Det har varit ännu en solig dag idag. Maken kom hem med de utemöbler vi beställt från Jysk igår och idag var det dags att inviga dem med fika på altanen. Så skönt! Känns gött att veta att vi faktiskt har något att sitta på därute i sommar när grillen (förhoppningsvis) går varm. Lite sjukt att jag älskar mat och mat är det som gör att magen mår så mycket sämre. Varje gång jag stoppar något i den. Varje gång något skall bearbetas. Varje gång maten passerat systemet och skall ut igen. Det är lite ironiskt faktiskt. Jag skulle ju lätt kalla mig själv för matnörd. Hade jag inte varit det hade jag nog faktiskt slutat äta för länge sen. Det är lätt att göra det när man vet att det man stoppar i munnen resulterar i en jävla massa smärta och värk. Nåja, livet är väl lite ironiskt i det stora hela så varför inte den här biten också. Jag är i alla fall glad att jag fortfarande kan känna glädje över mat och att jag tycker om att laga den.
Min lilla verkar gå i mina fotspår. I alla fall vad gäller smak och konsistens.. skall bli spännande att se vad det blir av henne, min lilla docka :)
Fint väder var det. Svårt att veta hur man ska klä sig, men det är bara att gilla läget. För ungefär ett år sen vid den här tiden var det ca tjugo grader. Jag gick i t.-shirt med min mamma i spåret. Det var någon vecka innan Olivia kom till världen. Då var det istället snöstorm och minusgrader. Sometimes it snows in April ;-)
Förmiddagen har varit lite mindre smärtsam idag - TACK OCH LOV för det! Det var en smärre pers med magvärk och toaprocedur imorse, men det har ju liksom varit det ända sen den här sns:en kom in i mitt liv. Nog för att det var katastrof innan men jag fann ju mitt sätt att ta mig igenom dagen genom att använda mig av mina bräda och alla dessa medel i kombination med min cykel. Flera gånger om dagen. Nu, när jag inte kan använda brädan och tarmen styrs av de här nervimpulserna från sns:en är det svårare att hantera. Trycket måste bli mer eller mindre outhärdligt och smärtan likaså. Den där huggvärken måste komma och explosionskänslan infinna sig. Sen är det bara att hoppas att luften och förhoppningsvis lite skit kommer med när man lyckas få en känsla av att gå på dass. Ofta misslyckas det och medlen får hjälpa till, men ibland lyckas det Lite Lite och då gäller det att vara snabb med ytterligare medel för att tömma det som tömmas kan medans tarmen samarbetar. En normal vardag? Think not.
Imorse var en sån dag när jag trodde jag skulle kunna lyckas gå på dass. Ökat movicoldosen till fyra påsar om dagen, imorse la jag även till en inolaxol för att baka ihop skiten och jag tog en tarmslim igår. Målet var ju att minska mediciner och medel, men som det är nu har jag ökat mediciner och minskat medel... o mår ändå sämre än innan. Vet inte hur bättre jag skall beskriva det. Jag hoppas vändningen kommer snart. Det här är bara inte kul. Det var det inte innan heller, men att genomgå en operation med resultat som är sämre än innan det är fanimej sämre. Faktiskt.
Min lilla verkar gå i mina fotspår. I alla fall vad gäller smak och konsistens.. skall bli spännande att se vad det blir av henne, min lilla docka :)
Fint väder var det. Svårt att veta hur man ska klä sig, men det är bara att gilla läget. För ungefär ett år sen vid den här tiden var det ca tjugo grader. Jag gick i t.-shirt med min mamma i spåret. Det var någon vecka innan Olivia kom till världen. Då var det istället snöstorm och minusgrader. Sometimes it snows in April ;-)
Förmiddagen har varit lite mindre smärtsam idag - TACK OCH LOV för det! Det var en smärre pers med magvärk och toaprocedur imorse, men det har ju liksom varit det ända sen den här sns:en kom in i mitt liv. Nog för att det var katastrof innan men jag fann ju mitt sätt att ta mig igenom dagen genom att använda mig av mina bräda och alla dessa medel i kombination med min cykel. Flera gånger om dagen. Nu, när jag inte kan använda brädan och tarmen styrs av de här nervimpulserna från sns:en är det svårare att hantera. Trycket måste bli mer eller mindre outhärdligt och smärtan likaså. Den där huggvärken måste komma och explosionskänslan infinna sig. Sen är det bara att hoppas att luften och förhoppningsvis lite skit kommer med när man lyckas få en känsla av att gå på dass. Ofta misslyckas det och medlen får hjälpa till, men ibland lyckas det Lite Lite och då gäller det att vara snabb med ytterligare medel för att tömma det som tömmas kan medans tarmen samarbetar. En normal vardag? Think not.
Imorse var en sån dag när jag trodde jag skulle kunna lyckas gå på dass. Ökat movicoldosen till fyra påsar om dagen, imorse la jag även till en inolaxol för att baka ihop skiten och jag tog en tarmslim igår. Målet var ju att minska mediciner och medel, men som det är nu har jag ökat mediciner och minskat medel... o mår ändå sämre än innan. Vet inte hur bättre jag skall beskriva det. Jag hoppas vändningen kommer snart. Det här är bara inte kul. Det var det inte innan heller, men att genomgå en operation med resultat som är sämre än innan det är fanimej sämre. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar