Hittade en länk till de nya grunderna för bedömning av arbetsförmåga. Har nu läst igenom skiten (som är en hel uppsats) och jovisst, det låter fint och bra. Det låter ganska vettigt OM man nu inte befinner sig i en situation som tillhör de där "långa och besvärliga" fallen (de som FK gärna klankar ner på och vill "komma åt") de som inte passar in i någon mall för återgång till arbete snabbt. Skit säger jag.
Grejen är att i vissa fall finns ingen klockren väg att gå. I vissa fall funkar inte kroppen som den ska och det går inte att bedöma hur den kommer att fungera om ett år, två år eller ens tre. Man vet helt enkelt inte om man kommer bli bättre eller vad som i så fall kan leda till att man blir bättre. Man är försökskanin i alla processer. Ändå skall man behöva stå till svars för en massa frågor som känns som enbart riktade för att "sätta dit en" eller hitta "svaga punkter" som kan göra att arbetsförmågan anses finnas där trots allt. Frågorna är ju utformade på ett sätt som gör att man kan låta relativt frisk när man besvarar dem eftersom de inte tar upp just de problem man själv lider av. Man=jag. Men det finns nog många med mig som har samma problem. Vad visar ex ett fystest där jag får trampa på en cykel och har bra puls? Hur påvisar det min arbetsförmåga? Till min sjukbild hör att jag VARJE dag trampar på en motionscykel (morgon och eftermiddag) för att hålla tarmarna i rörelse. Jag trampar när jag tagit mina medel och jag trampar för att köra runt dem. Har förmodligen ganska bra puls med andra ord. Men inte fan mår jag bra för det?
Att jag cyklar varje dag betyder inte att jag mår tiptop eller att min arbetsförmåga på något vis är bättre för det. Tvärtom i mitt fall. Att jag behöver cykla varje dag för att må så bra som är möjligt för mig är liksom ett ganska stort handikapp. De dagar jag inte kan sköta magen så som jag vet att jag borde och måste mår jag aber. Mår dåligt i vanliga fall, men ännu sämre då jag missköter mig. Missköter mig gör jag när jag inte kan fullfölja de rutiner jag satt upp för att hantera magen. Rutiner var ordet.
Med ett vanligt jobb är dessa rutiner en ren omöjligthet. För det är just "vanliga" jobb och reguljära arbetsmarknaden man talar om. Men vad är vanligt jobb? Allt är en definitionsfråga. Ett vanligt jobb vore fantastiskt att ha. Om det bara gick att hantera och genomföra utan att hälsan gick åt pipsvängen och man hamnade på akuten gång på gång. Hittils är det precis så det varit. Det håller inte. Det har jag lärt mig. Hälsan måste bli bättre. Hälsan måste gå före. När hälsan kommer löser sig det mesta av sig självt. När man mår bra orkar man så mycket mer. Man får så mycket mer energi. Energi man vill göra av med. Det funkar inte när man "Bara" går hemma. Hur mycket man än städar o fixar o donar. När man är sjuk är "friheten" att kunna gå hemma och sköta saker o ting i sin egen takt a och o. Sjukdomen i sig tar så mycket kraft att det inte finns plats för mycket annat i tillvaron. Ett undantag här och där kan man klara av men inte på daglig basis. Ett undantag som man dessutom kan styra över själv. Som man kan "ställa in eller skjuta på framtiden" om det inte håller för tillfället. Det kan man inte med ett "vanligt jobb" . Kanske är det just här man borde tänka annorlunda. Även jag inser att det inte bara går att hitta ett jobb som passar alla dessa handikapp, men man kan heller inte dra alla över en kam och slänga ut folk i kylan när det skiter sig på den fronten. Man måste väga vart och ett fall för sig och se till var och ens unika möjligheter. Inte göra möjligheterna till omöjligheter. Det där blev mycket babbel men jag hoppas att jag fick fram något vettigt med det.
Länk till FKs undersökning:
http://rattstodtillarbete.files.wordpress.com/2013/01/slutrapportfksarbetsfc3b6rmc3a5gebedc3b6mning.pdf
Grejen är att i vissa fall finns ingen klockren väg att gå. I vissa fall funkar inte kroppen som den ska och det går inte att bedöma hur den kommer att fungera om ett år, två år eller ens tre. Man vet helt enkelt inte om man kommer bli bättre eller vad som i så fall kan leda till att man blir bättre. Man är försökskanin i alla processer. Ändå skall man behöva stå till svars för en massa frågor som känns som enbart riktade för att "sätta dit en" eller hitta "svaga punkter" som kan göra att arbetsförmågan anses finnas där trots allt. Frågorna är ju utformade på ett sätt som gör att man kan låta relativt frisk när man besvarar dem eftersom de inte tar upp just de problem man själv lider av. Man=jag. Men det finns nog många med mig som har samma problem. Vad visar ex ett fystest där jag får trampa på en cykel och har bra puls? Hur påvisar det min arbetsförmåga? Till min sjukbild hör att jag VARJE dag trampar på en motionscykel (morgon och eftermiddag) för att hålla tarmarna i rörelse. Jag trampar när jag tagit mina medel och jag trampar för att köra runt dem. Har förmodligen ganska bra puls med andra ord. Men inte fan mår jag bra för det?
Att jag cyklar varje dag betyder inte att jag mår tiptop eller att min arbetsförmåga på något vis är bättre för det. Tvärtom i mitt fall. Att jag behöver cykla varje dag för att må så bra som är möjligt för mig är liksom ett ganska stort handikapp. De dagar jag inte kan sköta magen så som jag vet att jag borde och måste mår jag aber. Mår dåligt i vanliga fall, men ännu sämre då jag missköter mig. Missköter mig gör jag när jag inte kan fullfölja de rutiner jag satt upp för att hantera magen. Rutiner var ordet.
Med ett vanligt jobb är dessa rutiner en ren omöjligthet. För det är just "vanliga" jobb och reguljära arbetsmarknaden man talar om. Men vad är vanligt jobb? Allt är en definitionsfråga. Ett vanligt jobb vore fantastiskt att ha. Om det bara gick att hantera och genomföra utan att hälsan gick åt pipsvängen och man hamnade på akuten gång på gång. Hittils är det precis så det varit. Det håller inte. Det har jag lärt mig. Hälsan måste bli bättre. Hälsan måste gå före. När hälsan kommer löser sig det mesta av sig självt. När man mår bra orkar man så mycket mer. Man får så mycket mer energi. Energi man vill göra av med. Det funkar inte när man "Bara" går hemma. Hur mycket man än städar o fixar o donar. När man är sjuk är "friheten" att kunna gå hemma och sköta saker o ting i sin egen takt a och o. Sjukdomen i sig tar så mycket kraft att det inte finns plats för mycket annat i tillvaron. Ett undantag här och där kan man klara av men inte på daglig basis. Ett undantag som man dessutom kan styra över själv. Som man kan "ställa in eller skjuta på framtiden" om det inte håller för tillfället. Det kan man inte med ett "vanligt jobb" . Kanske är det just här man borde tänka annorlunda. Även jag inser att det inte bara går att hitta ett jobb som passar alla dessa handikapp, men man kan heller inte dra alla över en kam och slänga ut folk i kylan när det skiter sig på den fronten. Man måste väga vart och ett fall för sig och se till var och ens unika möjligheter. Inte göra möjligheterna till omöjligheter. Det där blev mycket babbel men jag hoppas att jag fick fram något vettigt med det.
Länk till FKs undersökning:
http://rattstodtillarbete.files.wordpress.com/2013/01/slutrapportfksarbetsfc3b6rmc3a5gebedc3b6mning.pdf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar