Den här dagen har inte haft nån vidare start. Vädret lämnar mycket att önska (pissregn på tvären och snålblåst). Fick släpa ut hundarna imorse och inte nog med det, jag fick släpa dem runt området också för att få dem att göra ifrån sig. De var inte vidare pigga på att bli dränkta, inte nån av dem. Har regnkläder åt dem, många olika varianter - men de vägrar ju att gå när man sätter på dem dessa plastiga utstyrslar.. vad göra? Släpa ut dem ändå. Pinka ifrån sig måste de ju.
Hur som helst. Natten har varit ganska tuff. Lillan fick sin ettårsspruta igår som jag tidigare berättat och bakslaget kom ju redan på dagen för att bara bli värre under eftermiddagen och natten. Feber, nära till gråt, sömnig men ville inte sova (kunde inte sova?), ville inte äta, visste nog inte vad hon ville egentligen - bara att hon inte ville det som jag försökte roa henne med. Skar i mammahjärtat. Rumlat runt i sängen inatt (nej, inte jag!) som en liten väderkvarn. Hittar inte rätt ställning. Försöker få henne lugn och visst funkar det ett tag, men sen börjar det om igen. Alvedon gjorde ingen vidare nytta. Feber nu på morgonkvisten också. Dessutom börjar det rinna ur näsan på henne och jag skymtar två tänder under tarndköttet, den ena känns lite vass i kanten.. allt på en gång?! Jag hoppas bara hon mår lite bättre under dagen och att hon slipper ha ont. Avskyr när hon har ont. Man känner sig så otroligt liten och hjälplös.
Kroppen börjar ta stryk på andra vis nu också. Knäna säger ifrån. Har ju inte fått böja mig sedan operationen för cirka två månader sedan, vilket resulterat i att jag gått ner på knä istället när jag skall plocka upp saker från golvet, sätta ner lillan och så vidare. Lite för mycket knäböj kanske? Det börjar kännas. Kännas på ett inte alltför bra sätt alltså. Inte nog med att det knakar och låter som sjutton (mina knän har knakat länge) men nu gör det förbaskat ont också. Då håller det inte med knäböj längre alltså .Vet inte riktigt hur jag skall lösa det då, det där har ju liksom blivit min räddning. Hm, jag får komma på något. Att böja ryggen framåt är ju något jag skall undvika i det längsta och att böja ryggen är något man ofta gör när man har små barn (och vovvar för den delen!) hemma. Det är inte helt lätt att tänka på hur man rör sig hela tiden. Men man lär sig. Förvånansvärt fort dessutom. Synd bara att kroppen inte verkar vara med på banan.
Förutom knäna börjar även fotleden krångla igen. Den jag pajade när jag var ute och sprang för två år sen. Försökte mig ju på att ta upp löpningen igen efter att Olivia kommit till världen (nån gång i somras?) men då sa foten ifrån ganska omgående och jag fick lägga ner det igen. Har haft förhoppningen om att kunna sätta igång snart då foten känts bättre och så börjar det alltså igen... jag hoppas det är övergående. Får rota i mina gömmor och se om jag kan hitta något mirakelmedel som får fason på skiten. DMSO kanske? I kombo med något annat.. jag får fnula lite på den. Men, idag lär det ju inte bli nån löptur oavsett. Vädret talar för inomhusaktiviteter även om jag hör till dem som tar mig ut oavsett väder... och lillan är ju inte fit heller så... jag kanske ställer mig och bakar istället ;-)
Hur som helst. Natten har varit ganska tuff. Lillan fick sin ettårsspruta igår som jag tidigare berättat och bakslaget kom ju redan på dagen för att bara bli värre under eftermiddagen och natten. Feber, nära till gråt, sömnig men ville inte sova (kunde inte sova?), ville inte äta, visste nog inte vad hon ville egentligen - bara att hon inte ville det som jag försökte roa henne med. Skar i mammahjärtat. Rumlat runt i sängen inatt (nej, inte jag!) som en liten väderkvarn. Hittar inte rätt ställning. Försöker få henne lugn och visst funkar det ett tag, men sen börjar det om igen. Alvedon gjorde ingen vidare nytta. Feber nu på morgonkvisten också. Dessutom börjar det rinna ur näsan på henne och jag skymtar två tänder under tarndköttet, den ena känns lite vass i kanten.. allt på en gång?! Jag hoppas bara hon mår lite bättre under dagen och att hon slipper ha ont. Avskyr när hon har ont. Man känner sig så otroligt liten och hjälplös.
Kroppen börjar ta stryk på andra vis nu också. Knäna säger ifrån. Har ju inte fått böja mig sedan operationen för cirka två månader sedan, vilket resulterat i att jag gått ner på knä istället när jag skall plocka upp saker från golvet, sätta ner lillan och så vidare. Lite för mycket knäböj kanske? Det börjar kännas. Kännas på ett inte alltför bra sätt alltså. Inte nog med att det knakar och låter som sjutton (mina knän har knakat länge) men nu gör det förbaskat ont också. Då håller det inte med knäböj längre alltså .Vet inte riktigt hur jag skall lösa det då, det där har ju liksom blivit min räddning. Hm, jag får komma på något. Att böja ryggen framåt är ju något jag skall undvika i det längsta och att böja ryggen är något man ofta gör när man har små barn (och vovvar för den delen!) hemma. Det är inte helt lätt att tänka på hur man rör sig hela tiden. Men man lär sig. Förvånansvärt fort dessutom. Synd bara att kroppen inte verkar vara med på banan.
Förutom knäna börjar även fotleden krångla igen. Den jag pajade när jag var ute och sprang för två år sen. Försökte mig ju på att ta upp löpningen igen efter att Olivia kommit till världen (nån gång i somras?) men då sa foten ifrån ganska omgående och jag fick lägga ner det igen. Har haft förhoppningen om att kunna sätta igång snart då foten känts bättre och så börjar det alltså igen... jag hoppas det är övergående. Får rota i mina gömmor och se om jag kan hitta något mirakelmedel som får fason på skiten. DMSO kanske? I kombo med något annat.. jag får fnula lite på den. Men, idag lär det ju inte bli nån löptur oavsett. Vädret talar för inomhusaktiviteter även om jag hör till dem som tar mig ut oavsett väder... och lillan är ju inte fit heller så... jag kanske ställer mig och bakar istället ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar