Är lite trött på det här nu faktiskt. Bakslag menar jag. Om och om och om igen. Det verkar som de aldrig tar slut. Känner mig otroligt gnällig nu. Hatar att vara en gnällfia. Igår var jag dessutom en riktig jävla bitch. Det gillar jag inte heller. Tror bestämt jag var en bitch imorse med.. Huuu.. Avskyr att känna mig sådär. Det värsta är väl att jag är väl medveten om att jag är bitchig när jag är det och ändå kan jag inte göra något åt det?? Fy. Känner mig ungefär lika självinsiktsfull som Gunilla Persson. Eller förresten, nej, det gör jag inte. Hon saknar självinsikt. Det gör inte jag. Jag är ju väl medveten om när jag visar mig från min sämre sida. Den där sidan jag önskar att jag inte hade. Sidan som kryper fram ur mig när jag mår som allra sämst.
Hur som helst. Maken skulle ju jobba natt igår och då magen bestämde sig för att balla ur totalt under eftermiddagen och kvällen var det bäddat för katastrof. Lillan var ju dessutom på sitt allra sämsta humör, vilket inte direkt var nån jättehit. Grinade för allt, ville inte äta, inte sova.. bara bli buren. Helst av allt gå omkring och hålla mig i händerna (alltså, hon går ju inte själv utan jag går och stödjer henne). Normalt sett är det ganska mysigt, men när hon bara vill vandra för vandrandets skull (eller för att slippa äta/sova) och jag mår apa själv - då blir jag rätt trött.
Hon somnade tack och lov ganska bra med makens hjälp innan han satte igång att jobba igår. Tusen tack för det! Kände mig som ett vrak själv. Hon vaknade inte förrän elva igen (med samma vanliga galltjut) men lugnade sig ganska fort när jag la ner henne hos mig, Blev trots allt en ganska lugn natt. Mådde dock apa hela kvällen, natten och morgonen med. Medlen fastnade. Allihop. Inget ville ut. Tokvärk. Bitch med andra ord.
Nu väntar jag på att min läkare skall ringa och hoppas han har någon form av positiv information att komma med. Sköterskan ringde för en stund sedan och meddelade att han ringer lite senare än vad som var planerat från början - mitt uppi mitt magfix nu på eftermiddagen med andra ord. Men jag är glad att han ringer och att hon inte bara ringde för att meddela att telefontiden blivit inställd. Det har ju hänt förr...
Hur som helst. Maken skulle ju jobba natt igår och då magen bestämde sig för att balla ur totalt under eftermiddagen och kvällen var det bäddat för katastrof. Lillan var ju dessutom på sitt allra sämsta humör, vilket inte direkt var nån jättehit. Grinade för allt, ville inte äta, inte sova.. bara bli buren. Helst av allt gå omkring och hålla mig i händerna (alltså, hon går ju inte själv utan jag går och stödjer henne). Normalt sett är det ganska mysigt, men när hon bara vill vandra för vandrandets skull (eller för att slippa äta/sova) och jag mår apa själv - då blir jag rätt trött.
Hon somnade tack och lov ganska bra med makens hjälp innan han satte igång att jobba igår. Tusen tack för det! Kände mig som ett vrak själv. Hon vaknade inte förrän elva igen (med samma vanliga galltjut) men lugnade sig ganska fort när jag la ner henne hos mig, Blev trots allt en ganska lugn natt. Mådde dock apa hela kvällen, natten och morgonen med. Medlen fastnade. Allihop. Inget ville ut. Tokvärk. Bitch med andra ord.
Nu väntar jag på att min läkare skall ringa och hoppas han har någon form av positiv information att komma med. Sköterskan ringde för en stund sedan och meddelade att han ringer lite senare än vad som var planerat från början - mitt uppi mitt magfix nu på eftermiddagen med andra ord. Men jag är glad att han ringer och att hon inte bara ringde för att meddela att telefontiden blivit inställd. Det har ju hänt förr...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar