IBS , förstoppning - IBS och förstoppning!

Galen jag idag!

Ja, det är väl en bra rubrik eller samlingsnamn på alla dessa besvär i mag/tarmkanalen som läkarna inte råder bot på. Vissa lider säkert av, vad som klassificeras som en "normal" IBS, medan andra lider av helt andra saker som av misstag hamnar under den här skräpdiagnosen.

Jag kallar det skräpdiagnos eftersom definitionen av IBS är ganska vag. Irritable Bowel Syndrome? Vad är det för något. Egentligen? Man kan räkna upp en massa symtom som stämmer in på kriterierna för IBS men VAD är IBS egentligen? Många av dessa symtom kan vara andra sjukdomar också. Många gånger är de det. Utan att läkarna går vidare med dem och utreder vad det faktiskt handlar om.

Jag har alltid avskytt IBS diagnosen, eftersom jag lider av så mycket annat - men det är ordet "IBS" läkarna i första hand hakar upp sig på. Man hamnar i ett fack direkt. Sen att man har ett enterocele som ställer till det, en nervstörning i tunntarmen (den kan i och för sig gå under IBS diagnosen det är ju en motilitetsstörning) en invagination som gör att tarmen envisas med att åka in i sig själv, en förstorad tjocktarm som inte matar fram o vägrar släppa igenom avfall, en prolaps, reflux.. tja, vad är väl det i världshistorien? Jises, jag har ju IBS låt oss koncentrera oss på det och skita i resten (som är mycket svårare att komma till botten med och lösa!)

Ordet constipation (eller förstoppning) är en annan sån odefinierad klassificering. Vad är det egentligen? Ett samlingsnamn för alla typer av stopp i tarmen från vanlig "hård i magen för att man äter för lite fibrer och rör sig för lite" till den variant som jag (och flera med mig) lider av, det vill säga odefinierat stopp i tarmarna pga att de viker sig, åker in i varandra, blockerar varandra, inte matar framåt.. faller ut.. ja, ni ser.. ganska brett. Men i en vanlig människas ögon är förstoppning fortfarande ett tillstånd man botar med motion och katrinplommon, eventuellt också ett lavemang..

Jo, tjena om det hade funkat hade jag varit väldens lyckligaste. Men vad gör man när lavemangen stannar kvar i magen o inte vill lämna kroppen? När de vandrar uppåt istället för nedåt? När de fyller ut magen ÄNNU mer och det som sitter fast inte är fast utan lika löst som vatten eller möjligen en geggig välling med små bitar i?!

Nej, fy fan för de här slasktrattarna säger jag bara. Den senaste tidens mail har fått mig att inse att jag är långt ifrån ensam, även om läkarna fått mig att känna mig unik - på ett skumt och mindre positivt sätt.

Jag har ingen vanlig diagnos, men jag undrar hur stort mörkertalet är? Jag har fått några mail som bekräftar att det finns fler undantag från regeln. Fler än jag med andra ord. Som lider i det tysta (även om jag numer gör min röst hörd!) Kanske inte samma åkomma i minsta detalj, men snarlika. Det gör mig förbannad. Förbannad över att systemet behandlar oss som skit och lämnar oss ensamma med vårt lidande och vår smärta. Mår vi psykiskt dåligt? Ja, självfallet mår vi psykiskt dåligt. Vem skulle inte göra det av att ha en kropp som ständigt är i krig med en själv och att dessutom behöva kriga för att över huvud taget få sjukvården att lyssna till en.. som Martina så fint beskrev det (tack Martina!) att man ska behöva "förbereda sig för krig inför varje läkarsamtal.." - det är sjukt i sig. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. För det är ju precis så det är!

Vad hände med läkarna som ville sina patienter väl, de som faktiskt hade ett genuint människointresse och vars största mål var att göra sina patienter friska? Har de bytts ut mot penningkåta provisionsmonster som enbart ser till statistik och antal sålda pillerförpackningar? Jag börjar undra.

En sak är säker: det är inte konstigt det går som det gör med sjukvården och sjukskrivningarna i det här landet. Hur ska man få folk ut i arbete om man inte vågar satsa lite pengar på att få dem friska igen? Att skyffla folk från en kassa till en annan löser inga problem. Vare sig för oss eller för staten. Som jag läste i senaste numret av ILCO tidningen så är de mer eller mindre självförsörjand efter sina operationer.. de kommer ut i arbete, betalar skatt o tja, finansierar sina egna hjälpmedel. Vad hade hänt om man låtit bli att operera denna stora skara människor? Vad hade inte det kostat samhället? En tankeställare bara.

Vad är en SNS test i jämförelse.. den kan antingen lyckas eller misslyckas. Oavsett har man gett en människa en chans att få livet tillbaks.