Så sant som det var sagt. Ibland blir det helt enkelt inte (alls) som man tänkt sig. Idag är ett typiskt sådant exempel. Från början var det tänkt att vi skulle skaffat oss barnvakt och åkt med på makens jobbfest, de firar femton år som företag och beger sig till stockholm över natten. Det blir nog party då den här festen ersätter både kräftskiva och julbord...
Eftersom vi hade svårt att få barnvakt för två barn och två hundar just den här helgen och då insåg att det för vår del skulle bli mer stress än avkloppling att försöka ta oss iväg beslutade vi oss att stanna hemma. Båda två. Såhär i efterhand känns det som rätt val, men det har känts rätt pissigt sedan vi fattade det beslutet faktiskt. Vi kommer tots allt sällan iväg på något, och ännu mer sällan utan barnen. Nåja, det var ju vårt beslut och då vi inte lyckades fixa barnvaktsbiten ändå så hade vi inte jättemycket till val. När vi då istället blev inbjudna till min bror och hans familj på middag kändes det som att helgen trots allt skulle bli väldigt bra. Då går vi såklart och blir dåliga. Typ allihop. Eller ja, mest Olivia som vaknade med världens förkylning och feber. Jonathan har varit tät länge men den här natten hörde till de värre och jag sov inte en blund inatt. Kände mig trots allt rätt ok imorse. Magen var bättre än den brukar men då jag åkte och handlade inför veckan slog det till. Bara sådär. Skallebank, tryck över ögonen, flimmer, ont i kroppen, allmänt krasslig. Vet fortfarande inte om det bara beror på att jag sovit så förbannat illa sista veckan eller om det är nåt vidrigt på g även i denna kropp det återstår att se... men det slutade ju såklart med att vi inte kom oss iväg på den där middagen heller. Känns riktigt riktigt trist för vi har sett fram emot det här hela veckan. Hur som helst slog magen till rejält efter lunch och även den gick i graven så att säga. Skönt på sätt och vis att bara vara hemma och ta det lugnt med de förutsättningarna och att få chansen att bli bättre snarare än tvärtom, men ändå .Det känns trist. Tillfällena växer inte på träd :( Nu har jag gnällt av mig lite extra... det får räcka för den här helgen.
Eftersom vi hade svårt att få barnvakt för två barn och två hundar just den här helgen och då insåg att det för vår del skulle bli mer stress än avkloppling att försöka ta oss iväg beslutade vi oss att stanna hemma. Båda två. Såhär i efterhand känns det som rätt val, men det har känts rätt pissigt sedan vi fattade det beslutet faktiskt. Vi kommer tots allt sällan iväg på något, och ännu mer sällan utan barnen. Nåja, det var ju vårt beslut och då vi inte lyckades fixa barnvaktsbiten ändå så hade vi inte jättemycket till val. När vi då istället blev inbjudna till min bror och hans familj på middag kändes det som att helgen trots allt skulle bli väldigt bra. Då går vi såklart och blir dåliga. Typ allihop. Eller ja, mest Olivia som vaknade med världens förkylning och feber. Jonathan har varit tät länge men den här natten hörde till de värre och jag sov inte en blund inatt. Kände mig trots allt rätt ok imorse. Magen var bättre än den brukar men då jag åkte och handlade inför veckan slog det till. Bara sådär. Skallebank, tryck över ögonen, flimmer, ont i kroppen, allmänt krasslig. Vet fortfarande inte om det bara beror på att jag sovit så förbannat illa sista veckan eller om det är nåt vidrigt på g även i denna kropp det återstår att se... men det slutade ju såklart med att vi inte kom oss iväg på den där middagen heller. Känns riktigt riktigt trist för vi har sett fram emot det här hela veckan. Hur som helst slog magen till rejält efter lunch och även den gick i graven så att säga. Skönt på sätt och vis att bara vara hemma och ta det lugnt med de förutsättningarna och att få chansen att bli bättre snarare än tvärtom, men ändå .Det känns trist. Tillfällena växer inte på träd :( Nu har jag gnällt av mig lite extra... det får räcka för den här helgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar