Jag måste erkänna det. När det kommer till sjukdomar och min dotter är jag ingen övermänniska. Där har jag min svaga punkt, helt klart. Det här med sjukdomar... som dessutom kommer drabba min lilla många gånger om, det är verkligen inget jag är bra på. Måste hålla masken för hennes skull (och för resten av min omgivnings skull för den delen) men jag är fanimej inte nåt vidare på det där. Blir så förbaskat orolig så fort det är nåt. Kanske beror det på att jag sällan är "lite" sjuk själv. När jag är dålig, då är jag riktigt jävla dålig. Detsamma har ju gällt för min dotter under de elva månader hon funnits i mitt liv.
Hon blir inte "Lite" magsjuk. Hon blir jättemagsjuk. Det har ju hänt ett antal gånger nu. Hon blir inte lite åksjuk. Hon blir jätteåksjuk - direkt. På den vägen är det. Därför var jag rädd att hon skulle få skyhög feber igår när tempen bara steg och steg. Från 38 till 38,6 under dagen och eftermiddagen. På natten en hel grad till. Det är, i min värld, samma som skyhög feber. Jag vet ju att de små får hög temperatur, men vi har hittils varit skonade från den där typen av infektioner. Kan inte låta bli att oroa mig. Vill vara den där klippan till morsa som min egen mamma är, som tänker genom att använda sitt sunda förnuft men istället blir jag övernojjig och ser värstascenariot framför mig. Kanske har jag lite väl många dåliga erfarenheter av vården med mig i paketet för att kunna lita på deras omdömen... Känner mig så förbannat hjälplös bara. Vissa saker rår man inte på och vissa saker ska man väl inte rå på, men ibland önskar man att man hade lite extrapower att ta till när nöden kräver. Som nån av alla de där seriefigurerna.. lite dunderhonung som gör mig extra stark, lite vingar som får mig att flyga... lite hokuspokus innanför hatten som trollar bort allt ont. Tja, nåt i den stilen. Men.. jag är inte mer än människa. O jag har mina brister. Både stora och små. Det går inte att komma ifrån. Hur mycket jag än önskar ibland.
Magen roar sig med att tokjäsa även idag. Hade hoppats på mirakel, men de har ännu inte skett. Nog för att jag dragit ner på mina klysmor, men magen reagerar genom att jäsa upp sig nåt katastrofalt och jag vet inte om jag kan se det som något positivt tecken som kroppen ger mig. Huu.. men... än kan allt hända! Jag hoppas det vänder snart.
Hon blir inte "Lite" magsjuk. Hon blir jättemagsjuk. Det har ju hänt ett antal gånger nu. Hon blir inte lite åksjuk. Hon blir jätteåksjuk - direkt. På den vägen är det. Därför var jag rädd att hon skulle få skyhög feber igår när tempen bara steg och steg. Från 38 till 38,6 under dagen och eftermiddagen. På natten en hel grad till. Det är, i min värld, samma som skyhög feber. Jag vet ju att de små får hög temperatur, men vi har hittils varit skonade från den där typen av infektioner. Kan inte låta bli att oroa mig. Vill vara den där klippan till morsa som min egen mamma är, som tänker genom att använda sitt sunda förnuft men istället blir jag övernojjig och ser värstascenariot framför mig. Kanske har jag lite väl många dåliga erfarenheter av vården med mig i paketet för att kunna lita på deras omdömen... Känner mig så förbannat hjälplös bara. Vissa saker rår man inte på och vissa saker ska man väl inte rå på, men ibland önskar man att man hade lite extrapower att ta till när nöden kräver. Som nån av alla de där seriefigurerna.. lite dunderhonung som gör mig extra stark, lite vingar som får mig att flyga... lite hokuspokus innanför hatten som trollar bort allt ont. Tja, nåt i den stilen. Men.. jag är inte mer än människa. O jag har mina brister. Både stora och små. Det går inte att komma ifrån. Hur mycket jag än önskar ibland.
Magen roar sig med att tokjäsa även idag. Hade hoppats på mirakel, men de har ännu inte skett. Nog för att jag dragit ner på mina klysmor, men magen reagerar genom att jäsa upp sig nåt katastrofalt och jag vet inte om jag kan se det som något positivt tecken som kroppen ger mig. Huu.. men... än kan allt hända! Jag hoppas det vänder snart.
Kan bara instämma som mamma att sjuka barn är det värsta. Man oroar sig ständigt. Å kan bara konstatera att det blir inte bättre fast det blir äldre =( Min dotter är 22 och jag är lika orolig idag som när hon var liten. Har tyvärr också mindre trevliga minnen genom åren av sjukvården. Alla turer med ambulans med min dotter, alla desa jävulska allergichocker uhu! Å som du säger, jaga hade också ett barn som inte bara blev snuvig som alla andra utan allsköns vidrigheter med över 40 i feber. Men jag ror som så en gång mamma och det spelar ingen roll ålder man är alltid orolig. Jag är 49 och min mamma oroar sig än för mig haha!!!
SvaraRaderaHoppas din lilla tös kryar på sig snart likaså att miraklet kommer för dig. Kan det vara nått i stil med att som det säger till mig på tarm att när nya saker sker, tarmen börjar få fart så vänder den om till "överreaktioner" i stället? Jag tycker att ju mer jag hjälper tarmen att jobba "normalt" med alla klysmor och vattensköjningar ju mer arbetar den som en tok. Från att ha varit död till att man är nödig 24/7. Näe önskar dig verkligen miraklet nu så du får njuta av livet =)
Eller hur! En sköterska sa en sak till mig för något halvår sedan som satte sig på hjärnan: "den dagen barnet föds föds det dålig samvetet och det blir inte bättre genom åren - man känner alltid att man skulle kunna göra mer, att man inte räcker till.." det där stämmer så bra! Man vet, innerst inne, att man gör så gott man kan i det läge som är just då - men det räcker ju inte alltid till.. just nu tror jag att det "bara" rör sig om en tredagarsfeber, med toppar på upp emot 40 grader som nu gått ner till mer "Normal" feber på runt 38 och följt av utslag idag.. men å andra sidan... jag väljer att ha lite extra koll o vara den där nojjiga morsan. Hellre för nojjig än för lite nojjig och riskera att missa något som man kan göra något åt INNAN det eskalerar och blir så illa att kraftigare åtgärder krävs. Japp, jag har tappat förtroendet för sjukvården. För länge sen.
RaderaMiraklet har inte kommit än och visst har du rätt i att ju mer jag försöker lugna och bemästra min tarm desto mer verkar den motarbeta mig. Men å andra sidan.. när jag bara låter den vara o försöker inbilla mig att jag är normal går det ju ännu mer åt pipsvängen... den taktiken funkar inte heller för den slutar ju med att jag hamnar på sjukan istället :( Njuta av livet.. ja! Det vill jag! Det är ju trots allt det som är målet med allt detta kämpande, eller hur... jag kan bara önska dig detsamma.