Samtalet med min handläggare på FK gick bra igår. Över förväntan faktiskt. Men jag blir alltid så orolig när det har med FK att göra.. det känns liksom som de sitter med makten om ens fortsatta liv i sina händer (de gör de ju på sätt o vis också... ) och som att tillvaron kan ryckas upp när som helst. En tillvaro som redan är på gränsen till vad man klarar av. Jag gör så gott jag kan men mer kan jag liksom inte göra?
Jag vet vad som väntar mig, men jag vet inte vad jag får. FK vet precis lika mycket som jag, Det är där skon klämmer.. när de vet hur planen ser ut och de fortsätter skicka dessa brev med uppmaningar om möte till "att återgå i arbete" och så vidare.
Nu har jag trots allt en bra handledare som är fullt insatt i min sjukdomsbild och problematiken som kretsar kring den. Hon förstår mig och hon förstår att systemet inte är gjort för att passa den enskilda individen. Vi kom alltså fram till att ett möte av sådan art är slöseri med både min och hennes tid och att det är bättre vi satsar på ett sådant möte när det faktiskt kan leda någon vart. Det här är ett möte som eg är till för folk som varit sjukskrivna högst ett halvår.. tja, det var ju ett tag sen.. som vi konstaterade båda två. Känns dock väldigt bra att ha fått pratat med henne. Tog halva dagen innan jag kom fram på telefonen, men det var i alla fall värt det. En liten börda som lyftes från mina axlar.
Lillan har varit jättekinkig sista dygnet.. tänder på g?? Grinig, otröstligt, biter på allt o dregglar. Matstrejk på det gör det hela ganska ohållbart. Men på nåt sätt klarar man det med. Somnade på min mage igår och natten har varit allt annat än lugn. Nu väntar en ny dag med nya tag!
Jag vet vad som väntar mig, men jag vet inte vad jag får. FK vet precis lika mycket som jag, Det är där skon klämmer.. när de vet hur planen ser ut och de fortsätter skicka dessa brev med uppmaningar om möte till "att återgå i arbete" och så vidare.
Nu har jag trots allt en bra handledare som är fullt insatt i min sjukdomsbild och problematiken som kretsar kring den. Hon förstår mig och hon förstår att systemet inte är gjort för att passa den enskilda individen. Vi kom alltså fram till att ett möte av sådan art är slöseri med både min och hennes tid och att det är bättre vi satsar på ett sådant möte när det faktiskt kan leda någon vart. Det här är ett möte som eg är till för folk som varit sjukskrivna högst ett halvår.. tja, det var ju ett tag sen.. som vi konstaterade båda två. Känns dock väldigt bra att ha fått pratat med henne. Tog halva dagen innan jag kom fram på telefonen, men det var i alla fall värt det. En liten börda som lyftes från mina axlar.
Lillan har varit jättekinkig sista dygnet.. tänder på g?? Grinig, otröstligt, biter på allt o dregglar. Matstrejk på det gör det hela ganska ohållbart. Men på nåt sätt klarar man det med. Somnade på min mage igår och natten har varit allt annat än lugn. Nu väntar en ny dag med nya tag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar