Operation närmar sig..

Nedräkning pågår. Har inte varit så nervös tidigare, men börjar känna av nerverna nu. Mindre än en vecka kvar.

Det jobbigaste just nu är tanken på att jag inte kommer bli sövd och måste KÄNNA när de är inne och gräver i ryggraden på mig. Jag VET dessutom att det kommer göra ont. Jag gillar inte tanken på det. Jag vet ju att jag gärna tuppar av när jag blir rädd. Har en förmåga att sluta andas. Gör det ont spänner jag mig omedvetet (fast att jag vet att jag borde slappna av, för det gör mindre ont då - men det går inte att styra över alla mekanismer?!) och så gör de ännu ondare. Då slutar jag andas o så tuppar jag av. Kanske lika bra så får jag min "sövning" gratis så att säga.

Har dock en känsla av att de i så fall ser till att väcka mig så jag är medveten oavsett. De vill ju ha min "hjälp" jo tjena.. hjälp var det.. känns inte som jag kommer vara till så stor hjälp. Hade hellre sett att de sövt ner mig så jag slapp vara medveten om vad som händer runt omkring mig, men tydligen inte. I stockholm, men inte i Göteborg.. det spelar roll vart man bor och vilken vård man får.

Vad som händer efter op, om den inte funkar som den ska vågar jag inte ens tänka på. Har levt på brädan under tio år så hur fan gör jag om det inte funkar och jag inte kan använda min bräda? Då har jag problem vill jag lova. Stora såna. Så jag försöker inte tänka. Det kommer funka , det ska gå bra.. o jag ska få mitt liv tillbaks. Punkt.