Så var det alltså snart dags. Ny operation om ganska exakt en vecka. Har nog aldrig känt mig så nervös över något jag satt så stora förhoppningar till tidigare. Detta är ju trots allt något jag velat få gjort. Förhoppningen är att få må lite bättre. Ha en kropp som samarbetar lite mer än vad den bråkar. Jobbigt att denna dröm skall behöva kantas av så mycket oro och så många "om".
Har inte fått några bra vibbar när jag pratat med sköterskona på sjukhuset. De verkar ärligt talat ha noll koll. Igår när jag ringde för att ställa ett par frågor kom de inte ens ihåg att jag skall opereras om en vecka och då talades vi vid senast för en vecka sedan. Lite skrämmande kan jag tycka eftersom den här typen av operationer inte direkt sker på rullande band i Göteborg.
Nästa oro är att de kommer lämna kvar de gamla elektroderna i kroppen och min fundering är vad som händer 1, om de nya fungerar bättre och de gamla som inte används inte avlägsnas och får "fritt spelrum" att vandra vart de nu vill 2, om de nya inte fungerar och jag hamnar i ett läge som är sämre än det är idag och behöver vänta på ny operationstid med lika lång väntetid som nu innan de ens kan börja fundera över att ta bort de nya och koppla ihop de gamla igen. De gamla som ändå inte funkar som de ska eftersom större delen av den raddan elektroder är trasig 3, risken för komplikationer såklart och vetskapen om att vara "invalid" i sex veckor framåt. Mitt i sommaren. Sommaren som är den bästa tiden på året i min värld och då man har extra stor chans att vara ute och skoja och busa med barnen, greja i trädgården. Allt sånt där som hör sommaren till. Fixa med huset, bada i havet... japp, jag börjar bli nervös. Försöker inte att måla fan på väggen, men har nog aldrig känt sådan olust inför en operation. Jo, den där jag ballade ur såkart, men där handlade det om helt andra saker. Jag hade ingen tro på att den skulle hjälpa mig och operationen i sig var aldrig min vän.
Här är det inte själv ingreppet utan personerna som utför det som gör mig orolig. Jag har absolut inget förtroende för kirurgen och jag vet ju att uppföljningen inte existerar. Det skrämmer mig. I en perfekt värld bryr man sig om sina patienter, men vill deras bäst och sist men inte minst man gör sitt bästa. Både före, under och efter ett sådant här ingrepp. I andra län finns den möjligheten, men här ser man det på ett annat sätt. Det där som handlar om kostnader och inte om patientsäkerhet.
Drömde mardrömmar inatt och de gjorde inte saken bättre. Måste såklart försöka intala mig om att detta kommer bli bra och att magkänslan jag har nu är helt fel.
Har inte fått några bra vibbar när jag pratat med sköterskona på sjukhuset. De verkar ärligt talat ha noll koll. Igår när jag ringde för att ställa ett par frågor kom de inte ens ihåg att jag skall opereras om en vecka och då talades vi vid senast för en vecka sedan. Lite skrämmande kan jag tycka eftersom den här typen av operationer inte direkt sker på rullande band i Göteborg.
Nästa oro är att de kommer lämna kvar de gamla elektroderna i kroppen och min fundering är vad som händer 1, om de nya fungerar bättre och de gamla som inte används inte avlägsnas och får "fritt spelrum" att vandra vart de nu vill 2, om de nya inte fungerar och jag hamnar i ett läge som är sämre än det är idag och behöver vänta på ny operationstid med lika lång väntetid som nu innan de ens kan börja fundera över att ta bort de nya och koppla ihop de gamla igen. De gamla som ändå inte funkar som de ska eftersom större delen av den raddan elektroder är trasig 3, risken för komplikationer såklart och vetskapen om att vara "invalid" i sex veckor framåt. Mitt i sommaren. Sommaren som är den bästa tiden på året i min värld och då man har extra stor chans att vara ute och skoja och busa med barnen, greja i trädgården. Allt sånt där som hör sommaren till. Fixa med huset, bada i havet... japp, jag börjar bli nervös. Försöker inte att måla fan på väggen, men har nog aldrig känt sådan olust inför en operation. Jo, den där jag ballade ur såkart, men där handlade det om helt andra saker. Jag hade ingen tro på att den skulle hjälpa mig och operationen i sig var aldrig min vän.
Här är det inte själv ingreppet utan personerna som utför det som gör mig orolig. Jag har absolut inget förtroende för kirurgen och jag vet ju att uppföljningen inte existerar. Det skrämmer mig. I en perfekt värld bryr man sig om sina patienter, men vill deras bäst och sist men inte minst man gör sitt bästa. Både före, under och efter ett sådant här ingrepp. I andra län finns den möjligheten, men här ser man det på ett annat sätt. Det där som handlar om kostnader och inte om patientsäkerhet.
Drömde mardrömmar inatt och de gjorde inte saken bättre. Måste såklart försöka intala mig om att detta kommer bli bra och att magkänslan jag har nu är helt fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar