Idag är sista semesterdagen för gubben min och det är inte utan att vi fäller en gemensam liten tår över det. Visst har han varit hemma länge och vi har haft en förbaskad tur som kunnat lösa det så, men oj... tiden har en förmåga att springa iväg ändå. Visserligen var det lääänge sedan vi började vår tränering (=första semesterveckan) och det känns som en evighet sedan - men samtidigt känns det nästan som det var igår då vi for ut på vår första (och hittils enda) övernattning med båten när värmen kom och försvann ungefär lika snabbt. Det som började som en riktigt varm och solig sommar blev tillslut en kall och blåsig sådan med minimalt med båtturer trots att vi verkligen försökte pricka in de bästa dagarna och spara dem just för att kunna gå ut med båten med kort varsel. Kanske hade vi lite FÖR bra koll på prognosen, jag vet inte? Kanske litade vi lite för mycket på vindarna och gick lite för lite på den egna magkänslan? Ah, ingen idé att spekulera. Sommaren kom och gick oavsett och nu när sista semesterdagen är här verkar även värmen haka på ... Däremot har vi fått träffa vänner vi inte sett på länge, vi har bemästrat åksjukan genom att ta oss iväg på lite kortare äventyr mer eller mindre varje dag (även om vi på sistone haft rejäla bakslag med flera spyor och större skepticism mot bilen igen), vi har varit iväg och käkat en gång på tu man hand även om det inte blev några större utsvävningar, vi har hunnit med att dränera gaveln även om vi inte är helt klara än och vi har faktiskt njutit några dagar på stranden... vi har varit på kräftskiva och vi har träffat nära och kära ...
Det är med andra ord inte så konstigt att vi fäller en liten tår idag när sista dagen är här på riktigt. Imorgon börjar allvaret och vardagen igen och på tisdag är det dags att skola in lilla fröken hos dagmamma. Det känns i alla fall bra. Det har varit en stor klump i magen för min del den där biten större delen av sommaren då jag inte kände att dagiset hon fått plats på (femton timmar för treåringar) inte mötte våra förväntningar... dagmamman känns betydligt bättre med en mycket mindre barngrupp, större chans att bli sedd, hörd och få sina egna behov tillmötesgådda. Större flexibilitet och mer hjälp än ytterligare press i tillvaron. Det känns bra så här långt i alla fall och sen får vi se hur det går. Förhoppningen är att lillan skall tycka att det är toppen att gå dit och se det som något riktigt roligt att se fram emot de dagar och timmar hon är där.
Det är med andra ord inte så konstigt att vi fäller en liten tår idag när sista dagen är här på riktigt. Imorgon börjar allvaret och vardagen igen och på tisdag är det dags att skola in lilla fröken hos dagmamma. Det känns i alla fall bra. Det har varit en stor klump i magen för min del den där biten större delen av sommaren då jag inte kände att dagiset hon fått plats på (femton timmar för treåringar) inte mötte våra förväntningar... dagmamman känns betydligt bättre med en mycket mindre barngrupp, större chans att bli sedd, hörd och få sina egna behov tillmötesgådda. Större flexibilitet och mer hjälp än ytterligare press i tillvaron. Det känns bra så här långt i alla fall och sen får vi se hur det går. Förhoppningen är att lillan skall tycka att det är toppen att gå dit och se det som något riktigt roligt att se fram emot de dagar och timmar hon är där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar