Var på återträff med högstadiet igår. Femton års jubileum, eller femton års förfall? Beror på hur man ser det. Trodde ett tag att jag inte skulle ta mig iväg då magen (självfallet) la av helt. Inget funka. Inte på något sätt.. men jag bestämde mig att släpa mig dit ändå. Bara för att. Jag vet att de var många som inte räknade med att se mig där.
Ännu fler som inte kände igen mig. Mest överraskad över att de som faktiskt kände igen mig var dem jag minst umgicks med. O de som jag hade störst utbyte och positiva intrycka av var de som jag kanske inte direkt hängde med under högstadiet.. var lite mer, vad ska jag säga, dämpad över utvecklingen på vissa andra håll men behöver inte gå in närmare på det. Saker o ting förändras så är det bara.
Jag genomled kvällen och hade det trevligt den stund jag var där, även om jag säkerligen var den som gick först. Kände att det räckte för min del. Har ju sagt det förr det är pensionärsvarning på mig! O magen sa att det var bra, jag var där trots allt fyra timmar vilket var en liten personlig seger för min del. Kände mig dock ganska tragisk när man började jämföra karriärer och jobb och sånt där, där jag för tillfället känner att jag stått still ett tag. Men jag jobbar på det. Jag jobbar med min hälsa och jag ligger fanimej inte på latsidan. När dagen kommer då jag kan hantera mig själv och min egen kropp då kommer jobben inte vänta på sig. Jag är för energisk för att låta det ske och för envten för att inte se till att det blir så. Har jag bestämt mig så har jag.
Men det var kul att se alla igen som sagt. Vissa var sig lika. Andra kände jag inte igen. Nånstans. Pinsamt när det var de som kände igen mig och jag inte ens koppla när jag fick deras namn... när skall poletten trilla ner liksom?! Men å andra sidan.. det fanns de som gått isamma klass som mig som inte över huvud taget kunde komma ihåg vem jag var.. de som var lite jävligare under den här perioden i livet.. jag tvekade inte att säga att JAG mindes dem. O jag talade om för dem hur de var. Det kändes rätt gött. Jag fick en ursäkt. En liten personlig revansch för min del. Jag kanske var tyst då, men jag har lärt mig öppna käften o säga vad jag tycker. Hörs man inte finns man inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar