Då var det alltså över. Kejsarsnitt numero två. Som jag hade befarat var det något värre den här gången. Förra gången gick det förhållandevis smärtfritt rent operationsmässigt om man säger så. Hade ställt in mig på det värsta och det blev på så sätt mindre illa än jag kanske hade tänkt mig. Mina vanliga magsmärtor har varit så mycket värre att jag liksom vant mig vid att alltid ha ont. Operationssmärtan var inte värre än så. Det värsta var väl inför operationen med all nervositet som det innebar... att inte veta.
Den här gången visste jag. Kanske för mycket? Det skapade också en viss oro. Jag hade ju med i baggaget en operation som gått ganska mycket enligt plan. Den här gången var utgångsläget både sämre och senare i tid. Hann få betydligt mer krämpor innan själva operationen och mådde betydligt sämre dagarna före samt på själva operationsdagen. Dessutom drog det ut på tiden innan det var vår tur. Snitt numer tre av två planerade och ett som kom in akut. Det var ingen höjdare måste jag säga. Att vara nervös redan innan och komma dit och ligga hela dagen och bara vänta. Vi fick inte direkt gå någonstans och jag fick inte lov att äta heller. Hade trots allt varit fastande ett dygn eftersom operaitonen egentligen var planerad till morgonen. Det gjorde inte illamåendet bättre.
Eftersom jag haft en GBS infektion fick jag en stor spruta antibiotika innan operationen och den, om något, ställde väl till magen lite extra. Började må sjukt illa innan de ens började operera och blodtrycket och pulsen var väl inte direkt jättebra. Höll på att kräkas flera gånger under tiden de höll på att operera och jag vet inte hur mycket medicin jag fick för att förhindra både det och blodtrycksfall. Det kändes så mycket mer i hela magen när de tog ut bebis den här gången. Fy, jag trodde att de skulle slita sönder magen på mig där ett tag. Allt tog dessutom längre tid än sist. De hade öppnat ett för litet hål (samma som för Olivia) och insåg efter ett tag att det inte funkade. De fick alltså öppna lite till. Tack och lov mådde bebis bra när han kom ut och efter en kort undersökning fick vi ha honom hos oss. Inget rossel eller prematurt vilket innebar att han slapp neo. Var pigg på att suga direkt, stor skillnad jämfört med sin syster.
Däremot mådde jag inte fit själv efter operationen den här gången. Illamående och huvud var inte med mig. Blodtrycket var fortsatt lågt och pulsen var inte bra. Den lägsta notering jag såg själv låg på 32 och då var jag inte fit någonstans. Runt 40 låg den större delen av tiden, vilket gjorde att de satte EKG på mig ett flertal gånger. Eftersom de såg något på det första EKG:et var vi kvar på förlossningen med övervakning en längre tid och sista EKG:et togs någon gång vid elvatiden. Kom till bb först efter halv tolv på natten och var helt slut. Sov inte någonting, Fick nytt EGK på bb på morgonen och de fortsatte följa mitt blodtryck, vilket inte gav oss nån vidare vila men det verkade i alla fall gå på rätt håll även om det inte var optimalt. De hade inte någon bra förklaring till varför pulsen gick ner såpass mycket eller varför blodtrycket låg som det låg. Jag gissar själv på en kombo av sömnbrist, fasta inför op och stress i kombination med alla mediciner jag fick? Vad vet jag, jag är ju ingen expert.
Det värsta med hela operationen och situationen var dock gaserna som samlades under dygn ett och två som jag inte fick bukt med oavsett vad jag gjorde .Tvingade mig upp på benen redan några timmar efter operation för att få igång tarmen men det hjälpte dessvärre inte. Dag två var jag uppe och gick rejält efter att ha varit nära att tupp av på dass på första försöket. Skippade morfin pga tarmen och höll mig till brufen och alvedon. Det funkade även denna gången, men magen ville sig inte.. fyyy vilken värk. Sov inte något på bb. Knådade med snittad mage och det var ingen hit. FIck inte bort något. Inte förrän under em sista dagen innan vi åkte hem fick jag ur mig lite gas med hjälp av mina naturmedel, movicol, min sns (som jag bytte program på och ökade frekvensen på direkt efter snitt) samt en massa klysmor och relaxitpiller. Det kom något varje gång. Helt sjukt. Allt jag fick ut mig dagen då vi kom hem (igår) var ännu sjukare. Inte undra på att jag haft sån jäääkla värk i magen. Vart fick det där plats eg???
Oavsett. Vi är hemma nu., Det var en tuff resa och några jobbiga dagar på BB. Jag hoppas det ska vända nu,. Är inte människa än, men det kommer väl det med hoppas jag! Vår lille grabb är i alla fall helt underbar, precis som sin syster - även om han är av skrikmodellen som hållit oss vakna om nätterna då vi annars hade behövt sova... ;-)
Den här gången visste jag. Kanske för mycket? Det skapade också en viss oro. Jag hade ju med i baggaget en operation som gått ganska mycket enligt plan. Den här gången var utgångsläget både sämre och senare i tid. Hann få betydligt mer krämpor innan själva operationen och mådde betydligt sämre dagarna före samt på själva operationsdagen. Dessutom drog det ut på tiden innan det var vår tur. Snitt numer tre av två planerade och ett som kom in akut. Det var ingen höjdare måste jag säga. Att vara nervös redan innan och komma dit och ligga hela dagen och bara vänta. Vi fick inte direkt gå någonstans och jag fick inte lov att äta heller. Hade trots allt varit fastande ett dygn eftersom operaitonen egentligen var planerad till morgonen. Det gjorde inte illamåendet bättre.
Eftersom jag haft en GBS infektion fick jag en stor spruta antibiotika innan operationen och den, om något, ställde väl till magen lite extra. Började må sjukt illa innan de ens började operera och blodtrycket och pulsen var väl inte direkt jättebra. Höll på att kräkas flera gånger under tiden de höll på att operera och jag vet inte hur mycket medicin jag fick för att förhindra både det och blodtrycksfall. Det kändes så mycket mer i hela magen när de tog ut bebis den här gången. Fy, jag trodde att de skulle slita sönder magen på mig där ett tag. Allt tog dessutom längre tid än sist. De hade öppnat ett för litet hål (samma som för Olivia) och insåg efter ett tag att det inte funkade. De fick alltså öppna lite till. Tack och lov mådde bebis bra när han kom ut och efter en kort undersökning fick vi ha honom hos oss. Inget rossel eller prematurt vilket innebar att han slapp neo. Var pigg på att suga direkt, stor skillnad jämfört med sin syster.
Däremot mådde jag inte fit själv efter operationen den här gången. Illamående och huvud var inte med mig. Blodtrycket var fortsatt lågt och pulsen var inte bra. Den lägsta notering jag såg själv låg på 32 och då var jag inte fit någonstans. Runt 40 låg den större delen av tiden, vilket gjorde att de satte EKG på mig ett flertal gånger. Eftersom de såg något på det första EKG:et var vi kvar på förlossningen med övervakning en längre tid och sista EKG:et togs någon gång vid elvatiden. Kom till bb först efter halv tolv på natten och var helt slut. Sov inte någonting, Fick nytt EGK på bb på morgonen och de fortsatte följa mitt blodtryck, vilket inte gav oss nån vidare vila men det verkade i alla fall gå på rätt håll även om det inte var optimalt. De hade inte någon bra förklaring till varför pulsen gick ner såpass mycket eller varför blodtrycket låg som det låg. Jag gissar själv på en kombo av sömnbrist, fasta inför op och stress i kombination med alla mediciner jag fick? Vad vet jag, jag är ju ingen expert.
Det värsta med hela operationen och situationen var dock gaserna som samlades under dygn ett och två som jag inte fick bukt med oavsett vad jag gjorde .Tvingade mig upp på benen redan några timmar efter operation för att få igång tarmen men det hjälpte dessvärre inte. Dag två var jag uppe och gick rejält efter att ha varit nära att tupp av på dass på första försöket. Skippade morfin pga tarmen och höll mig till brufen och alvedon. Det funkade även denna gången, men magen ville sig inte.. fyyy vilken värk. Sov inte något på bb. Knådade med snittad mage och det var ingen hit. FIck inte bort något. Inte förrän under em sista dagen innan vi åkte hem fick jag ur mig lite gas med hjälp av mina naturmedel, movicol, min sns (som jag bytte program på och ökade frekvensen på direkt efter snitt) samt en massa klysmor och relaxitpiller. Det kom något varje gång. Helt sjukt. Allt jag fick ut mig dagen då vi kom hem (igår) var ännu sjukare. Inte undra på att jag haft sån jäääkla värk i magen. Vart fick det där plats eg???
Oavsett. Vi är hemma nu., Det var en tuff resa och några jobbiga dagar på BB. Jag hoppas det ska vända nu,. Är inte människa än, men det kommer väl det med hoppas jag! Vår lille grabb är i alla fall helt underbar, precis som sin syster - även om han är av skrikmodellen som hållit oss vakna om nätterna då vi annars hade behövt sova... ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar