Hm, blir inte klok på min SNS. Jag ändrade ju inställning i samband med förlossningen, då det förra programmet inte längre kändes som det skulle och inte hade någon som helst effekt. Bytte till ett program jag inte kunnat ha innan jag blev gravid eftersom det gjorde ont på "fel" ställen. Under graviditeten kände jag inget av det över huvud taget. När jag bytte efter förlossningen kändes det på precis rätt ställen, vilket gjorde att jag valde att använda mig av det.
Sedan igår har det dock känts annorlunda. Det där onda på "fel" ställen har kommit tillbaks och jag har fått en väldans kramp i ändtarmen. Detta trots att de (återigne) dilaterade tarmen i samband med förlossningen, vilket skulle betyda att krampen borde vara bruten. Nu känns det som om att ett bowlingklot försöker ta sig ut där bak utan att kunna gå igenom. En bebis på fel håll så att säga. En allt annat än angenäm känsla. Provade kort att stänga av min SNS, men krampen kvarstod.
Nu vet jag inte riktigt vad som hänt, om det är tokdiarrén jag fick i samband med att vi kom hem (förmodligen pga all antibiotika i samband med operationen) eller om det är något annat som gjort att det bara inte vill igenom. Kramp så in i h-e. Fy. Nu har jag ju redan dilaterat tarmen så den möjligheten känns rätt körd om man inte vill dra sönder tarmarna totalt. Vet ju att den här typen av ingrepp inte är biverkningslösa. Att dra sönder muskler innebär att de skall läka, blir mindre elastiska och tja... vem som helst kan ju räkna ut vart det leder. Finns väl en anledning till att man inte väljer det ingreppet i första hand... och en anledning till att det kallas "dilatation forcee". Eftersom man gjort detta på mig tre gånger nu börjar jag undra hur min tarm kommer bete sig när jag är en sisådär femtio år, urgh. Nåja, den lever får se. De andra ingreppen är inte direkt aktuella för tillfället.
Ett av dem skulle vara botox - vilket jag också fått upprepade gånger, men som man är lite mer skeptisk till nuför tiden. Kanske tur det, med tanke på det som hände sista gången jag fick det. Tarmen prolapsade och slemhinnan åkte ut istället för att bara häva krampen så att säga. Det där eländet satt i under mer än ett halvår. Hemskt. Som tur var gick det tillbaks, men man kan ju undra hur bra det var? Inte alls. Sen läser man om botoxförgiftningar och hur folk drabbats av olika former av biverkningar som inte velat ge med sig. Biverkningar som lett till att de fått livet kvaddat för all framtid. Då börja man ju fundera. Botox är trots allt ett väldigt starkt nervgift.
Ett annat alternativ (som inte funkat tidigare) skulle vara nitroglycerinsalva som syftar till att öka blodflödet och häva krampen men denna skall man inte använda när man ammar eftersom den påverkar hjärtat. Ger dessutom en sablans huvudvärk.
Det positiva är i alla fall att magen är plattare än på väldigt, väldigt länge. Kan inte riktigt förstå hur det kan vara så med tanke på att jag haft en nästan trekilosbebis där inne som töjt ut magen i en sisådär nio månader. Den har varit mindre uppgasad och lugnare i största allmänhet sedan vi kom hem och läget började stabilisera sig lite mer. Vågar inte riktigt hoppas på att det skall hålla i sig, vet ju att jag hade en sådan här period förra gången jag varit gravid också. Det höll en sisådär en vecka till en och en halv och sedan vände det igen. Men tänk om det kunde hålla sig på den här nivån, vilken dröm i jämförelse. Återigen, den som lever...
Har slutat med mina värktabletter nu. Lite småstolt över det faktiskt. Nästan vecka på ipren och alvedon får räcka.
Sedan igår har det dock känts annorlunda. Det där onda på "fel" ställen har kommit tillbaks och jag har fått en väldans kramp i ändtarmen. Detta trots att de (återigne) dilaterade tarmen i samband med förlossningen, vilket skulle betyda att krampen borde vara bruten. Nu känns det som om att ett bowlingklot försöker ta sig ut där bak utan att kunna gå igenom. En bebis på fel håll så att säga. En allt annat än angenäm känsla. Provade kort att stänga av min SNS, men krampen kvarstod.
Nu vet jag inte riktigt vad som hänt, om det är tokdiarrén jag fick i samband med att vi kom hem (förmodligen pga all antibiotika i samband med operationen) eller om det är något annat som gjort att det bara inte vill igenom. Kramp så in i h-e. Fy. Nu har jag ju redan dilaterat tarmen så den möjligheten känns rätt körd om man inte vill dra sönder tarmarna totalt. Vet ju att den här typen av ingrepp inte är biverkningslösa. Att dra sönder muskler innebär att de skall läka, blir mindre elastiska och tja... vem som helst kan ju räkna ut vart det leder. Finns väl en anledning till att man inte väljer det ingreppet i första hand... och en anledning till att det kallas "dilatation forcee". Eftersom man gjort detta på mig tre gånger nu börjar jag undra hur min tarm kommer bete sig när jag är en sisådär femtio år, urgh. Nåja, den lever får se. De andra ingreppen är inte direkt aktuella för tillfället.
Ett av dem skulle vara botox - vilket jag också fått upprepade gånger, men som man är lite mer skeptisk till nuför tiden. Kanske tur det, med tanke på det som hände sista gången jag fick det. Tarmen prolapsade och slemhinnan åkte ut istället för att bara häva krampen så att säga. Det där eländet satt i under mer än ett halvår. Hemskt. Som tur var gick det tillbaks, men man kan ju undra hur bra det var? Inte alls. Sen läser man om botoxförgiftningar och hur folk drabbats av olika former av biverkningar som inte velat ge med sig. Biverkningar som lett till att de fått livet kvaddat för all framtid. Då börja man ju fundera. Botox är trots allt ett väldigt starkt nervgift.
Ett annat alternativ (som inte funkat tidigare) skulle vara nitroglycerinsalva som syftar till att öka blodflödet och häva krampen men denna skall man inte använda när man ammar eftersom den påverkar hjärtat. Ger dessutom en sablans huvudvärk.
Det positiva är i alla fall att magen är plattare än på väldigt, väldigt länge. Kan inte riktigt förstå hur det kan vara så med tanke på att jag haft en nästan trekilosbebis där inne som töjt ut magen i en sisådär nio månader. Den har varit mindre uppgasad och lugnare i största allmänhet sedan vi kom hem och läget började stabilisera sig lite mer. Vågar inte riktigt hoppas på att det skall hålla i sig, vet ju att jag hade en sådan här period förra gången jag varit gravid också. Det höll en sisådär en vecka till en och en halv och sedan vände det igen. Men tänk om det kunde hålla sig på den här nivån, vilken dröm i jämförelse. Återigen, den som lever...
Har slutat med mina värktabletter nu. Lite småstolt över det faktiskt. Nästan vecka på ipren och alvedon får räcka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar