Det har väl blivit dags att göra ett litet erkännande som jag dragit mig länge för att lägga ut här på bloggen. Anledningen till att jag valt att hålla det hemligt har dels varit att jag inte vetat hur detta skulle gå och dels för att jag mått så förbannat dåligt. När man är gravid ska man inte må dåligt, man ska va lycklig och befinna sig på nån slags rosa moln. Det gör inte jag. Jag mår uruselt och det var länge sen jag mådde så förbannat dåligt. Tyvärr. Att sjukvården dessutom gör allt för att motarbeta eller rättare sagt inget för att hjäpa underlättar inte precis.. ingen vill ta i en gravid kvinna med tång, än mindre om hon har så stora tarmbesvär som jag har.
Det glädjande är dock att bebben verkar må bra. Snart nitton veckor gångna och ultraljudet visade en fin och hel lite krabat som redan verkar ha en egen och stark vilja. Envis kallade de den? Jo, ja jag är inte förvånad.. den gillar dessutom att stå på huvudet.. man kan ju undra vart det kommer ifrån ;)
Nu har vi i alla fall varit på rutinultraljudet som visade en frisk liten krabat som sagt (så mycket man nu kan se med det där ultraljudet) och då kände vi att vi var tvugna att gå ut med sanningen.. det börjar ju liksom puta på magen - det vill säga värre än normalt.. min mage är ju alltid putig pga alla gaser o tarmstopp men nu är den liksom aldrig platt längre. Kanske inte så konstigt med tanke på att bebbe mäter ca 20 cm från huvud till fot! :-/
Har levt på näringsdrycker o intagit de där hemska dulcolaxtabletterna sen igår o magen är väl förhoppningsvis ganska tom på avföring.. men det slutar inte krampa, bubbla o värka.. :( Hur denna resa skall gå är för mig fortfarande ett mysterium men jag hoppas bara överleva flygresan så hoppas jag resten ordnar sig på plats. Brädan o alla mediciner (de jag får ta urk..) skall ju trots allt med.. vem fan släpar på en situbräda när de ska på semester?? Tullmännen lär få roligt i alla fall.. det är ju inte första gången..
Såååå.. jag vet inte hur mycket tid och ork jag kommer ha att lägga på internet därnere om vi nu kommer oss iväg så är det uppehåll på bloggen lär jag vara tillbaks igen efter den 15 december när vi kommer hem igen. Förhoppningsvis med bättre hälsa, bättre humör och en snällare mage! Jag skall dressera bebben att sparka tarmarna i rätt riktning har jag tänkt mig...
Det glädjande är dock att bebben verkar må bra. Snart nitton veckor gångna och ultraljudet visade en fin och hel lite krabat som redan verkar ha en egen och stark vilja. Envis kallade de den? Jo, ja jag är inte förvånad.. den gillar dessutom att stå på huvudet.. man kan ju undra vart det kommer ifrån ;)
Nu har vi i alla fall varit på rutinultraljudet som visade en frisk liten krabat som sagt (så mycket man nu kan se med det där ultraljudet) och då kände vi att vi var tvugna att gå ut med sanningen.. det börjar ju liksom puta på magen - det vill säga värre än normalt.. min mage är ju alltid putig pga alla gaser o tarmstopp men nu är den liksom aldrig platt längre. Kanske inte så konstigt med tanke på att bebbe mäter ca 20 cm från huvud till fot! :-/
Har levt på näringsdrycker o intagit de där hemska dulcolaxtabletterna sen igår o magen är väl förhoppningsvis ganska tom på avföring.. men det slutar inte krampa, bubbla o värka.. :( Hur denna resa skall gå är för mig fortfarande ett mysterium men jag hoppas bara överleva flygresan så hoppas jag resten ordnar sig på plats. Brädan o alla mediciner (de jag får ta urk..) skall ju trots allt med.. vem fan släpar på en situbräda när de ska på semester?? Tullmännen lär få roligt i alla fall.. det är ju inte första gången..
Såååå.. jag vet inte hur mycket tid och ork jag kommer ha att lägga på internet därnere om vi nu kommer oss iväg så är det uppehåll på bloggen lär jag vara tillbaks igen efter den 15 december när vi kommer hem igen. Förhoppningsvis med bättre hälsa, bättre humör och en snällare mage! Jag skall dressera bebben att sparka tarmarna i rätt riktning har jag tänkt mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar