Hoppet är det sista som överger en sägs det. Det sämmer ju. Väldigt väl. När man tappar hoppet går det mesta åt pipsvängen så det liksom gäller att hålla det uppe. På ett eller annat vis. Ibland är det lättare sagt än gjort. Ofta faktiskt. Men som sagt, man kommer längre med en massa jävlar anamma än man gör om man bara däckar ihop och väntar på att nåt skall trilla ner från himlen. Nåt som hjälper. Det gör så sällan det.
Känner mig lite smått uppgiven inför läkarbesöket den här gången dock. Känns inte som det kommer ge sådär vidare värst mycket. Var betydligt mer positivt inställd från början, när chansen fortfarande fanns att jag skulle få med en representant från företaget som tillverkar min sns på besöket - men nu..? Nja, min läkare har legat lite på latsidan vad gäller just den här biten och det innebär i slutändan för min del att jag kommer missa chansen till att den där representanten är med och kikar på utrustningen... vilket i sin tur leder till att chansen till en förbättring eller klar bild av vad som gått snett med apparaturen är ganska minimal. Min läkare är väldigt bra på mycket, men just den här biten är ju inte hans starkaste sida. Därför hade det varit bra att ha någon med som kan skiten så att säga.. nu verkar det dock inte bli så eftersom jag inte fått klartecken från min läkare och inte heller snubben från det andra företaget... det är liksom a och o för att han skall kunna följa med. Om inte annat rent lagmässigt. Spelar liksom ingen roll vad jag säger i sammanhanget. Det strider ju mot deras moral så att säga. Alltså känns det lite deppigt den här gången... en lång resa som jag förmodar slutar med att jag bara är ännu mer frustrerad och har ännu mer ont. Bilresor är ju inte mitt starkaste kort direkt. Speciellt inte dessa långresor... det är ett projekt i sig att ta sig iväg...
Hur som helst. Jag kan ha fel och hoppas att så är fallet. I värsta fall kommer jag hem utan resultat, en onödig ansträngning rikare och måste kontakta ett annat sjukhus för att upprepa samma procedur. Ett sjukhus jag inte är sådär vidare värst förtjust i men där chansen till att representanten kan komma med är större. I bästa fall får jag hjälp och besöket leder till en snabb förbättring. Eller så har läkaren hunnit sekvensera mitt dna och jag får i alla fall svar på den frågan. I bästa fall kanske jag tom kommer hem med det där intyget jag väntat på över två månader nu... den som lever får se!
Känner mig lite smått uppgiven inför läkarbesöket den här gången dock. Känns inte som det kommer ge sådär vidare värst mycket. Var betydligt mer positivt inställd från början, när chansen fortfarande fanns att jag skulle få med en representant från företaget som tillverkar min sns på besöket - men nu..? Nja, min läkare har legat lite på latsidan vad gäller just den här biten och det innebär i slutändan för min del att jag kommer missa chansen till att den där representanten är med och kikar på utrustningen... vilket i sin tur leder till att chansen till en förbättring eller klar bild av vad som gått snett med apparaturen är ganska minimal. Min läkare är väldigt bra på mycket, men just den här biten är ju inte hans starkaste sida. Därför hade det varit bra att ha någon med som kan skiten så att säga.. nu verkar det dock inte bli så eftersom jag inte fått klartecken från min läkare och inte heller snubben från det andra företaget... det är liksom a och o för att han skall kunna följa med. Om inte annat rent lagmässigt. Spelar liksom ingen roll vad jag säger i sammanhanget. Det strider ju mot deras moral så att säga. Alltså känns det lite deppigt den här gången... en lång resa som jag förmodar slutar med att jag bara är ännu mer frustrerad och har ännu mer ont. Bilresor är ju inte mitt starkaste kort direkt. Speciellt inte dessa långresor... det är ett projekt i sig att ta sig iväg...
Hur som helst. Jag kan ha fel och hoppas att så är fallet. I värsta fall kommer jag hem utan resultat, en onödig ansträngning rikare och måste kontakta ett annat sjukhus för att upprepa samma procedur. Ett sjukhus jag inte är sådär vidare värst förtjust i men där chansen till att representanten kan komma med är större. I bästa fall får jag hjälp och besöket leder till en snabb förbättring. Eller så har läkaren hunnit sekvensera mitt dna och jag får i alla fall svar på den frågan. I bästa fall kanske jag tom kommer hem med det där intyget jag väntat på över två månader nu... den som lever får se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar