Den här dagen blev kanske inte riktigt som vi hade tänkt oss. Det har sedan länge varit planerat att vi skulle på 140 årskalas (min moster och morbror firar ihop, sjuttio per skalle så att säga) ochl vi hade ordnat med både barn och hundvakt, kollat ut kläder och allt det där .Lagt upp en plan för att dagen skulle fungera på bästa möjliga sätt. Tyvärr blev det inte ritkigt så.
De nya programmen jag testat på min dosa har inte direkt varit optimala för vare sig mig eller magen. Har det inte krampat har det krävts en massa extramedel som ställt till magen ännu mer och har det inte varit det så har magen kört hela tiden och på så vis krävt sina medel för att eländet skall kunna komma ut. Lite som att välja mellan pest eller kolera och jag har hoppat fram och tillbaks mellan de olika programmen flera gånger redan utan att hitta något som passar mig något vidare.
Till råga på allt har lilleman haft svårt att koncentrera sig på att käka (amma) när det varit mycket runt omkring och i kombination med värmeböljan vi haft har det inte direkt varit en bra kombo. Summa summarum har detta tillsammans med stressen med magen inte gjort att förutsättningarna för att ta sig iväg på galej varit direkt optimala. Tiderna har dessutom varit pressade och jag har väl under senare delen av veckan mer och mer insett att det förmodligen inte skulle hålla. Igår bestämde jag mig för att det var lika bra att ställa in direkt för att bespara både mig och övriga inblandade (arrangörerna, mina kusiner, inte minst) extra jobb och besvikelse i sista minuten. Vet ju själv hur det är när man planerar och fixar och donar och folk plötsligt ställer in. Nu har jag i och för sig försökt förvarna i tid och meddelat läget för länge sen, men ändå. Det känns inte bra. Varje sak som behöver ställas in är en besvikelse och ett nederlag för min del. Förhoppningsvis kommer magen bättra sig eller i alla fall stabiliseras så jag får någon rätsida på den biten och lilleman blir lättare att hantera ju mindre beroende han blir av mig genom amning och ju mer annan mat han äter... det går ju liksom inte att forcera det där alltför mycket, även om jag håller på för fullt med både smakportioner och lite gröt. Går jag för fort fram blir han förstoppad och det blir till att ta två kliv tillbaks. Skynda långsamt finns det något som heter och det stämmer ganska väl.
Vad gäller den egna hälsan tror jag att värmen ställer till det även för min del. Ännu mer vätska krävs för att tarmen skall fungera och med tanke på hur mycket jag redan trycker i mig har jag svårt att få i mig mer. Inte minst vikten skvallrar väl om att vätskan inte är på den optimalaste nivån.
Oavsett är det en besvikelse att inte kunna gå och det gör mig (återigen) frustrerad över att inte vara "som andra" och bara kunna ta mig iväg på saker och ting. Som det borde vara.
De nya programmen jag testat på min dosa har inte direkt varit optimala för vare sig mig eller magen. Har det inte krampat har det krävts en massa extramedel som ställt till magen ännu mer och har det inte varit det så har magen kört hela tiden och på så vis krävt sina medel för att eländet skall kunna komma ut. Lite som att välja mellan pest eller kolera och jag har hoppat fram och tillbaks mellan de olika programmen flera gånger redan utan att hitta något som passar mig något vidare.
Till råga på allt har lilleman haft svårt att koncentrera sig på att käka (amma) när det varit mycket runt omkring och i kombination med värmeböljan vi haft har det inte direkt varit en bra kombo. Summa summarum har detta tillsammans med stressen med magen inte gjort att förutsättningarna för att ta sig iväg på galej varit direkt optimala. Tiderna har dessutom varit pressade och jag har väl under senare delen av veckan mer och mer insett att det förmodligen inte skulle hålla. Igår bestämde jag mig för att det var lika bra att ställa in direkt för att bespara både mig och övriga inblandade (arrangörerna, mina kusiner, inte minst) extra jobb och besvikelse i sista minuten. Vet ju själv hur det är när man planerar och fixar och donar och folk plötsligt ställer in. Nu har jag i och för sig försökt förvarna i tid och meddelat läget för länge sen, men ändå. Det känns inte bra. Varje sak som behöver ställas in är en besvikelse och ett nederlag för min del. Förhoppningsvis kommer magen bättra sig eller i alla fall stabiliseras så jag får någon rätsida på den biten och lilleman blir lättare att hantera ju mindre beroende han blir av mig genom amning och ju mer annan mat han äter... det går ju liksom inte att forcera det där alltför mycket, även om jag håller på för fullt med både smakportioner och lite gröt. Går jag för fort fram blir han förstoppad och det blir till att ta två kliv tillbaks. Skynda långsamt finns det något som heter och det stämmer ganska väl.
Vad gäller den egna hälsan tror jag att värmen ställer till det även för min del. Ännu mer vätska krävs för att tarmen skall fungera och med tanke på hur mycket jag redan trycker i mig har jag svårt att få i mig mer. Inte minst vikten skvallrar väl om att vätskan inte är på den optimalaste nivån.
Oavsett är det en besvikelse att inte kunna gå och det gör mig (återigen) frustrerad över att inte vara "som andra" och bara kunna ta mig iväg på saker och ting. Som det borde vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar