Det här året... jag säger bara det. Aldrig hade man väl trott att man skulle utsättas för en sådan här prövning under sin livstid? Eller..? Någon form av större prövning, men kanske inte i det här formatet?
Året började, för min del, inte vidare bra. Sonen hann knappt börja förskolan efter jullovet innan han kom hem med en hemsk hosta som höll honom hemma i inte mindre än tre veckor. En hemsk hosta som ledde till både nattligt kräks och andningsproblem. Där och då var vi orolig att det kanske var kikhosta eftersom han drabbades av sådan panik och hade så svårt med andningen efter de här hostattackerna. På vårdcentralen blev vi dock dumförklarade och man hänvisade till en kraftig "virusinfektion" som kunde pågå mellan sex till tolv veckor. Andnöd och kräks till trots. Efter många besök på vårdentralen fick vi med oss luftrörsvidgande inhalationsmask hem. När sonen väl började minska sina hostattacker och nattliga uppvaknande med panikkräks var det min tur att drabbas.
Hostan slog till som en käftsmäll. Sådär lagom lägligt veckan innan min fyrtioårsdag. Vilken present! En sjukt jobbig torrhosta som kom liksom out of the blue. Normalt sett brukar man väl få lite ont i halsen, känns sig lite dassig och kanske tappa orken innan en förkylning slår till? Inte den här gången, det började direkt med den här konstiga hostan och fy fasen vad jobbig den var. För min del satte sig skiten rejält och ville inte riktigt släppa taget. Blev hes rätt omgående och fick svårt att prata eftersom jag hela tiden hade behov av att hosta. Blev många och frekventa besök på vårdcentralen där jag möttes av fler hostande människor. Någon fällde kommentaren att "det var en vacker kör". Ja, så kan man välja att se på det. Hursom. Hostan eskalerade och det blev jobbigt att andas. Kunde inte sova på nätterna eftersom det var ett helvete att ligga ner rent utsagt. Pallade upp med kuddar och sög på halstabletter för att kunna svälja min egen saliv (den liksom fastnade i halsen annars). När jag väl somnade vaknade jag med halva halstabletter kvar i munnen och så satte de här hemska hostattackerna med andnöd igång. Kände att nu får jag en försmak av hur det är att ha astma?
På vårdcentralen konstaterade de att jag var väldigt tät och många besök och olika utlåtanden senare (de vägrade ta odling eller prover för de tyckte i det tidiga skeder att detta var helt onödigt och alldeles för kostsamt. Jag hade fått tips om att kolla mycoplasma av en vän inom vården, men detta vägrade de kolla. Vid det laget hade jag fått komma in och inhalera ventolin ett antal gånger eftersom jag var så "obstruktiv") beslutades det att jag behövde kortison för att minska inflammation och vidga luftrören. Inhalationer med buventol och bufomix flera gånger per dag. en dunderkur med betapred och flera kraftigare inhalationer där på vårdcentralen. Jag som avskyr medicin... :-/ fick order om att komma in om jag fick feber för de var oroliga att detta skulle leda till lunginflammation. Feber fick jag. Över fyrtio grader. Herregud. länge sen jag var så sjuk. Kände mig mer död än levande ett par dagar ärligt talat. Inte sjutton gick det att sova heller.
Fick återbesök på vårdcentralen en lördag (de brukar ju aldrig ta emot bokade besök då, men läkarn ville kolla mina lungor och att det gick åt rätt håll med kortisonet) och jag tyckte vid det laget att jag hostade lite mindre. Tydligen höll läkarn inte med. Hon log lite snett men konstaterade att nä, det här håller inte. vi får sätta in antibiotika för du har fåt lunginflammation och det låter inte bra alls på lungorna. Hon sa att de misstänker mycoplasma, men några prov kunde de inte ta för det skulle ta alldeles för lång tid och hon ansåg att jag redan gått så länge (vi var då uppe i mer än tre veckor) och att det skulle vara försent att vänta tills provsvaren kom? Enligt henne är det få med mycoplasma som utvecklar lunginflammation, men två procent gör det och jag hade oturen att tillhöra de där två procenten.
Under den här tiden prades det mycket om Corona i Kina och att man även börjat se fall i Italien, men det var ju inget de trodde skulle komma hit. "Kina låg ju såååå långt bort". Hade man inte vart ute och rest så var det ingen fara. Nu, någon månad senare, är det en helt annan femma. Det som betraktades som "högst osannorlikt" har blivit mer än sannorlikt. Ja ,det har ju till och med blivit en sk pandemi av det här? Coronan som var så långt bort och inte skulle kunna komma hit. Med facit i hand kan man ju undra vad det var man faktiskt hade eftersom ingen ville testa? Nu tror jag ju inte att det var det, men klart att tanken poppar upp ibland. Det var en väldigt konstig hosta, den höll på länge (mer än en månad totalt) den satte sig på lungorna rejält och jag hade svårt att andas. Dessutom konstigt ont i halsen som höll i länge och blev värre varje kväll. Något jag normalt inte har. visst är jag allergiskt, men någon astmatiker är jag ju inte. Detsamma gäller sonen. Hela familjen blev ju sjuka, en i taget och sist ut var min man. Han och dottern klarade sig dock väldigt mkt lindrigare undan så det får man vara glad för.
Det är konstigt hur fort saker och ting kan förändras. Ena dagen är det ingen som bryr sig om ett helt väntrum med människor som hostar så de tappar andan eller tom kräks. Nästa dag tittar man snett på en person som råkar hosta till. Alla med lite snuva kan ha Corona. Affärerna har slut på toapapper och apoteken har slut på värktabletter och handsprit. Världen är upp och ner. Ekonomin följer med den. Folk förlorar sina jobb, människor förlorar sina nära och kära, vården håller på att kollapsa. Vi har inte ens sett början på den här skiten i Sverige men vi riskerar väl att inom kort ha ett scenario som vi aldrig hade kunnat föreställa oss. Bara för några veckor sedan var livet fortfarande rätt "normalt" för de flesta av oss. Vem hade, vid nyår, kunnat föreställa sig att det skulle bli såhär?
Året började, för min del, inte vidare bra. Sonen hann knappt börja förskolan efter jullovet innan han kom hem med en hemsk hosta som höll honom hemma i inte mindre än tre veckor. En hemsk hosta som ledde till både nattligt kräks och andningsproblem. Där och då var vi orolig att det kanske var kikhosta eftersom han drabbades av sådan panik och hade så svårt med andningen efter de här hostattackerna. På vårdcentralen blev vi dock dumförklarade och man hänvisade till en kraftig "virusinfektion" som kunde pågå mellan sex till tolv veckor. Andnöd och kräks till trots. Efter många besök på vårdentralen fick vi med oss luftrörsvidgande inhalationsmask hem. När sonen väl började minska sina hostattacker och nattliga uppvaknande med panikkräks var det min tur att drabbas.
Hostan slog till som en käftsmäll. Sådär lagom lägligt veckan innan min fyrtioårsdag. Vilken present! En sjukt jobbig torrhosta som kom liksom out of the blue. Normalt sett brukar man väl få lite ont i halsen, känns sig lite dassig och kanske tappa orken innan en förkylning slår till? Inte den här gången, det började direkt med den här konstiga hostan och fy fasen vad jobbig den var. För min del satte sig skiten rejält och ville inte riktigt släppa taget. Blev hes rätt omgående och fick svårt att prata eftersom jag hela tiden hade behov av att hosta. Blev många och frekventa besök på vårdcentralen där jag möttes av fler hostande människor. Någon fällde kommentaren att "det var en vacker kör". Ja, så kan man välja att se på det. Hursom. Hostan eskalerade och det blev jobbigt att andas. Kunde inte sova på nätterna eftersom det var ett helvete att ligga ner rent utsagt. Pallade upp med kuddar och sög på halstabletter för att kunna svälja min egen saliv (den liksom fastnade i halsen annars). När jag väl somnade vaknade jag med halva halstabletter kvar i munnen och så satte de här hemska hostattackerna med andnöd igång. Kände att nu får jag en försmak av hur det är att ha astma?
På vårdcentralen konstaterade de att jag var väldigt tät och många besök och olika utlåtanden senare (de vägrade ta odling eller prover för de tyckte i det tidiga skeder att detta var helt onödigt och alldeles för kostsamt. Jag hade fått tips om att kolla mycoplasma av en vän inom vården, men detta vägrade de kolla. Vid det laget hade jag fått komma in och inhalera ventolin ett antal gånger eftersom jag var så "obstruktiv") beslutades det att jag behövde kortison för att minska inflammation och vidga luftrören. Inhalationer med buventol och bufomix flera gånger per dag. en dunderkur med betapred och flera kraftigare inhalationer där på vårdcentralen. Jag som avskyr medicin... :-/ fick order om att komma in om jag fick feber för de var oroliga att detta skulle leda till lunginflammation. Feber fick jag. Över fyrtio grader. Herregud. länge sen jag var så sjuk. Kände mig mer död än levande ett par dagar ärligt talat. Inte sjutton gick det att sova heller.
Fick återbesök på vårdcentralen en lördag (de brukar ju aldrig ta emot bokade besök då, men läkarn ville kolla mina lungor och att det gick åt rätt håll med kortisonet) och jag tyckte vid det laget att jag hostade lite mindre. Tydligen höll läkarn inte med. Hon log lite snett men konstaterade att nä, det här håller inte. vi får sätta in antibiotika för du har fåt lunginflammation och det låter inte bra alls på lungorna. Hon sa att de misstänker mycoplasma, men några prov kunde de inte ta för det skulle ta alldeles för lång tid och hon ansåg att jag redan gått så länge (vi var då uppe i mer än tre veckor) och att det skulle vara försent att vänta tills provsvaren kom? Enligt henne är det få med mycoplasma som utvecklar lunginflammation, men två procent gör det och jag hade oturen att tillhöra de där två procenten.
Under den här tiden prades det mycket om Corona i Kina och att man även börjat se fall i Italien, men det var ju inget de trodde skulle komma hit. "Kina låg ju såååå långt bort". Hade man inte vart ute och rest så var det ingen fara. Nu, någon månad senare, är det en helt annan femma. Det som betraktades som "högst osannorlikt" har blivit mer än sannorlikt. Ja ,det har ju till och med blivit en sk pandemi av det här? Coronan som var så långt bort och inte skulle kunna komma hit. Med facit i hand kan man ju undra vad det var man faktiskt hade eftersom ingen ville testa? Nu tror jag ju inte att det var det, men klart att tanken poppar upp ibland. Det var en väldigt konstig hosta, den höll på länge (mer än en månad totalt) den satte sig på lungorna rejält och jag hade svårt att andas. Dessutom konstigt ont i halsen som höll i länge och blev värre varje kväll. Något jag normalt inte har. visst är jag allergiskt, men någon astmatiker är jag ju inte. Detsamma gäller sonen. Hela familjen blev ju sjuka, en i taget och sist ut var min man. Han och dottern klarade sig dock väldigt mkt lindrigare undan så det får man vara glad för.
Det är konstigt hur fort saker och ting kan förändras. Ena dagen är det ingen som bryr sig om ett helt väntrum med människor som hostar så de tappar andan eller tom kräks. Nästa dag tittar man snett på en person som råkar hosta till. Alla med lite snuva kan ha Corona. Affärerna har slut på toapapper och apoteken har slut på värktabletter och handsprit. Världen är upp och ner. Ekonomin följer med den. Folk förlorar sina jobb, människor förlorar sina nära och kära, vården håller på att kollapsa. Vi har inte ens sett början på den här skiten i Sverige men vi riskerar väl att inom kort ha ett scenario som vi aldrig hade kunnat föreställa oss. Bara för några veckor sedan var livet fortfarande rätt "normalt" för de flesta av oss. Vem hade, vid nyår, kunnat föreställa sig att det skulle bli såhär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar