Har faktiskt glömt att uppdatera efter senaste sjukbesöket i sthlm. Det blev så mycket på en gång. Olivia blev dålig i samma veva som vi åkte (tajming värre, sist hon var dålig var när vi åkte till Italien för ett år sedan) och det skapade en del stress i sig. Att hon sedan lyckades smitta ner sin mormor gjorde inte saken bättre. Stress över att lilleman inte varit sådär vidare värst förtjust i långa bilresor gjorde liksom att vi lade all fokus på att komma fram så snabbt och säkert som möjligt. Att vi dessutom hade med en halvstissig vovve i bilen gjorde det hela lite mer komplicerat. Men, peppar peppar förutom den där biten med stissiga hunden så gick resan upp faktiskt över förväntan. Det tog bara ca en timme längre än det brukar göra, och det får man väl säga är rätt bra med tanke på omständigheterna och betydigt fler stopp!
Läkarbesöket då... tja, vad ska man säga? Tiden jag fick hos min läkare kan jag då inte klaga över i alla fall. Nästan två timmar får man vara tacksam för! Kaffepaus på mitten dessutom.. ;-) Inte var dag det händer! Klart bättre att ha tid på gastrolab än att ha tid på mottagningen där allt sker på löpande band och man får en kvart, max. För att åka sextio mil enkel väg tycker jag två timmar känns mer rimligt... ;-)
Nu fick jag dessvärre inte träffat representanten från Medtronic. Min läkare hävdade att han bytt telefon och inte fått meddelandena som han skickat, om det stämmer eller inte vet jag inte - men det skulle inte förvåna mig. Teknikens under.. hur som hade de en "telefonkonferens" under tiden jag var där och jag vet inte hur mycket mer vi hade fått ut av att ha honom på plats.
Jag fick lite nya styrkor och lite nya pulslängder på de få program som fortfarande fungerar och de första dagarna var det i alla fall inte sämre, även om det gått tillbaks åt fel håll igen. Min läkare var dock något uppgiven och var återigen inne på spåret med kirurgi före mediciner då jag svarat uselt på de flesta och mina tarmstopp är av det fysiska slaget som inte läker. Att prolapsen förvärrats såg han inte direkt som något positivt. Det kommer liksom inte läka av sig själv utan snarare förvärras med tiden, vilket jag redan fått erfara.
Problemet, som han sa, ligger i logistiken och byråkratin. Hur vi ska lösa den biten vet jag inte riktigt., men det är inget vi löser här och nu. Bollarna är satta i rullning och sen får vi se. Det är dock inte det enda problemet. Jag ser det som ett ganska stort problem att han inte riktigt tror på operationen heller. Att de flesta förvärras eller hamnar på samma utångsläge som innan de blev opererade tillslut, men att operationen förmodligen är nödvändig trots allt med alla de risker den innebär. Suck. Ja, den som lever får se. Vad gäller mina elektroder har jag skickat utskriften vidare till Östra.. den som visar att två är paj... vi får se vad de väljer att göra med den men jag hoppas de fattar sitt fönuft till fånga och bestämmer sig för att kalla mig, precis som jag bett om i mitt brev.
Läkarbesöket då... tja, vad ska man säga? Tiden jag fick hos min läkare kan jag då inte klaga över i alla fall. Nästan två timmar får man vara tacksam för! Kaffepaus på mitten dessutom.. ;-) Inte var dag det händer! Klart bättre att ha tid på gastrolab än att ha tid på mottagningen där allt sker på löpande band och man får en kvart, max. För att åka sextio mil enkel väg tycker jag två timmar känns mer rimligt... ;-)
Nu fick jag dessvärre inte träffat representanten från Medtronic. Min läkare hävdade att han bytt telefon och inte fått meddelandena som han skickat, om det stämmer eller inte vet jag inte - men det skulle inte förvåna mig. Teknikens under.. hur som hade de en "telefonkonferens" under tiden jag var där och jag vet inte hur mycket mer vi hade fått ut av att ha honom på plats.
Jag fick lite nya styrkor och lite nya pulslängder på de få program som fortfarande fungerar och de första dagarna var det i alla fall inte sämre, även om det gått tillbaks åt fel håll igen. Min läkare var dock något uppgiven och var återigen inne på spåret med kirurgi före mediciner då jag svarat uselt på de flesta och mina tarmstopp är av det fysiska slaget som inte läker. Att prolapsen förvärrats såg han inte direkt som något positivt. Det kommer liksom inte läka av sig själv utan snarare förvärras med tiden, vilket jag redan fått erfara.
Problemet, som han sa, ligger i logistiken och byråkratin. Hur vi ska lösa den biten vet jag inte riktigt., men det är inget vi löser här och nu. Bollarna är satta i rullning och sen får vi se. Det är dock inte det enda problemet. Jag ser det som ett ganska stort problem att han inte riktigt tror på operationen heller. Att de flesta förvärras eller hamnar på samma utångsläge som innan de blev opererade tillslut, men att operationen förmodligen är nödvändig trots allt med alla de risker den innebär. Suck. Ja, den som lever får se. Vad gäller mina elektroder har jag skickat utskriften vidare till Östra.. den som visar att två är paj... vi får se vad de väljer att göra med den men jag hoppas de fattar sitt fönuft till fånga och bestämmer sig för att kalla mig, precis som jag bett om i mitt brev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar