Då var det (återigen) dags att sätta sig i bilen (snart) och bege sig till stora staden och stora sjukhuset i Huddinge. Dagen till ära blåser det småspik ute, de varnar för svårigheter i trafiken (snökaos?) och dessutom har lillan gått och blivit förkyld, så vi har inte sovit mycket inatt.. :( Till råga på allt är det ju första gången hon faktiskt är förkyld så det känns inge vidare att lämna henne, även om jag vet att hon har den bästa barnvakt man kan ha i form av min alldeles egna fantastiska mamma. Olivias mormor med andra ord. Som dessutom skall passa våra två små lurviga när vi är borta. Stackarn, hon kommer få det tufft!
Hade det bara varit en "sällskapsresa" hade vi lätt ställt in, men nu är det ju bra mycket mer komplicerat än så. De här sjukbesöken växer inte på träd och att få ihop den här dagen (morgondagen) med två undersökningar plus läkarbesök på samma dag har inte varit det lättaste. Det är inte bara att be om det så får man det. Det kräver en hel del logistik, både från min egen och sjukhusets sida. Dessutom koordinerat med boende hos släktingar i Strängnäs. Det är mycket som skall klaffa.
Ser inte fram emot vare sig resan eller målet (sjukhuset) eftersom dessa är undersökningar jag gjort förr och vet alltför väl hur obehagliga de är. Dessutom hur dåligt jag kommer må efter. Det är inte frågan OM jag kommer må skit eller inte, det är frågan om HUR skit jag kommer må. Hur lång tid det tar att bli av med kontrasten, hur ont jag kommer ha och om ja skall våga satsa på Dulco eller inte. Sist jag gjorde det var snart två år sen. När vi var i Karibien och skulle hem... den gången gick det åt pipsvängen, men de hjälte mig på vägen ner... att sitta ner längre perioder är döden för min tarm och den värk som tarmen orsakar.
Nu hoppas jag att den här dagen kommer vara värt både besväret, tiden och allt annat. Att de här undersökningarna visar på något som ger mina läkare lite mer information om vad som måste göras för att få rätsida på de här överjävliga tarmebesvären. Förhoppningsvis går det att göra något som inte kräver ett alltför stort kirurgiskt ingrepp. Jag är trött på att bli skuren och oddsen för de här ännu större ingreppen är ju inte direkt något vidare... den som lever får se.
Hur många operationer har diskuterats hittils?
Chait- (en form av "kateter" - "knapp i magen" -"utgång från tarmen" där man skulle kunna släppa ut luft och tillföra vatten) den sket sig efter MR som visade på större problem än vad man trott när denna kom på tal.
Loopileostomi - påse på magen för att avlasta tjocktarmen och slippa hela tömningshistorien med allt vad det innebär. Den här operationen ballade jag ur pga min skräck för påse på magen och min misstro till att detta skulle lösa mina problem. Tänk vad för lite information kan ställa till med...
Rektopexi - upphängning med teflonnät av hela tarmpaketet. Denna var jag själv väldigt inne på då det skulle rätta till en hel del av de problem jag har i teorin. Däremot är oddsen för den här typen av operationer inte de bästa. Den här operationen blev inställd pga att kirurgen bröt benet när det var på tapeten och sedan fick jag träffa en ny läkare som föreslog att man testar ett mindre ingrepp först, nämligen den sns jag nu genomgått som hittils inte gett de resultat som jag hade hoppats på.
Vad som händer sen? Den som lever får se.
Hade det bara varit en "sällskapsresa" hade vi lätt ställt in, men nu är det ju bra mycket mer komplicerat än så. De här sjukbesöken växer inte på träd och att få ihop den här dagen (morgondagen) med två undersökningar plus läkarbesök på samma dag har inte varit det lättaste. Det är inte bara att be om det så får man det. Det kräver en hel del logistik, både från min egen och sjukhusets sida. Dessutom koordinerat med boende hos släktingar i Strängnäs. Det är mycket som skall klaffa.
Ser inte fram emot vare sig resan eller målet (sjukhuset) eftersom dessa är undersökningar jag gjort förr och vet alltför väl hur obehagliga de är. Dessutom hur dåligt jag kommer må efter. Det är inte frågan OM jag kommer må skit eller inte, det är frågan om HUR skit jag kommer må. Hur lång tid det tar att bli av med kontrasten, hur ont jag kommer ha och om ja skall våga satsa på Dulco eller inte. Sist jag gjorde det var snart två år sen. När vi var i Karibien och skulle hem... den gången gick det åt pipsvängen, men de hjälte mig på vägen ner... att sitta ner längre perioder är döden för min tarm och den värk som tarmen orsakar.
Nu hoppas jag att den här dagen kommer vara värt både besväret, tiden och allt annat. Att de här undersökningarna visar på något som ger mina läkare lite mer information om vad som måste göras för att få rätsida på de här överjävliga tarmebesvären. Förhoppningsvis går det att göra något som inte kräver ett alltför stort kirurgiskt ingrepp. Jag är trött på att bli skuren och oddsen för de här ännu större ingreppen är ju inte direkt något vidare... den som lever får se.
Hur många operationer har diskuterats hittils?
Chait- (en form av "kateter" - "knapp i magen" -"utgång från tarmen" där man skulle kunna släppa ut luft och tillföra vatten) den sket sig efter MR som visade på större problem än vad man trott när denna kom på tal.
Loopileostomi - påse på magen för att avlasta tjocktarmen och slippa hela tömningshistorien med allt vad det innebär. Den här operationen ballade jag ur pga min skräck för påse på magen och min misstro till att detta skulle lösa mina problem. Tänk vad för lite information kan ställa till med...
Rektopexi - upphängning med teflonnät av hela tarmpaketet. Denna var jag själv väldigt inne på då det skulle rätta till en hel del av de problem jag har i teorin. Däremot är oddsen för den här typen av operationer inte de bästa. Den här operationen blev inställd pga att kirurgen bröt benet när det var på tapeten och sedan fick jag träffa en ny läkare som föreslog att man testar ett mindre ingrepp först, nämligen den sns jag nu genomgått som hittils inte gett de resultat som jag hade hoppats på.
Vad som händer sen? Den som lever får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar