugo minuter senare bestämde jag mig för att (återigen?) vara en jobbig jävel och ringa dem igen. Jodå, hon hade pratat med en kollega och nu plötsligt behövde jag nog behandling.. hon skulle prata med sin läkare som skulle skriva ut ett recept efter deras fika och ringa upp mig efter det. Någon timme senare ringde hon. Då hade läkaren kommit fram till att jag borde komma in med tanke på min tidigare UVI och med tanke på de magsmärtor jag haft hela sommaren. Lite irriterat uttryckte hon att de minsann klämt in mig emellan eftersom de inte hade några ordinarie tider... återigen skall man vara tacksam att de ens bryr sig?
Nåja. Jag tog mig i alla fall dit och fick träffa en läkare som jag inte kunde kommunicera med eftersom vi inte förstod varandra. Hade nästan önskat en sköterska som kunde översätta för mig men såna resurser har de inte en fredag... :-/ Han undersökte mig i alla fall, tog prov och kollade i mikroskop och hade dessutom kontrollerat (såvitt jag förstod) vilka bakterier jag hade och att de inte var borta och jag fick både antibiotika (ny starkare variant) och någon form av anstisvampmedel eftersom floran ballat ur totalt efter senaste behandlingen. Nu hoppas jag bara att det ger med sig det här eländet och att jag kan fokusera på annat. Hur tarmen mår idag är väl inte ens värt att ta upp. Antibiotika, det säger väl allt... :-/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar