Jaha, så idag var det alltså dags (igen). Efter mycket väntan och panik skall jag nu alltså få träffa kirurgen idag och förmodligen bli överkörd som vanligt. Har laddat upp med ett helt A4 med frågor, men efter tidigare erfarenheter tvivlar jag på att han ens har tid att svara på dem. Svara på frågor? Det är inte hans jobb. Hans jobb är att förklara för mig att han inte kan erbjuda mig något just nu. Tyvärr. Nu är jag pessimistisk men jag vågar inte hoppas. Varje gång jag hoppas blir jag så förbannat besviken. Man vänjer sig vid att man SKA må dåligt. Alltid. Att man inte FÅR mår bra för det finns ingen som är redo att ta tag i problematiken på allvar och satsa på en multibehandling av alla problem.
Efter att ha sett programmet vårdkarusellen häromdagen är jag inte längre förvånad. Var jag ens det innan? Knappast. Det bekräftade bara ännu en gång det jag redan visste. Det finns första och andra klassens patienter och den där överbeläggningen de ständigt pratar om den existerar mest på papper.. när man vill det. Att jag tillhör svarte petter kategorin råder inga tvivel om. Vårdkrävande, jobbig att ha att göra med (jag ställer motfrågor, jag har krav, jag kan prata för mig.. JOBBIG PATIENT jag ska ju inte veta något, läkarna vet bäst.. not?) jag blir inte frisk med ett piller.. tja, redan där är väl ribban i princip satt? Dessutom har jag alltid med mig en anhörig som kan agera "försvarare" för mig och som hör vad de säger till mig. Det är inte heller speciellt kul. Någon annan kan ju redogöra för samma sak som jag. Jobbigt.
Nä, som sagt jag har inga större förhoppningar om hjälp idag. Men ändå finns en liten gnutta av det långt därinne, inbäddat i lager av skyddsmaterial, som hoppas.. hoppas på en liten förbättring.. något minilitet som gör att jag kommer på fötter om så bara för ett par dar.. någon som tar mig på allvar och i alla fall FÖRSÖKER hjälpa mig och FÖRSÖKER förstå. Det gör man inte genom att säga att man inget kan göra. Tänk om andra branscher fungerade så. De skulle snabbt förlora sina kunder till konkurrenterna.
Efter att ha sett programmet vårdkarusellen häromdagen är jag inte längre förvånad. Var jag ens det innan? Knappast. Det bekräftade bara ännu en gång det jag redan visste. Det finns första och andra klassens patienter och den där överbeläggningen de ständigt pratar om den existerar mest på papper.. när man vill det. Att jag tillhör svarte petter kategorin råder inga tvivel om. Vårdkrävande, jobbig att ha att göra med (jag ställer motfrågor, jag har krav, jag kan prata för mig.. JOBBIG PATIENT jag ska ju inte veta något, läkarna vet bäst.. not?) jag blir inte frisk med ett piller.. tja, redan där är väl ribban i princip satt? Dessutom har jag alltid med mig en anhörig som kan agera "försvarare" för mig och som hör vad de säger till mig. Det är inte heller speciellt kul. Någon annan kan ju redogöra för samma sak som jag. Jobbigt.
Nä, som sagt jag har inga större förhoppningar om hjälp idag. Men ändå finns en liten gnutta av det långt därinne, inbäddat i lager av skyddsmaterial, som hoppas.. hoppas på en liten förbättring.. något minilitet som gör att jag kommer på fötter om så bara för ett par dar.. någon som tar mig på allvar och i alla fall FÖRSÖKER hjälpa mig och FÖRSÖKER förstå. Det gör man inte genom att säga att man inget kan göra. Tänk om andra branscher fungerade så. De skulle snabbt förlora sina kunder till konkurrenterna.
Ja, det är hemskt att man klassas som jobbig patient...för att man vill må bra, bättre.. Läste igenom hälso- och sjukvårdslagen häromdagen, för jag började nästan misstänka att jag missuppfattat den helt och hållet, men nej, den såg ut som sist och som den gjort sedan 1982;) Anledningen till att jag började fundera var att jag blev utskälld av en sköterska på kvinnokliniken häromdagen, för att jag vägrar ta p-piller och ville prata med min läkare om detta. Hon skällde rent ut sagt ut mig för att denna läkare minsann var upptagen och jag skulle vara nöjd med den behandling jag fått utskriven, därmed basta...typ. Det roliga är att det ju står i lagen att patienten har rätt att informeras om alla behandlingsalternativ som följer vetenskapen (jag fick inga alternativ..) och att man har rätt att komma med egna förslag, dvs...de alternativ som läkaren aldrig ens föreslog. Jobbig patient, för att jag ställer krav...gällande min egen kropp. Nej, vi är fan inte jobbiga, vi agerar såsom det för oss är självklart, dvs. det finns inte något annat val än att kämpa för att vi ska må så bra som möjligt, för ingen annan kan göra det åt oss i slutändan, bara hjälpa till på vägen...och då är det tråkigt när man blir överkörd istället för hjälpt i den mån det går.
SvaraRaderaSå sant som det var sagt! Jag kan bara hålla med dig och beklaga.. sjukvårdslagen är ett stort skämt. Den ser bra ut på papper men vad är ett papper när verkligheten tittar in? Det är ju ingen inom sjukvården som bryr sig om den?!! Jag anser att de levt ett alltför insynsskyddat liv allför länge och varit förskonade från inre granskning av utomstående, oberoende parter. Att det får fortgå på det här viset och att patienten själv inte har möjlighet att vara med och besluta om den behandling som faktiskt handlar om den egna kroppen är rent utsagt SJUKT. SJUK-VÅRD. Jag undrar när detta skall förändras? Hur många skall dö innan lagen ändras? Eller för att läkarna skall fatta att lagar gäller även för dem...
SvaraRadera