Min pappa hör till en av de få på denna jord som jag minns faktiskt tyckte att måndagar hörde till veckans bästa dagar. Så länge han trivdes på sitt jobb vill säga, och det gjorde han länge. Tills dagen kom då nåt stolpskott tog ifrån honom sitt livsverk och bestämde att han passerat bäst före datum för att sedan inse att de inte klarade sig utan honom och plocka in honom igen. Vad är det för jäkla människosyn egentligen?
Jag kan vara arg över det där än idag och det är jag. Däremot gör det vare sig skillnad eller nytta att jag går där och grämer mig så jag försöker låta bli. Det är bara när jag irriterar mig på andra småsaker här i livet som såna där saker kommer upp igen. Orättvisor.
För min del hör måndagar inte till veckans bästa. Har aldrig gjort. Även de gånger jag trivts som bäst på de jobb jag haft har måndagar aldrig varit någon favorit. Alldeles för långt till helgen, oftast ganska jobbigt att komma i fas och folk är liksom helgtrötta på något vis. Lågan har inte riktigt tagit fyr än.
Nu är det måndag igen. Inte för att det egentligen spelar någon roll för mig som är hemma, men ändå. Det är skillnad. Maken återgår till jobbet efter en lång och jobbig julledighet där vi hade hoppats på så mycket mer än vad vi fick. Lite lugn och ro, tid att rå om varann och bara ha det allmänt skönt. Nu blev det inte riktigt så. Hela julen har varit ett långt maraton av sjukdomar, sjukhusvistelser, besök på vårdcentraler, provtagningar, oro, sprutmatning, spyor, en daglig kamp med mat, febernedsättande, nässpray... you name it, den här julen har varit fylld av det. Allt annat än det där vi faktiskt behövde. Det är så mycket kämpa i vardagen ändå. Men men, saker och ting blir sällan som man tänkt sig och nu hoppas jag bara att resten av 2014 kommer visa sig från en bättre sida än det hittils gjort.
Försöker se det positiva hittils:
1, Inga nya sjukhusbesök sedan strax före jul
2, Inga nya vårdcentralsbesök sedan i onsdags
3, Inga nya kisseprov sedan i fredags
4, Inget samtal från NÄL där de talar om att urinet de odlar på innehåller högre mängd bakterier än innan (vågar inte ropa hej än men varje dag som går är en bra dag)
5, Ingen mer feber sedan i torsdags och inga suppar sedan dess
Det som fortfarande oroar:
1, Att febern slår till igen
2, Att det är ett helvete att få i lillan mat och dryck och att det blivit en ond cirkel som är svår att ta sig ur
3, Att de skall ringa från NÄL och tala om att vi behöver göra om kisseprovet eller att provet de redan har visade på för höga halter bakterier vilket leder till fler sjukbesök och ännu mer pers till följd av det
Den som lever får se. I dagsläget är jag glad över att få i henne ett par smörgåsrån och en ostskiva på dryga timmen. Att maken lyckats få i henne några deciliter vätska utan att hon skriker så hon kräks. Ja, något i den stilen. Every little counts.... oron över att vara mamma.
Jag kan vara arg över det där än idag och det är jag. Däremot gör det vare sig skillnad eller nytta att jag går där och grämer mig så jag försöker låta bli. Det är bara när jag irriterar mig på andra småsaker här i livet som såna där saker kommer upp igen. Orättvisor.
För min del hör måndagar inte till veckans bästa. Har aldrig gjort. Även de gånger jag trivts som bäst på de jobb jag haft har måndagar aldrig varit någon favorit. Alldeles för långt till helgen, oftast ganska jobbigt att komma i fas och folk är liksom helgtrötta på något vis. Lågan har inte riktigt tagit fyr än.
Nu är det måndag igen. Inte för att det egentligen spelar någon roll för mig som är hemma, men ändå. Det är skillnad. Maken återgår till jobbet efter en lång och jobbig julledighet där vi hade hoppats på så mycket mer än vad vi fick. Lite lugn och ro, tid att rå om varann och bara ha det allmänt skönt. Nu blev det inte riktigt så. Hela julen har varit ett långt maraton av sjukdomar, sjukhusvistelser, besök på vårdcentraler, provtagningar, oro, sprutmatning, spyor, en daglig kamp med mat, febernedsättande, nässpray... you name it, den här julen har varit fylld av det. Allt annat än det där vi faktiskt behövde. Det är så mycket kämpa i vardagen ändå. Men men, saker och ting blir sällan som man tänkt sig och nu hoppas jag bara att resten av 2014 kommer visa sig från en bättre sida än det hittils gjort.
Försöker se det positiva hittils:
1, Inga nya sjukhusbesök sedan strax före jul
2, Inga nya vårdcentralsbesök sedan i onsdags
3, Inga nya kisseprov sedan i fredags
4, Inget samtal från NÄL där de talar om att urinet de odlar på innehåller högre mängd bakterier än innan (vågar inte ropa hej än men varje dag som går är en bra dag)
5, Ingen mer feber sedan i torsdags och inga suppar sedan dess
Det som fortfarande oroar:
1, Att febern slår till igen
2, Att det är ett helvete att få i lillan mat och dryck och att det blivit en ond cirkel som är svår att ta sig ur
3, Att de skall ringa från NÄL och tala om att vi behöver göra om kisseprovet eller att provet de redan har visade på för höga halter bakterier vilket leder till fler sjukbesök och ännu mer pers till följd av det
Den som lever får se. I dagsläget är jag glad över att få i henne ett par smörgåsrån och en ostskiva på dryga timmen. Att maken lyckats få i henne några deciliter vätska utan att hon skriker så hon kräks. Ja, något i den stilen. Every little counts.... oron över att vara mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar