Det här blir sista inlägget innan vi är hemma från sjukan igen. Har beslutat att lämna datorn hemma (bara en sån sak!) allt för att spara plats i bilen.. den blir lätt full när man skall släpa på bräda, barnvagn, tre väskor och lite extra mat...  ja, brädan skall ju självfallet med och det är inte utan att den tar sin plats.

Imorgon är som bekant Fars Dag. Något som borde kännas som en dag värd att fira och som också brukade vara det. De senaste åren har det dock varit en ganska dyster dag i mitt liv. Sedan min pappa lämnade det här livet och seglade upp i himlen (eller vart han nu befinner sig) så har det liksom inte känts nåt vidare bra. Att lämna blommor vid en grav är inte detsamma som att köpa en skorta som senare glöms i garderoben men ändå visa sin pappa att man bryr sig. Det här året har vi visserligen en ny pappa (min man) att fira. Det blir ju hans första Fars Dag i år. Present är redan fixat och överlämnad (nåja, han fick faktiskt hämta den själv men jag köpte den i alla fall åt honom och det var en sak han önskat sig sen en längre tid tillbaks så..  ) för det blev smidigast på det viset. Självaste Fars Dag tillbringar vi ju i bilen påväg till strängnäs och då blir det inte direkt nåt större firande. Om man inte räknat mina hemlagade färdburgare som att fira.

Så pappa... vart du än befinner dig så skall du veta att jag är arg. Jävligt arg. Arg för att du lämnade oss alldeles för tidigt och för att du aldrig fick chansen  att se dina fina barnbarn. Att du slutade kämpa alldeles för tidigt och att du lämnade oss utan en chans att säga hej då. Det går aldrig att göra ogjort och det är något som kommer gräma mig resten av mitt liv, men du skall veta att jag tänker på dig. Jag tänker på dig och mitt hjärta gråter. För jag är långt ifrån bara förbannad. Jag är ledsen också. Mer ledsen än förbannad. 

Livet ska inte vara såhär. I sagorna lever man lycklig i alla sina dagar. Det borde du också ha gjort. Du och mamma. Men nu blev det inte så. Jag hoppas att vart du än befinner dig så slipper du ha ont, du ser vad du missar i det här livet och en vacker dag så står du där o väntar på oss. Ja, på nåt vis i något sken, någon skepnad. Kanske i form av en myra? En mås? Vad vet jag? Det är i alla fall mycket jag INTE vet. Men du finns i mina tankar och kommer alltid att göra det. Det är hårt att besöka din grav men det ger också en viss frid. Jag har varit dålig på att besöka dig det sista året och jag skäms för det. Men jag har lovat mig själv att det skall bli ändring på det när vi flyttar. Då skall jag o lillan komma o hälsa på dig bra mycket oftare. Sköt om dig pappa. Vart du än är...