Såg fram emot den här dagen. Har sett fram emot den ganska länge nu. Idag är dagen då vi skulle fira de små barnen i mammagruppen (alla fyller ungefär samtidigt och en av tjejerna kom på den briljanta idén att det vore roligt att ha ett litet kalas till deras ära) men istället för att komma iväg på kalas blir vi hemma med en kräkande hund och en åksjuk liten tjej som totalvägrar att låta mig sätta henne i bilbarnstolen. :( Fy vad tråkigt!
Trodde min mage skulle vara största problemet och oron över hur jag skulle fixa att ta mig iväg såpass tidigt har gnagt i mig, men jag hade bestämt mig för att ta mig iväg oavsett. Det händer så sällan och snart börjar de andra mammorna jobba... något jag också hade önskat att jag kunde göra.. nåja, var sak har sin tid. Hur som helst så innebär det att chanserna att träffas allihop minskar för varje tillfälle som går oss förbi. Nu har jag ju inte varit med på de här träffarna sedan i februari då jag opererades pga att jag inte fått lyfta, bära, böja, sträcka och så vidare och så vidare förrän nu. Eller tja, får jag göra det nu? Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag får och inte får längre, beskeden är allt annat än tydliga och de berörda parterna verkar ju inte ha så bra koll... dessutom är de bra på att göra sig otillgängliga när man mest behöver dem. Nåja, shit happens. Jag kör på i mitt eget race och hoppas att det jag gör blir någorlunda bra i alla fall. Om man bortser från att vissa saker gör ont och att vissa saker känns helt fel så...
Hur som helst. Barnkalaset.. försökte återigen med bilen igår. Lillan vägrade. Satte spjärn, blev panikslagen och klängde sig fast vid mig. Försökte flera gånger. Även med andra bilar. Min mamma försökte samma sak, men med samma resulat. Det gick inte att få in henne i bilen och att tvinga in henne i det skicket kändes inte som nån vidare bra idé. Det leder ju sällan till något bra i slutändan.. Så det blir till att träna, träna och träna igen. Locka med något riktigt oemotståndligt. Vad har jag inte kommit på än.. men det ger sig säkert. Gäller bara att använda fantasin o gnugga de små grå..
Trodde min mage skulle vara största problemet och oron över hur jag skulle fixa att ta mig iväg såpass tidigt har gnagt i mig, men jag hade bestämt mig för att ta mig iväg oavsett. Det händer så sällan och snart börjar de andra mammorna jobba... något jag också hade önskat att jag kunde göra.. nåja, var sak har sin tid. Hur som helst så innebär det att chanserna att träffas allihop minskar för varje tillfälle som går oss förbi. Nu har jag ju inte varit med på de här träffarna sedan i februari då jag opererades pga att jag inte fått lyfta, bära, böja, sträcka och så vidare och så vidare förrän nu. Eller tja, får jag göra det nu? Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag får och inte får längre, beskeden är allt annat än tydliga och de berörda parterna verkar ju inte ha så bra koll... dessutom är de bra på att göra sig otillgängliga när man mest behöver dem. Nåja, shit happens. Jag kör på i mitt eget race och hoppas att det jag gör blir någorlunda bra i alla fall. Om man bortser från att vissa saker gör ont och att vissa saker känns helt fel så...
Hur som helst. Barnkalaset.. försökte återigen med bilen igår. Lillan vägrade. Satte spjärn, blev panikslagen och klängde sig fast vid mig. Försökte flera gånger. Även med andra bilar. Min mamma försökte samma sak, men med samma resulat. Det gick inte att få in henne i bilen och att tvinga in henne i det skicket kändes inte som nån vidare bra idé. Det leder ju sällan till något bra i slutändan.. Så det blir till att träna, träna och träna igen. Locka med något riktigt oemotståndligt. Vad har jag inte kommit på än.. men det ger sig säkert. Gäller bara att använda fantasin o gnugga de små grå..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar