Förutom läkarsamtal, hormonprover och all stress det innebär att ta sig iväg till Göteborg idag väntar allvaret i eftermiddag. Maken som jobbat 75% sista 6 veckorna för att kunna hjälpa till att avlasta mamma (som också hjälpt mig något otroligt under tiden jag varit nyopererad och inte fått vara sig lyfta, böja eller tja, något som jag brukar göra) går upp på fulltid idag igen och jag har lovat mig själv att försöka fixa så mycket som möjligt på egen hand.
Tja, bortsett från de tillfällen då jag bara måste få lite tid att ta hand om magen vill säga. Får jag inte det går det åt pipsvängen direkt och istället för att göra någon nytta blir jag enbart en belastning. Det räcker så gott som det är ändå. Utan den extra belastningen i form av mig själv som ett större vrak än vad jag redan är.
Förhoppningen är att det skall gå över förväntan och att lillan skall klara av att roa sig själv en stund lite mer än vad hon hittils gjort. Att mamma inte skall behöva hjälpa till lika mycket och att jag skall hålla ihop ändå. Den som lever får se hur det blir med det men så länge det finns liv.. ja, ni har hört den förr.
Positive thinking. Sommaren närmar sig (nåja, våren gör det i alla fall) med stormsteg även om det inte direkt känts så sista veckan. Kvällarna blir ljusare (ja, jag gillar faktiskt det man känner sig trots allt piggare och får på nåt sätt mer energi av det), folk är gladare och pratar med varandra på ett annat sätt än vad de gör på vintern (svenskarnas gå i ide-tid) och livet känns allmänt lättare även om besvären är desamma som de alltid varit. Kanske till o med värre för vissa. Nu har jag ju turen att inte lida av vårdepressioner för att toppa det hela (det skulle ju kunna ha varit så, det är inte helt ovanligt i det här landet. Folk blir deppiga när ljuset kommer då man hela tiden går o tror att detta är lösningen på allt och folk förväntas vara glada o gå omkring med vårkänslor o sjunga halleluhja. Något i den stilen fast jag överdriver en smula). Jag försöker tänka så positivt jag bara kan helt enkelt. Även om det är mycket lättare sagt än gjort. Försöka duger. Det är i alla fall mitt motto. Man kan ALLTID försöka.
Sen ser jag faktiskt fram emot att få komma ut och cykla igen. Cykla och springa. Om foten håller för det vill säga. Magen mår ju inte sämre av att jag rör på mig direkt. Snarare tvärtom. Nu går det ju snart inte att skylla på vädret längre, vi har varit ute i rengrusk förr.
Tja, bortsett från de tillfällen då jag bara måste få lite tid att ta hand om magen vill säga. Får jag inte det går det åt pipsvängen direkt och istället för att göra någon nytta blir jag enbart en belastning. Det räcker så gott som det är ändå. Utan den extra belastningen i form av mig själv som ett större vrak än vad jag redan är.
Förhoppningen är att det skall gå över förväntan och att lillan skall klara av att roa sig själv en stund lite mer än vad hon hittils gjort. Att mamma inte skall behöva hjälpa till lika mycket och att jag skall hålla ihop ändå. Den som lever får se hur det blir med det men så länge det finns liv.. ja, ni har hört den förr.
Positive thinking. Sommaren närmar sig (nåja, våren gör det i alla fall) med stormsteg även om det inte direkt känts så sista veckan. Kvällarna blir ljusare (ja, jag gillar faktiskt det man känner sig trots allt piggare och får på nåt sätt mer energi av det), folk är gladare och pratar med varandra på ett annat sätt än vad de gör på vintern (svenskarnas gå i ide-tid) och livet känns allmänt lättare även om besvären är desamma som de alltid varit. Kanske till o med värre för vissa. Nu har jag ju turen att inte lida av vårdepressioner för att toppa det hela (det skulle ju kunna ha varit så, det är inte helt ovanligt i det här landet. Folk blir deppiga när ljuset kommer då man hela tiden går o tror att detta är lösningen på allt och folk förväntas vara glada o gå omkring med vårkänslor o sjunga halleluhja. Något i den stilen fast jag överdriver en smula). Jag försöker tänka så positivt jag bara kan helt enkelt. Även om det är mycket lättare sagt än gjort. Försöka duger. Det är i alla fall mitt motto. Man kan ALLTID försöka.
Sen ser jag faktiskt fram emot att få komma ut och cykla igen. Cykla och springa. Om foten håller för det vill säga. Magen mår ju inte sämre av att jag rör på mig direkt. Snarare tvärtom. Nu går det ju snart inte att skylla på vädret längre, vi har varit ute i rengrusk förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar